Min bild av musikern och textförfattaren Mikael Wiehe kanske delvis kommer från min romantiserade bild av Skåne och Skånes kultursfär. Men den bilden av Wiehe, som en del av ett konstnärskollektiv på Österlen med en cigarr i munnen och ett odlat skägg, får ge vika för en storstadsmänniska som älskar sin hemstad Malmö.
 
Jag möter honom alltså inte utanför ett korsvirkeshus med lavendeln vajande i vinden, även fast det hade varit svårt i den valda årstiden, utan i hans arbetslägenhet i centrala Malmö. Lägenheten som ligger våningen under hans hem, är trång och är till bristningsgränsen full med gitarrer, samlingar av skivor, klaviaturer och små högar av urklipp. Mellan frågorna springer Mikael runt med urklipp som han nästan visar upp i triumf. Han håller på att samla till en samlingsbox som ska innehålla både skivor och bilder. Han vill åt originalbilderna till de tidningsurklipp han samlat på sig genom åren.

	Foto: Matilda Svenssson

I mitten av mars släpper Mikael Wiehe en ny skiva som han menar är den mest politiska skiva han någonsin gjort. För med Ta det tillbaka vill Wiehe störta den regering som nu sitter vid makten.
 
– De konstnärliga visionerna har fått stå lite åt sidan. Det kommande året kommer jag bara spela och prata om hur korkade de är och hur mycket de har förstört. Det är ingen platta för evigheten utan en platta för att sparka de jävlarna i röven.
 
Som han sjunger i låten med samma namn som den kommande plattan. ”Inget är någonsin förlorat och nu ska vi ta det tillbaks.” Om det är en tillfällighet att skivan kommer ut just nu, när slutspurten på valåret just har inletts, lämnar jag osagt. Men att Mikael Wiehe betraktar sig själv som en politisk kämpe till lika stor del som musiker har alltid varit tydligt.
 
I somras spelade du för 6 000 malmöbor i Pildammsparkens amfiteater och innan dess lockade du 20 000 till Stortorget. Hur lyckas du tilltala en så bred publik som du gör?
 
– Jag måste säga att jag är förvånad själv. Troligen beror det på att jag har cred. Jag står för något och har hållit fast vid det genom åren. Jag gick i proggens skola och där var man tvungen att uppföra sig för att bli accepterad. Man kunde inte smyga iväg till Café Opera eller tränga sig i korvkön.
 
Var det alltså proggen som formade dig?
 
– Jag tycker nog mer att proggen och jag hittade varandra och det ledde till ett ömsesidigt utbyte. Jag var i tjugoårsåldern och som mest aktiv, så självklart formades jag av min tid. Men jag var nog också med och formade proggen. Det var en kategorisk tid och allt var lite mer svart eller vitt. Dom som inte var med oss var emot oss.
 
Mikael hajar till han använder den meningen, han påpekar att den har använts av andra grupper och sammanhang. Själv har jag en vag aning om att han syftar till George W Bushs krigsförklaring mot terrorismen strax efter den elfte september. När man strider för något som man verkligen tror på finns det alltid en tendens att det blir svart eller vitt. Oavsett om ens intentioner är goda eller om man vill starta ett krig.
 
– Jag har aldrig varit mer kategorisk än under den tiden. Fast vi var ganska snälla om man jämför med andra revolutionära grupper runt om i världen. De garvade åt oss. För när det blev revolution i Sverige så ockuperade studenterna sitt eget kårhus.
 
Under sommaren 1996 återförenades Hoola Bandoola Band för en turné och fick då denna recension av en kvinnlig recensent ”Det tragiska med Hoola Bandoola Band är att de representerar en generation som har misslyckats med allt?”. Vad menade hon med det?
 
– På ett sätt kan man tycka att hon har rätt. Har inte alla generationer misslyckats med sin revolts frågor. Revolutionen har faktiskt aldrig inträffat. Men i detta helvete som livet då alltså är, måste vi fråga oss vad vi istället gör för att tackla det. Jag tänker inte lägga mig under en säck. Jag skulle skämmas för mig själv, om jag sa att det inte var någon idé. Om jag skulle sluta betala skatt och börja spela svart, hur ska jag då raka mig när jag inte längre kan se mig själv i spegeln?
 
Så din generation har alltså inte övergett sina ideal?
 
– Det är ett fåtal som vänt kappan efter vinden och gått över till andra sidan. De flesta knegar på och försöker uppfostra sina barn.
 
Mikael har under sin livslånga karriär hunnit göra väldigt mycket. Med ett 40-tal utgivna skivor med olika bandkonstellationer verkar det som han har en nästan lika outtröttlig produktivitet som den amerikanska musiklegenden Neil Young.
 
Vad är viktigast för att lyckas med en karriär och få möjligheten att arbeta med det man brinner för?
 
– Det handlar om hårt arbete och sen tror jag det handlar om tur. Om man vill bli musiker som jag, är det många hinder man ska bemästra innan man kommer ut på andra sidan och kan blicka tillbaka på en livslång lyckad karriär. Man måste till exempel bemästra att sitta i en turnébuss 100 dagar om året. Fixa att bo på hotell och sen ska man helst vara snygg.
 
– Fast jag har kommit undan ändå, flikar Mikael in snabbt.
Har det alltid varit lika viktigt att vara snygg, eller har det förändrats de senaste åren? 
 
– Tvärtom, i dagens tidning såg jag till min glädje ett engelskt popband och de var riktigt fula. Det var fyra killar och de såg för jävla töntiga ut och det är så kul att det gick bra ändå.

		Foto: Matilda Svenssson

 
När man väl börjat bemästra hindrena kan man då luta sig tillbaka på sin karriär, eller har man alltid en back-up plan som musiker?
– Man kommer till en punkt där man måste bestämma sig. Jag var trettio och hade precis slutat med Hoola Bandoola Band som var mitt moderband. Då ställde jag ett ultimatum till mig själv. Om jag kan skriva tio bra låtar på ett år ska jag fortsätta med musiken, annars sadlar jag om till barnläkare. En tid senare stod det en notis i någon tidning ”Mikael Wiehe blir barnläkare i Tanzania”. Men så blev det aldrig för sen skrev jag tjugo bra låtar och då var valet gjort. Det är även bra för mig att jag skriver texterna och musiken själv. Chanserna till att kunna leva på sin musik blir så mycket större. I svackor och i väntan på att det ska bli jättekul att lyssna på Mikael Wiehe igen, kan jag spela själv helt utan orkestrar eller stora anläggningar och turnébussar. Sen handlar det om mångsidighet, allt från skriva texter åt Rickard Wolff till att göra musik till modern balett i Köpenhamn, dansa med koffertar liksom.
 
Krävs det att man är en entreprenör?
 
– Jag är verkligen ingen entreprenör. Jag är kass på pengar och blir svettig på ryggen av för mycket siffror på ett papper. Jag har omgivit mig med människor jag kan lita på och inte trott på personer som säger att man ska breaka i USA. För det gör man ändå inte, för det är bara tre som gjort det. Roxette, Jojje Wadenius och Abba. Fast Abba breakade förstås aldrig riktigt i USA utan mer i Australien.
 
På frågan om Mikael kan beskriva Malmö som en person får jag ett uttömmande svar som jag känner bygger på ett stort engagemang för sin stad. Han beskriver Malmö som en person som är väl berest men som har lite svårt att samla alla olika intryck. Ett Malmö som förut var en tillknäppt, skötsam socialdemokrat som jobbade på Kockums, är nu mer tolerant, öppen och nyfiken.
 
– Samtidigt hör jag att jag ropar efter mer disciplin och det känns lite ovant. Men Malmös vilja att vara tolerant har hindrat invånare från att säga ifrån. Att säga att det här ställer jag inte upp på.
 
Han menar att det delvis beror på att dagens dominerande generationer, proggarna och punkarna som i sin ungdom satte sig emot det då ganska hierarkiska och strikta samhället, har varit alltför toleranta.
 
– Ibland måste man vara stenhård. Man får äta vad man vill, klä sig hur man vill, man får knulla hur man vill och tro på vad fan som helst. Men man får inte prygla sin fru, där går en jävligt tydlig gräns.