- Varför skulle jag skriva en diktsamling som säljer 500 ex när jag kan göra en skiva som säljer 50 000. Det vore slöseri med tid.
Så säger Mikael Wiehe, låtskrivaren och Dylan-tolkaren som fått sina texter analyserade i litteratur- och poesitidskrifter. De har t.o.m. blivit ämne för en universitetsuppsats.
Om att nå ut och förankra text och musik handlar bl.a. den här artikeln. Men mest handlar den om ett succéartat körprojekt i Jämtland och Västernorrland.

Annandag påsk visade TV en konsert från Sundsvalls sporthall. På scenen stod det 450 körsångare under ledning av Staffan Lindroth, tillsammans med Mikael Wiehe & Co. – ett samspelt rockband bestående av Jan Eric Fjellström gitarr, Annie Bodelson synt, Joakim Rooke trummor, Johan Valentin bas och il maestro själv Mikael Wiehe, sång, sax och gitarr. Konserten var avslutningen på en månads arbete för Wiehe med komp. Under februari uppträdde de för Rikskonserter på ett tiotal orter i Jämtlands och Västernorrlands län tillsammans med ett 30-tal körer – sammanlagt 700 körsångare. Över 15 000 personer såg föreställningarna.

- Fantastiskt! Det var en otrolig känsla att stå där. Det lät överallt. Det var bara att ta i, sa Birgitta Tjernström från Nolaskolan i Örnsköldsvik, när TV-kamerorna stängts av i Sundsvalls sporthall.
Hon hade liksom de andra körsångarna betalat resan själv för att få vara med på avslutningen av ett halvårs arbete. Tidigt i höstas reste Wiehe runt till de olika körerna och presenterade sig själv och sin musik. Sedan har körmedlemmarna övat och övat. I Februari kom Wiehe tillbaka tillsammans med sin kompgrupp och repeterade med körerna ett par dagar före konserterna på varje ort.
- Det här har gett mig möjlighet att komma till platser som jag troligen inte skulle besökt annars, konstaterar Mikael Wiehe. Vi i orkestern har träffat en himla massa människor som vi arbetat, pratat och druckit kaffe med. Det har varit en fantastisk upplevelse. Annars brukar vi ju mest komma till en ort, checka in på hotellet, lira på kvällen och sedan dra vidare. Förhoppningsviss innebär det här också en förankring av min musik och mina texter, men det är i och för sig en sekundäreffekt.

Krokoms industrihus byggt för två år sedan som en hoppfull och kanske naiv investering för framtiden, en norrlandskommuns politikerhopp: om bara lokaler finns kommer företagare att etablera sig. Idag står det tomt. Lufttrummorna blänker lika nya och oanvända som när de monterades dit.
Ibland får kulturen husera i den tomma industrilokalen. Rader av stolar står uppställda och väntar på publiken. Längs ena kortändan finns det en tillfällig scen av stålrör, plattor och presenningar. Arenan är en nästan perfekt inramning till Mikael Wiehes ”Elden är lös”, en svit texter och musik som handlar om att där det nu är fattigt har det förut varit rikt – Sverige byggde sitt välstånd med Norrlands skogar, gruvor och älvar. Idag är det en avfolkningsbygd. Men det är också därifrån som kraven på förändring kommer att resas.
- Vååår farmtiiid. Ni måste sjunga ut! Hur skulle det se ut om David Bowie stod och hängde som ni? Det känns inåtvänt. Vi tar om det. Sträck på er! Agera! Kläm i!

Magister Wiehe instruerar körmedlemmarna inför eftermiddagskonserten. På scenen står 130 högstadieelever från Föllinge, Änge och Krokom, förstärkta med Birkakören – musiklinjen på Birka folkhögskolan.
- Själva jobbet med körerna passar mig. Det är kul och den pedagogiska sidan tilltalar mig. Sedan är det ju faktiskt så, att de flesta har valt själva att vara med och sjunga. De är motiverade, förutsättningarna är bra. Då blir det kul.
Det märks att han gillar arbetet. Stämningen är avspänd, körmedlemmarna lyssnar, tar in och provar igen. Ljudtekniker Björn Engström finttrimmar ljudet som eker lätt i den stora lokalen. Under de fyra träningstimmarna putsas alla detaljer och kittas samman till en enhet. Det är fintputsning det handlar om. Under ett halvår har eleverna tränat på musiktimmarna och fritiden.

Bryta traditionerna

- Många elever har blivit tända på körsång. Flera som valde att inte vara med har ångrat sig efteråt. Deras bild av körer – äldre damer och kyrkomusik – har förändrats, tror Anders Brännström, kultursekreterare i Krokoms kommun.
- Det har varit roligt att göra den här stora satsningen tillsammans. Det är första gången som vi samarbetar mellan kommunerna och kulturnämnderna.
- Projektet kommer att ge ringar på vattnet. Vi kommer att fortsätta arbeta med Wiehes låtar. Fast jag tror inte att fler har lockats att sjunga i kör, vilket ju var ett av grundmotiven. Några har dragits med men det har varit tjejer. Killarna är svåra att få med. För att intressera dem måste man bryta ner körtraditionerna ännu mer, tror Lars Olof Östman, musiklärare i Offerdal.
Körsammansättningarna har varit olika på spelorterna. På vissa har varit en dominans av skolelever, på andra har det varit uteslutande vuxenkörer och ”professionella” sångare. Att lyckas bryta ner traditionerna och locka fler att börja med körsång är givetvis beroende av de enskilda musiklärarnas och körledarnas inställning, ambitioner och arbetsinsatser. Något som initiativtagaren till Wiehe-projektet, körkonsulent Staffan Lindroth, också betonar.
- Det är svårt att få nya människor att börja sjunga i kör. Det beror på strukturerna i skolmusiken, på att det inte finns schemalagd körsång och körlärare nog. Inte ens de kommunala musikskolorna har alltid körer som fungerar.
- Det är på basplanet som entusiasmen måste initieras. Projekt typ Wiehe kan bidra att öka intresset, men framför allt att frilägga strukturerna och ge lärdom för att angripa och bryta ner traditionerna som hindrar, menar Staffan Lindroth.

Tradition och förnyelse

Efter ett liknande projekt för ett par år sedan, då kompositören hette Mikis Theodorakis, ville Staffan Lindroth komma vidare och ta vara på erfarenheterna. Ledstjärnan var att hitta ny körrepertoar och en svensk motsvarighet till Theodorakis.

Varför blev det just Mikael Wiehe?

- Han är en bra artist och hans material har aldrig tidigare framförts av kör. Det är mycket som skiljer honom från Theodorakis, vars texter är mer poetiska medan Wiehes är konkreta. Theodorakis musik är mer djupsinnig än Wiehes, som är mer åt schlager/pophållet. Men likheterna finns ändå där: engagemanget och melodierna som bär hela körsatsen.
- Egentligen skulle det vara fan så mycket enklare att göra ett körprojekt där alla ställer sig upp och sjunger Händels Messias. Men då tillför man inget nytt. Vi ska odla den traditionella körsången men samtidigt prova nya vägar för att nå ny publik och nya deltagare. Vi får inte nöja oss med att tekniskt och tonalt perfekt reproducera klassisk körmusik för en liten klick förstå-sig-påare, menar Staffan Lindroth.
Och tillägger:
- Vi lever nu i en etermediakultur där trenderna sköljer över folk och aldrig ifrågasätts. Då är kulturens roll att ge sälta, få igång en dialog och diskussion, inte vara slätstruken.
En spin-off-effekt av Wiehe-projektet är att det nu finns nio Wiehe-låtar i körarrangemang, tillgängliga för landets alla körer. Arrangemangen är gjorda av Karl Fredrik Jehrlander, körledare i Östersund. Han har skrivit så att de ska kunnas använda av relativt ovana körsångare.
- Det är ett nytt material som kan nå många olika kategorier av körsångare, dåliga eller bra, som kan sjunga tillsammans. Liksom projektet kan Karl Fredriks pedagogiska arrangemang bidra till att öka kontakten mellan olika körtraditioner, t.ex. skolkör möter kammarkör, kommenterar Staffan Lindroth.

Vad tycker då Mikael att det är för skillnad att jobba med högstadieelever och vuxenkörer?

- Skoleleverna är mer skeptiska. Sedan är de ju inte så duktiga som professionella sångare, men det spelar ingen roll. Det som är viktigast är kontakten mellan scen och salong. Det handlar inte om skönsång eller bra dekor, det handlar om kommunikation. Den kan man fixa på olika sätt, genom att vara väldigt duktigt eller med en jävla utlevelse. Allra bäst blir det när det kombineras. Oftast brukar det bli mer kommunikation med skolelever än med en vanlig kör. Det känns inte lika stelt. Fast det är avhängigt hur mycket de vill satsa.

Artisten Mikael Wiehe

Mikael Wiehe var en av förgrundsfigurerna inom 70-talets musikrörelse, då som medlem i gruppen Hoola Bandoola Band som spelade politiska kampsånger som blev oerhört populära. Musikrörelsen finns inte längre som kollektiv rörelse. Rockscenen ser helt annorlunda ut idag. Många gamla aktivister tycker att musiklivet har blivit avpolitiserat och genomkommersialiserat. Det kan förefalla som en ödets nyck att när TV2 sände Sundvalls-konserten, visade grannkanalen parallellt ett program med ABBA-musik. ABBA var för musikrörelsen en symbol för kommersialismen. När Annifrid Lyngstad för något år sedan ville ha med Wiehes låt ”Flickan och kråkan” på en solo-LP sa han blankt nej. Mikael Wiehe har fortsatt att vara konsekvent.
Hur ser han själv på sin egen utveckling sedan Hoola Bandoola?
- Jag tillåter mig mer nu att syssla med det personliga, vilket inte innebär at jag på någon vis har förändrat mig eller tagit avstånd vad det gäller det politiska. Men jag försöker syssla med bägge delarna. Man kan se det här körprojektet som den ena polen i min verksamhet: det mest folkförankrade man kan göra, förhållandevis politiskt och kulturpolitiskt värdefullt. Den andra polen är att göra syntmusik för rockband som spelar på klubbar i Stockholm. Det vill jag också göra. Då handlar det mer om en konstnärlig och musikalisk utveckling. Självklart ger ju också körerna en musikalisk kick, eftersom jag aldrig jobbat med det förut.
- Mitt emellan ligger det jag gör tillsammans med Björn Afzelius. Vi åker runt och gör ett politiskt arbete som är viktigt. Vi gör varannan konsert gratis och spelar kanske in 50- 60 000 per konsert. Pengarna går företrädesvis till olika organisationer i Latinamerika. Vår föreställning är snarare stand-up-comedian-snack med musik än bra musik. En politisk tvåmannashow med musik. Politiskt oerhört viktig, musikaliskt rätt ointressant.
Är det inga som kommer fram och undrar varför han idag står och sjunger om folken, enigheten och kampen?
- Den som skulle uttrycka sig i sådana termer tycker nog att det är ganska kul att höra. De andra skulle nog säga: va fan är det för skit. De skulle nog inte på ett politiskt sätt ifrågasätta innehållet.
I Kramfors var det en studierektor som lovade att aldrig mer köpa en föreställning från Rikskonserter, eftersom det var politisk propaganda. I Åre var det några körer som hoppade av för textraden: ”… långt från direktörernas kontorsrum skapas vår framtid… ” Så någonstans finns det väl en gräns…
Känner han sig besviken över vad som blev av Musikrörelsen?

- Jag vet inte riktigt hur man ska använda ordet besvikelse. Det innebär att man tror att något skulle kunna vara annorlunda än vad det är. Det tror jag inte. Jag tycker snarare att det är synd, eller jag kan beklaga utvecklingen, men jag känner ingen besvikelse. Jag känner ett ganska stor främlingskap inför det som är dagens rocksväng. Rockmusiken har ju alltid ifrågasatt det bestående. Så var det också med Musikrörelsen. Jag förknippar rockmusik med uppstudsighet, inte alltid revolutionär. Men mycket av dagens rockmusik har ju inget med uppstudsighet att göra – det handlar bara om att följa med det senaste modet från New York. Det finns en väldig rädsla och undfallenhet inför trender, som jag tycker är föraktfull och ointressant. Den här trendnissebagen tycker jag bara är patetisk och lite löjlig. Särskilt när det är 22-årigar, som borde vara dom som vågade sig på att ifrågasätta. Alltför ofta verkar det handla om att leva upp till sin ungdoms hjältar. Jag tror att man måste använda sina ideal till att uttrycka något eget. Musiken vi gjorde med Hoola Bandoola var kanske inte så jävla originell, men texterna var något nytt, då! Jag tycker det vi gör med vårt band nu är ganska eget.
Hur vill Mikael Wiehe gå vidare?

- Det vet jag faktiskt inte. Jag har inga direkta idéer. Jag har kommit dit jag ville komma för tre år sedan. Jag har liksom vädrat ut garderoben, tvingat mig själv att göra sådan musik jag inte kunde göra för fyra år sedan. Jag känner mig nöjd och har inga planer på snabba förändringar nu. Nu vill jag jobba utifrån den musikaliska plattform jag skaffat mig.
Har han inte blivit tänd på körsång?
- Just nu känner jag mig mätt. Mitt naturliga uttrycksmedel är ju ett band. Det är det som är mitt instrument. Men jag kan tänka mig att längre fram göra om det här körprojektet i andra delar av landet.
För den som vill höra hur ett tvärsnitt av Mikael Wiehes låtar tar sig ut i körversion finns en dubbel-LP från Sundsvallkonserten – MIKAEL WIEHE I SVERIGE (Amalthea AM43/dubbelt lågpris)