Mikael Wiehe om att känna igen sig själv i någon annan.
"Jag har längtat nåt så gränslöst / efter det, dom kallar kärlek Jag har försökt att va med mänskor / men jag har svårt för deras närhet Jag har försökt… Nu finns det inget som jag inte / skulle kunna mista Nu kan jag leva som om varje / timme var den sista Nu kan jag leva…"
		Mikael vid Carl Fredrik Hills grav den 22 februari 2011 (Foto: Jeanette Thuresson)

 
Det är inget förutbestämt, inget planerat, det är bara en av ödets alla oräkneliga nycker, att vi står framför Carl Fredrik Hills grav på Östra kyrkogården i Lund på dagen exakt 100 år efter att konstnären gått bort.
Det är iskallt med en obarmhärtig vind och inga andra människor i syne. Vi har kört hit från Malmö för att prata om en av Mikael Wiehes allra vackraste och mest poetiska låtar: "Carl Fredrik Hills ballad om den stora ensamheten".
Wiehe – i tjock jacka och mössa – konstaterar att låten kanske handlar mer om ensamhet än om Hill:
 - Men man gör en låt när man känner igen någonting hos sig själv i någon annan. Det är väl det som är konstens kommunikation.
"Carl Fredrik Hills ballad om den stora ensamheten" finns med på albumet "Hemingwayland" från 1985. Musikaliskt är låten en udda skapelse från Wiehes hand. Han försöker beskriva den:
 - Man kan säga att den är drömsk, och att den har ett sorts evighetsanslag, med den
där [gitarr-]figuren som går runt hela tiden.
  Wiehe tycker fortfarande mycket om låten:
- Jag tycker den är skitbra! Men det slår mig nu att jag inte spelat den live på 25 år.
  Inspelningen av låten minns han mycket väl:
 - Mycket tydligt, ja. Det här var tredje skivan i en serie: "De ensligas allé", "Lindansaren" och så "Hemingwayland". Ambitionen var att kombinera det elektroniska med det elektriska med det akustiska. Och det blev ganska bra på den här låten.
Carl Fredrik Hill blev sent omsider Sveriges främsta landskapsmålare, dock ej under sin livstid. Efter utbildningen – mot faderns vilja – på Konstakademien i Stockholm reste han till Paris på 1870-talet. Där blev han efter diverse omständigheter psykiskt instabil och inlagd på sinnessjukhus.           
  I början av 1880-talet kom han så hem till Lund som en bruten man, var inlagd på hospitalet ett tag, men vårdades sedan i hemmet av sin mor och en syster i nästan trettio år innan han dog i februari 1911. Efter hemkomsten upphörde han med landskapsmåleriet och gjorde andra sorters teckningar, i blyerts och kol.
Det är den Carl Fredrik Hill som i Wiehes låt sitter ensam på andra våningen i familjens hus och begrundar sitt liv.
 - Där brukade han vika de teckningar han nyss ritat till flygplan och sen kasta ut dem genom fönstret. Men hans syster var smart och stod nedanför och plockade upp dem.
Den långa och snåriga låttiteln har sin ganska prosaiska förklaring. Wiehe förklarar skrattande:
 - Paul Simon hade precis släppt låten "René And Georgette Magritte with Their Dog After the War" och då tänkte jag att jag skulle skriva en låt med lika lång titel.
När vi lämnar den iskalla kyrkogården och beger oss tillbaka till den parkerade bilen säger plötsligt Wiehe:  - Förra veckan var jag i Chile, där blev jag fotograferad tillsammans med Victor Jaras änka, nu blir jag fotograferad framför Carl Fredrik Hills grav. Jag går från den ena symbolhandlingen till den andra. Han ser nöjd ut i snålblåsten.