Det är 80-tal. Världen gör sig redo för kärnvapenkrig, Elfsborg riskerar nedflyttning, min morfar hänger sig. Jag spelar barytontuba och läser poesi och under täcket hoppas jag att få kyssa en flicka innan jorden går under. På radion sjunger en röst om att allt hopp är ute. Rösten säger att allt är meningslöst. Rösten talar skånska.
Oscar Cleve,
"Liten flicka ilar till veterinär med skadskjuten kråka".Ägd av Wiehe
Flickan och kråkan kom 1981. Vår musiklärare spelade den för oss när skivan Kråksånger var ny. Jag var tolv och ett halvt. Jag gick in i den där musiksalen som en fräknig lintott som berättade roliga historier och gick ut som en tystare kille, en som visste att det var kört, som undrade vad han gjort för fel. Sången handlar om en man som ser en bild av en flicka som springer för att rädda en kråka. Men kråkan är inte huvudperson, inte flickan heller, det är sångaren- jaget som är huvudperson. Texten sjungs över ödsliga mollackord. För mig var budskapet tydligt: Låt hoppet fara. Allt är förgäves. Sången gjorde Mikael Wiehe rikt älskad. Mig gjorde den deprimerad. 31 år senare. Sam och jag sitter hemma vid köksbordet. Radion spelar Flickan och kråkan, nu med Timbuktu.
– Stäng av, säger jag. Stäng av radion. Jag vill inte höra den låten. Sam gillar Timbuktu. Han frågar vad det är för en sång. Jag säger att det är en sång om en flicka som försöker rädda en kråka.
För någon sommar sen hade vi en kråka i trädgården. Den gick omkring, sprätte löv och retade katterna. Den satt på axeln, den åt ur Sams hand. Vi döpte den till Kråkis. Jag sa inget till Sam, men jag hade mina aningar. Sånt här går aldrig väl. En dag låg Kråkis död under kastanjen. Vi begravde den och gjorde ett monument av hönsnät och betong. Man skojar inte om kråkor här så jag blir inte förvånad när Sam frågar hur det går för kråkan i sången.
– Jag vet inte, fräser jag. Låten skiter i kråkan. Den handlar bara om sångarens surhet.
Jag knyter min hand och slår den i köksbordet. Sam fattar ingenting.
Några dagar senare har jag fått Mikael Wiehe på tråden. Han är ingen ort, men definitivt en skånsk institution och jag har några frågor. Sam också. Hur går det för kråkan, till exempel?
– Dessvärre så dör den. Kråkan dör för att det är för sent.
Är du säker på det? Du har ju bara sett en bild av flickan, säger jag.
– Hm… Jag ska tänka efter… Flickan är inte säker på att kråkan dör. Barnet är optimist för barn måste vara optimistiska för att överleva. Men jag vet att det är förgäves. Hälsa Sam att den dör, men det finns fler kråkor.
– Jag hade problem med när jag skrev sången. Den gav en sån mörk bild. Jag hade lite samvetskval då för att jag var för pessimistisk, för riktigt så pessimistisk var jag inte ens 1981. Men det går inte av dramatiska skäl att låta kråkan leva.
Jag tycker den utstrålar hopplöshet och illusionslöshet. Det är en vuxen och desillusionerad människa som talar och han har genomskådat flickans fåfänga försök. Hur ser du på den analysen?
– Det är alldeles riktigt. Flickan vet det som pappa har sagt att finns det liv är det aldrig för sent. Men mitt hopp är en skadskjuten kråka, och jag är ett springande barn. För flickan är det inte för sent, men jag vet nåt annat, att för mig är det för sent.
Så långt i intervjun är allt i sin ordning. Men så berättar jag om scenen vid köksbordet. Hur min ilska flammade upp, och då blir intervjun en dialog.
– Ska jag ta ansvar för din ilska nu? frågar Wiehe.
– Nej, säger jag. Men jag hörde den när jag var runt tretton år. Och i hela mitt liv har jag haft en röst i min själ som viskat att allt är meningslöst, att det inte är någon idé jag försöker. Och jag har arbetat hårt för att få tyst på den. Men när jag hörde sången på radio med Timbuktu så förstod jag var den kom ifrån.
Aha… så jag har sått ett ont frö i ditt hjärta? frågar Wiehe.
– Ja, säger jag. Det har du.
– Då tror jag, säger han, att du varit en ovanligt lyhörd och känslig ung man, och verkligen förstått den vuxne 36-årige mannen Mikael Wiehes förtvivlan, som man kan känna ibland. Du förstärker mig i de tvivel jag hade, min kluvenhet över att jag lät konsten ta över.
Det blev en bättre låt. Den sådde ett sorgens frö i ditt hjärta. Vilket jag fruktade att den skulle göra. Det beklagar jag. Det är ingen som sagt det förutom du, men konsten krävde detta offer av dig. Eller mig. Jag stannar upp. ”Konsten krävde detta offer.” Plötsligt känner jag mig, som Sam skulle sagt, ägd. Och inte bara ägd, utan även offrad. Men förstår han hur en kille i 13-årsåldern känner sig när han hör sånt där? Är detta en sång för barn?
Så nu vill du göra upp med mig? säger han.
– Jag ville säga detta, säger jag.
– Det är de stora uppgörelsernas tid, säger Wiehe. Bengt Ohlson gör upp med vänstern. Felicia Feldt gör upp med Anna Wahlgren och du gör upp med mig. Jag säger du är mycket välkommen. Du sätter fingret på exakt det problem jag hade när jag gav ut den.
– Men nu har jag hämnats, för när du sjunger den i framtiden ko
mmer du att minnas detta samtal. – Ha, säger Wiehe. Dreaming your life away…
Känslan av att vara ägd kommer åter över mig: Jag ville lägga sången ifrån mig, kasta tillbaka mina känslor till upphovsmannen. Jag fick dem i retur. Och inte bara mina, utan även hans. Jag tyckte att Wiehe pekade finger åt min hopplöshet och jag reagerade med ilska. Trettio år senare, via telefon, förstår jag vad han vill säga i tredje versen. Han känner samma sak som jag. Eller med hans egna ord:
– Vi delar problem.
Jag lägger på luren och tittar ut genom fönstret. På andra sidan fältet sträcker några knotiga pilträd sina frusna kvistar mot himlen.
Det ser ut som om de kapitulerar.
Flickan och kråkan
Typ av plats: Sång
Längd: 3,51 (LP-version)
Befolkning: tre - en flicka, en kråka, ett jag
Kommunfågel: Kråka, så klart
Kompositör: Mikael Wiehe
Inspirerad av: En tavla av Landskronabördige Oscar Cleve kallad Liten flicka ilar till veterinär med skadskjuten kråka. Eller rättare sagt av beskrivning av den tavlan, sången skrevs innan Wiehe sett den.
Så imponerar du: Briljera med att den spelades in med hjälp av det nya instrumentet syntheseizer.
Övrigt: De ödsligt knorriga bastonerna spelas av Arne Franck.
Storstadsfördom: Skadskjuten? Är det skånska eller? Skad-e-skjuten heter det väl?
Olle Svalander, Skånska Dagbladet, 19 februari 2012
