Kära Maria Schottenius! 
 
Vad roligt att du hade roligt på ABBA-museet!
Men när du ställer det snälla trevliga och folkliga ABBA mot en elitistisk, rödvinspimplande, haschrökande, elak och otrevlig kulturvänster tycker jag nog att du gör det lite lätt för dig.
70-talsvänstern var en väldigt brokig samling riktningar, partier, rörelser, personer och åsikter. Här fanns maoister, trotskister, stalinister, vpk:are och en och annan socialdemokratisk och centerpartistisk avfälling. Här fanns män och kvinnor, homosexuella och lesbiska, vegetarianer och meditatörer, troende och ateister, fanatiker och sekterister, kollektivister och absolut en och annan elitist. Det var ingen ordning alls.
 
Och det samma kan nog sägas om kulturvänstern i allmänhet och den progressiva musikrörelsen i synnerhet. Här spelades jazzmusik och sjöngs visor och FNL-sånger, här framfördes avantgardistisk modern instrumentalmusik och folkmusik från alla länder, här trallades vispop och framfördes tung rockmusik. Det sjöngs i kör och spelades i stråkkvartett, det blåstes i tvärflöjt och tutades i trumpet. Det fanns många amatörer och ett och annat proffs.
Det är helt enkelt inte sant att kulturvänstern bekämpade den folkliga kulturen. Varken i Sverige eller internationellt. Tänk Mikis Theodorakis i Grekland, Violetta Parra och Victor Jara i Chile, Pete och Peggy Seeger i USA, Wolf Biermann i Tyskland, Poul Dissing i Danmark och alla spelmän och -kvinnor, vissångare och jazzmusiker, folksångare och rock- och popband i musikrörelsen. Och Björn Afzelius, Nationalteatern, Kebnekaise och Hoola Bandoola Band!
 
Och vad gäller rödvinsdrickande och haschrökande så tror jag inte att musikrörelsen skilde sig speciellt mycket från andra musikutövare vid samma tid. I alla olika läger fanns alkoholister och nykterister, drogromantiker och drogmotståndare. Inte heller när det gäller snäll- och trevlighet tror jag att det fanns någon avgörande skillnad mellan kulturvänstern och andra kulturutövare. ABBA var alltid både snälla och trevliga de få gånger vi möttes. Men det var Hoola Bandoola Band - som jag spelade i - också. Det fanns förvisso människor i vänstern och musikrörelsen som fördömde ABBA:s musik av "politiska" skäl. Och det fanns de som ansåg att amerikansk rock var "fiendens musik" och att Hoola Bandoola Bands texter var "småborgerliga". Men det värsta påhoppet på ABBA:s publik kom inte från vänster utan från personer i deras egen närhet som påstod att "publiken är inte så dum som man tror - den är dummare". Och så fanns det de som ville förbjuda den musik jag spelade och deportera mig och mina medmusiker till Sovjetunionen. Enögdhet, intolerans och idioti är tyvärr inte samlat på ett ställe utan verkar vara ganska jämnt fördelade över det politiska och kulturpolitiska spektret. (Möjligen med en liten övervikt högerut...)
 
Men det är klart att det fanns en skillnad mellan musikrörelsen och de som av olika skäl stod utanför. Samma dag som du publicerade dig i DN:s kulturdel fanns där en annan artikel som frågade sig om kulturen kan stå fri från det samhälle och den politik som omger den. Artikeln handlade om kulturarbetare i 40-talets Tyskland och svaret var ett entydigt nej. Kulturarbetarna kan inte befrias från ett ställningstagande till den värld och tid de lever och verkar i.
Också 70-talets kulturarbetare, inklusive ABBA och Hoola Bandoola Band, dansbandskultur och musikrörelse verkade i en politisk omgivning. En värld präglad av Vietnamkrig, latinamerikanska militärjuntor, europeiska diktaturer, apartheidsystem och koloniala krig. Och Sverige var ett land fullt av mer eller mindre åsidosatta grupper: kvinnor, barn, gamla, arbetarklass, fångar, missbrukare och sexuella minoriteter m fl.
Och det som var den stora och avgörande skillnaden mellan musikrörelse och "kulturvänster" å ena sidan och andra kulturutövare å den andra var att man i musikrörelsen valde att bry sig. Att man såg sig som en del av samhället och världen. Att man i ord ton eller bild eller genom att välja i vilka sammanhang man framträdde ville vara med och påverka. Att man ansåg att man hade ett ansvar för mer än sig själv och sin egen framgång. Att man trodde att världen var möjlig att förändra och förbättra. Att man tog ställning! (Detta gällde ju också många artister som inte förknippades med musikrörelsen: Sven-Bertil Taube, Arja Saijonmaa, Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström, Olle Adolphson, Allan Edwall och många andra.) Och det är detta krav på ställningstagande som skrämde högern och väckte dess hat, som provocerade de likgiltiga, som irriterade de halvhjärtade och som har fått opportunisterna att ta avstånd ifrån och håna sin ungdoms engagemang.

Jag förnekar inte (och har aldrig förnekat) att ABBA har gjort en rad fantastiska och fantastiskt framgångsrika schlager- och popmelodier. Men inte var deras musik utmanande, ifrågasättande, upprorisk eller nydanande som t.ex. Beatles, Rolling Stones, Bob Dylan, Janis Joplin eller Jim Morrison. Och ingen kan väl hävda att ABBA i musik eller text eller i kraft av sin framgång och position lyfte ett finger för de napalmbombade vietnameserna, de torterade i Latinamerika, de svarta i Sydafrika eller arbetarna i Kirunas gruvor. Och det är detta som musikrörelsens kritik av ABBA handlade (eller åtminstone borde ha handla om) om och inte om vilken musikgenre de tillhörde eller om påstått bristande kvalitet eller om vilken klassbakgrund Benny Andersson har. (Och ja, jag vet och gläds över att både Björn och Benny engagerat sig i viktiga frågor senare i sina liv.)
Inför ABBA-museets öppnande blev jag tillfrågad om jag ville bidra med något till den kompletterande utställningen om svensk populärmusik som också finns på museet. Jag tackade ja för att jag såg det som en möjlighet att visa att det på 1970-talet i Sverige också fanns ett annat sätt än ABBA:s att förhålla sig till och använda musik. När jag så småningom förstod att jag skulle få fyra kvadratdecimetrar till mitt förfogande valde jag att avstå. Jag väntar med spänning på ett generösare anbud.