| | | | | |  
 
 
Wiehes sånger från ny scen

 

När Mikael Wiehe blev tillfrågad om att bidra med sina sånger till Östgötateaterns uppsättning av Strindbergs ”Oväder” tyckte han först att idén lät märklig.
– Men när jag läste manus kände jag att det fanns en samstämmighet mellan texterna och att ja, jo, det kan nog fungera, säger han.

Östgötateatern har spelat ”Oväder” sedan den 19 februari, men först i förra veckan fick Mikael Wiehe möjlighet att se föreställningen i Linköping. Och han blev glatt överraskad.
– Jag tycker det funkade väldigt bra. Jag tycker att Strindbergs förbittrade svartsynta förhållande till kvinnor mår bra av lite musik och jag bidrar gärna med min. Ett plus ett blev här åtminstone två och ett halvt.
Det var regissören Claes Lundberg som först såg möjligheten att med Wiehes hjälp förvandla kammarspelet ”Oväder” till ett slags musikal.
– Jag blev förvånad när han kontaktade mig, men nu efteråt tycker jag att det var en skitbra idé. Det är alltid speciellt att höra sina egna sånger i helt nya sammanhang. Ibland blir jag varm och alldeles tagen medan andra tolkningar lämnar mig mer oberörd. Jag tycker att urvalet sånger stämde bra överens med innehållet i pjäsen, det kanske fanns några sångrader om ”folk och kamp” som inte riktigt svarade mot pjäsens innehåll. Men sången ”Skall nya röster sjunga” kom in helt perfekt och konditorn (Christian Zell) gjorde den verkligt bra.
– Allra bäst tyckte jag nog om Nina Norblads version av ”Just i detta mörker”, hon sjöng den med väldig övertygelse. Den hade också fått ett härligt arrangemang av Thomas Lindahl.
Det finns inga nyskrivna sånger med i föreställningen, men Wiehe avvisar inte möjligheten att han bidrar med något nytt om den sätts upp igen.
– Erfarenheten säger mig att det nästan alltid går att få ihop något som fungerar om man förstår i vilket sammanhang sången skall in. Just nu håller jag på och översätter Dylantexter till en ny platta med Totta Näslund. Häromdagen ringde producenten och beställde en svensk text på Dylans ”When I paint my masterpeice”.
Då stegrade sig Wiehe. Han tyckte att sången låg honom för nära, inte minst för att han värmer upp med den inför varenda konsert.
– Men så översatte jag rad för rad och snart såg jag möjligheterna. ”När mitt mästerverk är klart” kommer den att heta. Man lär sig hantverket med åren, det mesta går att lösa.
Mikael Wiehe har vid många tillfällen skrivit direkt för teater- och musikalscenen. Hans Hoola Bandoola Band samarbetade redan i mitten på 70-talet med den fria teatergruppen Tidningsteatern i ”Sture Starring Story”. Han har bland mycket annat gjort musik till Selma Lagerlöfs ”Kejsaren av Portugallien” och till ”Dåliga mänskor”, som bygger på en roman av Mary Andersson.
– Ja, jag tycker om att skriva för scenen. Samtidigt har jag svårt för att komponera för riktigt stora ensembler. Musikalmusik är en genre för sig och jag skriver hellre för en liten tajt kvintett.
Det här är första gången hans musik kopplas samman med August Strindbergs texter. Mikael Wiehe kan beundra Strindbergs glöd och gillar en del av vad han skrev, men långt ifrån allt.
– ”Katekes för underklassen” tycker jag fortfarande är giltig, men annars har jag mest läst vad andra har skrivit om honom, som till exempel Jan Myrdal. Olof Lagercrantz Strindbergbiografi har betytt mycket för mig. Där driver han ju tesen att Strindberg aldrig var galen utan att hans penna rörde sig i samma lugna takt över sidorna oavsett vad fan som hände utanför.
– Det har jag haft stor glädje av när livet har stormat och tillvaron har varit svår att brottas med. Då har jag gått ned och satt mig och skrivit med samma jämna stil över papperna och det har gett min själ ro och lisa, säger han med ett litet leende.
”Oväder” är en av fyra pjäser Strindberg skrev 1907. Den berättar om mycket bitter, ensam man, som har berövats kontakten med sin före detta fru och sin dotter. Ett modernt stycke för sin tid, Strindberg ville riva väggarna och ”se in i hemmen och undersöka trossbottnarne”.
Men har pjäsen någon relevans i dag? Både ja och nej anser Mikael Wiehe.
– Den behandlar en problematik som jag kan förstå var aktuell för 100 år sen, men det är den ju dessbättre inte längre. Det är ju inte så att mannen i dag är totalt rättslös och hjälplös och att en styvpappa kan göra som han vill. Själv är jag skild och omgift och jag har inte varit i närheten av något som har med den här pjäsen att göra.
– Samtidigt kan det nog finnas både män och kvinnor som knyter sig i kramp, som huvudpersonen gör här, och som då hamnar i förbittring. Vad står ovädret för? Jo, det är när det finns en möjlighet att upprätta en vanlig kontakt mellan mannen, hans före detta fru och barnet. Men när de flyttar så har ovädret dragit förbi och den bittre mannen kan återgå till sin eremittillvaro.
Uttalandet får mig att minnas att Wiehe i en intervju jag gjorde med honom i början på 90-talet kallade sig själv för ”nederlagets besjungare”: båtar sjönk, lindansare trillade ned och trollkarlar misslyckades i hans sånger.
– Ja, men det var då. Jag är en gladare och mer optimistisk person i dag. Bland annat för att vi i dag ser ett starkt engagemang och vilja till förändring hos många unga radikala människor.
- För egen del är det viktigt och roligt att få samarbeta med unga politiska artister som Timbuktu och Advance Patrol. Jag ser också mycket fram emot att turnera med Lasse Winnerbäck i sommar. Mina egna barn är mellan 15 och 25 år och de påverkar mig mycket. Jag tillbringar mycket tid tillsammans med unga människor och det får mig ärligt att känna att framtiden förblir spännande.

Lollo Asplund, Corren, 7 maj 2005