|
När Mikael Wiehe blev tillfrågad om att bidra med sina
sånger till Östgötateaterns uppsättning av Strindbergs
”Oväder” tyckte han först att idén lät
märklig.
– Men när jag läste manus kände jag att det fanns
en samstämmighet mellan texterna och att ja, jo, det kan nog fungera,
säger han.
Östgötateatern har spelat ”Oväder” sedan den
19 februari, men först i förra veckan fick Mikael Wiehe möjlighet
att se föreställningen i Linköping. Och han blev glatt
överraskad.
– Jag tycker det funkade väldigt bra. Jag tycker att Strindbergs
förbittrade svartsynta förhållande till kvinnor mår
bra av lite musik och jag bidrar gärna med min. Ett plus ett blev
här åtminstone två och ett halvt.
Det var regissören Claes Lundberg som först såg möjligheten
att med Wiehes hjälp förvandla kammarspelet ”Oväder”
till ett slags musikal.
– Jag blev förvånad när han kontaktade mig, men nu
efteråt tycker jag att det var en skitbra idé. Det är
alltid speciellt att höra sina egna sånger i helt nya sammanhang.
Ibland blir jag varm och alldeles tagen medan andra tolkningar lämnar
mig mer oberörd. Jag tycker att urvalet sånger stämde
bra överens med innehållet i pjäsen, det kanske fanns
några sångrader om ”folk och kamp” som inte riktigt
svarade mot pjäsens innehåll. Men sången ”Skall
nya röster sjunga” kom in helt perfekt och konditorn (Christian
Zell) gjorde den verkligt bra.
– Allra bäst tyckte jag nog om Nina Norblads version av ”Just
i detta mörker”, hon sjöng den med väldig övertygelse.
Den hade också fått ett härligt arrangemang av Thomas
Lindahl.
Det finns inga nyskrivna sånger med i föreställningen,
men Wiehe avvisar inte möjligheten att han bidrar med något
nytt om den sätts upp igen.
– Erfarenheten säger mig att det nästan alltid går
att få ihop något som fungerar om man förstår i
vilket sammanhang sången skall in. Just nu håller jag på
och översätter Dylantexter till en ny platta med Totta Näslund.
Häromdagen ringde producenten och beställde en svensk text på
Dylans ”When I paint my masterpeice”.
Då stegrade sig Wiehe. Han tyckte att sången låg honom
för nära, inte minst för att han värmer upp med den
inför varenda konsert.
– Men så översatte jag rad för rad och snart såg
jag möjligheterna. ”När mitt mästerverk är klart”
kommer den att heta. Man lär sig hantverket med åren, det mesta
går att lösa.
Mikael Wiehe har vid många tillfällen skrivit direkt för
teater- och musikalscenen. Hans Hoola Bandoola Band samarbetade redan
i mitten på 70-talet med den fria teatergruppen Tidningsteatern
i ”Sture Starring Story”. Han har bland mycket annat gjort musik
till Selma Lagerlöfs ”Kejsaren av Portugallien” och till
”Dåliga mänskor”, som bygger på en roman av
Mary Andersson.
– Ja, jag tycker om att skriva för scenen. Samtidigt har jag
svårt för att komponera för riktigt stora ensembler. Musikalmusik
är en genre för sig och jag skriver hellre för en liten
tajt kvintett.
Det här är första gången hans musik kopplas samman
med August Strindbergs texter. Mikael Wiehe kan beundra Strindbergs glöd
och gillar en del av vad han skrev, men långt ifrån allt.
– ”Katekes för underklassen” tycker jag fortfarande
är giltig, men annars har jag mest läst vad andra har skrivit
om honom, som till exempel Jan Myrdal. Olof Lagercrantz Strindbergbiografi
har betytt mycket för mig. Där driver han ju tesen att Strindberg
aldrig var galen utan att hans penna rörde sig i samma lugna takt
över sidorna oavsett vad fan som hände utanför.
– Det har jag haft stor glädje av när livet har stormat
och tillvaron har varit svår att brottas med. Då har jag gått
ned och satt mig och skrivit med samma jämna stil över papperna
och det har gett min själ ro och lisa, säger han med ett litet
leende.
”Oväder” är en av fyra pjäser Strindberg skrev
1907. Den berättar om mycket bitter, ensam man, som har berövats
kontakten med sin före detta fru och sin dotter. Ett modernt stycke
för sin tid, Strindberg ville riva väggarna och ”se in
i hemmen och undersöka trossbottnarne”.
Men har pjäsen någon relevans i dag? Både ja och nej
anser Mikael Wiehe.
– Den behandlar en problematik som jag kan förstå var
aktuell för 100 år sen, men det är den ju dessbättre
inte längre. Det är ju inte så att mannen i dag är
totalt rättslös och hjälplös och att en styvpappa
kan göra som han vill. Själv är jag skild och omgift och
jag har inte varit i närheten av något som har med den här
pjäsen att göra.
– Samtidigt kan det nog finnas både män och kvinnor som
knyter sig i kramp, som huvudpersonen gör här, och som då
hamnar i förbittring. Vad står ovädret för? Jo, det
är när det finns en möjlighet att upprätta en vanlig
kontakt mellan mannen, hans före detta fru och barnet. Men när
de flyttar så har ovädret dragit förbi och den bittre
mannen kan återgå till sin eremittillvaro.
Uttalandet får mig att minnas att Wiehe i en intervju jag gjorde
med honom i början på 90-talet kallade sig själv för
”nederlagets besjungare”: båtar sjönk, lindansare
trillade ned och trollkarlar misslyckades i hans sånger.
– Ja, men det var då. Jag är en gladare och mer optimistisk
person i dag. Bland annat för att vi i dag ser ett starkt engagemang
och vilja till förändring hos många unga radikala människor.
- För egen del är det viktigt och roligt att få samarbeta
med unga politiska artister som Timbuktu och Advance Patrol. Jag ser också
mycket fram emot att turnera med Lasse Winnerbäck i sommar. Mina
egna barn är mellan 15 och 25 år och de påverkar mig
mycket. Jag tillbringar mycket tid tillsammans med unga människor
och det får mig ärligt att känna att framtiden förblir
spännande.
|
