I raden av vittnesmål med anledning av "Titanics" undergång har turen i dag kommit till August Strindberg. Man vet att han tog emot nyheten om katastrofen för i dag exakt 100 år sedan, den 15 april 1912, svårt märkt av den cancer som bara några veckor senare tog hans liv.

Enligt vad Per Olov Enquist tänker sig i manuset till "Strindberg – Ett liv" tog författaren beskedet mycket hårt, iklädde sig en gammal brunrutig morgonrock, satte sig vid klaveret och spelade "Närmare Gud till dig".
Annons:

"Titanen" och "Titanic" mot gemensam undergång – givetvis en oemotståndlig scen. Lika oemotståndlig som ironin i att den tämligen späde lille Strindberg har gått till historien som just en "titan".

Visserligen förde han tidvis en rätt hård kamp mot både gudar och andra makter – men knappast i den skala som Carl Eldhs staty i Tegnérlunden antyder: en Prometheus fjättrad vid klippan – dessutom med en påfallande välutvecklad magmuskulatur.

De ursprungliga titanerna var de olympiska gudarnas föregångare och fiender – det var som bekant för att han stal elden till männi­skorna som den "riktige" ljusbringaren Prometheus straffades av Zeus. Han blev följdriktigt stor hjälte under romantiken och lovprisas även i Strindbergs av övermänniskoideal mest upphettade roman, "I havsbandet" från 1890.

Tanken att det skulle kunna vara olycksbådande att döpa ett skepp efter de gudafientliga titanerna lanserades redan fjorton år före katastrofen i Morgan Robertsons lilla roman "Futility" från 1898. Den handlar om "Titan", det största och lyxigaste fartyg som någonsin byggts, vilket går under på sin jungfruresa mellan England och Amerika efter att ha krockat med ett isberg en natt i april. 1 500 människor dör eftersom det finns för få livbåtar.

Kusligt förstås – men också på sitt sätt logiskt. Hela poängen med moderniteten var ju så att säga att avskaffa gudarna till förmån för människan. Men namngivningens magi fanns uppenbarligen kvar, hybrisen låg i att döpa fartyget efter de nya gudarnas fiender. "Titanics" snarlika föregångare "Olympic" klarade sig alltså utmärkt, och systerfartyget "Gigantic" fick efter katastrofen byta namn till det mer jordbundna "Britannic".

Men förutom en ödesmättad symbol för människans högmod var ju "Titanic" också en svårslagen reell spegelbild av sin tid: här möttes det döende europeiska feodalsamhället och den uppåtsträvande amerikanska kapitalismen. I första klass reste några av världens då rikaste människor, i tredje klass färdades fattiga utvandrare utan annat än hoppet som packning.

Den som i dagarna återknyter bekantskapen med Mikael Wiehes sång "Titanic" bör därför inte glömma bort låtens betydelsemättade undertitel – "Andraklasspassagerarens sista sång".

Det är svårt att inte gripas av den sakliga, varsamma tonen i detta rekviem över en medelklassmänniskas stilla förnöjsamhet; berättaren och hans fru står till lika delar uppgivna och trosvissa inför undergångens mekanismer och är alltför plikttrogna för att tro att det går att påverka det större skeendet när de lämnar hytten – "Jag tog en tröja, jag tänkte att havet är säkert kallt".

Mikael Wiehe har berättat att raden "Nu lämnar råttorna skeppet för att söka sig mot land" ursprungligen handlade om den sönderfallande svenska proggmusikrörelsen – om man lyssnar noga kan man höra Göran Skytte på trumpet i originalinspelningen. Inför folkomröstningen om kärnkraft användes "Titanic" av Linje 3 som ett exempel på teknikens opålitlighet.

Själv tror jag helt enkelt att det är en berättelse om människans villkor, en av den svenska litteraturens vackraste någonsin.