|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
Jag står bredbent i livet Mikael Wiehe har försökt förbättra världen i 35 år – utan att förtröttas. - Jag står bredbent i livet, säger han, och hämtar kraft från skilda håll. För Land berättar Mikael att han just nu filar på fem (!) skivprojekt och denna gång inte tänker vara aktiv i det amerikanska presidentvalet. Den 16 oktober uppträder Mikael Wiehe inför ett fullsatt Globen i Stockholm. Tillsammans med Carola och andra folkkära artister stöder han Läkarmissionens arbete för världens gatubarn. För några månader sedan stod han i en invandrarklass på Industrigatan i Malmö som sjöng Det här är mitt land, Woody Guthries klassiska sång med svensk text av Mikael Wiehe. - Kvinnorna satt längst fram och alla i klassen hade sina finaste kläder på sig. Dom var tacksamma för att jag kom, men det var jag som fick ut mest av mötet. Så gripande har den texten aldrig sjungits någon gång. Två olika världar, men du känner dig hemma i båda? - Ja, den som står bredbent får näring från vitt skilda håll. Ett annat exempel: - I januari 2001 arrangerade Tomas Ledin och jag artistgalan Artister Mot Nazister i Globen. Galan stöddes av både statsministern och kronprinsessan Victoria, vilket gladde mig. Men jag låter mig inte omfamnas av makten, så på sommaren kändes det extra viktigt att åka till Göteborg och protestera vid EU-toppmötet. Vänstermannen Wiehe är alltså trogen sina ideal, men har aldrig varit någon renlärig sekterist, utan tvärtom en brobyggare mellan artister och mellan olika generationer i publiken. Redan för 20 år sedan ordnade han en stödgala för ANC i Sydafrika, med stora delar av svenska popeliten på plats. Bara praktiska problem hindrade Benny Andersson från att tacka ja, minns Mikael Wiehe. Benny och ABBA hånades friskt av kulturvänstern på 70-talet, men Mikael Wiehe och paret Benny Andersson och Björn Ulveaus har alltid hyst ömsesidig respekt för varandra. - Björn och Benny har skrivit 25 världshits och det kan man inte snacka bort. Dessutom är ingen människa endimensionell. Tomas Ledin skriver poplåtar, men det hindrar väl inte honom från att arbeta mot nazismen. Tack vare Artister Mot Nazister kan vi dela ut en miljon kronor varje år i stipendier, det är inte så känt. Nu sjunger du för gatubarnen. Har du någon särskild relation till dem? - Jag har rest mycket, inte minst i Syd- och Centralamerika, och sett vilka behov som finns. Sånger för livet-galan är ett bra initiativ av Läkarmissionen. Mikael Wiehe gör 10-15 stödkonserter om året. Det kunde ha varit fler om tiden räckt till. Men han har många järn i elden, bland annat fem skivprojekt, berättar han hemma i Malmösoffan. Ett av dem inbegriper Björn Afzelius, vännen och kollegan som gick bort i cancer 1999. - Jag hittade i mina lådor en inspelning med Björn och mig från 1993, berättar Mikael. Det är delvis nya låtar och materialet har aldrig getts ut. Du saknar honom? - Ja, otroligt mycket. Vi var så nära vänner man kan vara och jag får många frågor om honom till min hemsida och ute på spelningar. Mikael Wiehe har också börjat skriva sånger till en ny, egen skiva. Den blir mer utåtriktad än Kärlek och politik från i vintras där Wiehe var personlig som aldrig förr. Han sjöng om saknad och svartsjuka så att många trodde att han själv var mitt i en skilsmässa. - Så var det inte, men jag ville göra något icke-agitatoriskt. Skildra tankar och känslor som väcks hos en medelålders man inför livets gång. Många historier slutar ju med att man och kvinna får varandra. Men hur går det sen, kan man undra? I Mikaels fall ledde kärleken till sex kvinnor i familjen, och han grubblar en stund på min fråga om vad det betytt för honom att leva med så många kvinnor. - Jag kan ofta identifiera mig med sidor som betraktas som typiskt kvinnliga. Men om Sveriges utveckling tvekar han inte. Det har blivit sämre sedan 70-talet. - Nyliberalerna har satt dagordningen, välfärden monteras ner och klassklyftorna ökar. Vad har det då tjänat till att protestera? kan man tycka. Men utan motstånd hade det varit ännu värre, tror jag. Och hur vill du ändra på Sverige? - Genom att göra många människor engagerade, ungefär som när folkrörelserna byggde Sverige i slutet av 1800-talet. Jag inbillar mig, helt enkelt, att mer blir rätt i samhället om majoriteten får chansen att vara med. - Något färdigt drömsamhälle, en slutstation, ser jag inte framför mig. Det är själva gnoendet på vägen dit som är mödan värd. Vi blir aldrig färdiga, också folkrörelser måste förnyas. Finns det en ny förnyande generation vänstermusiker bakom dig? - Advance Patrol och Latin Kings är band som har något att säga. Liksom Timbuktu, som också är den förste som fått mig att dansa på 20 år. På 70-talet skulle alla få vara med och spela. Idag hånas amatörerna i TV-program som Idol 2004. Kommentar? - Det är alltid fel att göra narr av människor och trycka ner dom i skorna. Själv får jag massor av dikter, sångtexter och låtar från förhoppningsfulla personer. Det mesta, kanske 90 procent, är dåligt. Men jag försöker alltid hitta något uppmuntrande till svar. - Det förvånar mig, förresten, att hitta den vänlige Clabbe af Geijerstam i det där sammanhanget. Hur får du fram dina egna låtar? - Hårt arbete, jag sätter mig ner och skriver disciplinerat. Under en sådan period kan det väl bli 4-5 låtar i månaden. Jag försöker berätta historier med mina sånger och får infall från alla möjliga håll. Ibland kan nya idéer ta hjälp av gamla tankar som legat och väntat. - Det har flutit på rätt bra genom åren, men 1977-80 hamnade jag i en svacka och skrev inte en enda låt, sånt händer. Mikael Wiehe har levt med musiken ända sedan barnsben. Den första hemska pianolektionen 1953 i Malmö lyckades han gråta sig ifrån. Med de första gitarrerna kom glädjen och lusten. Under 60-talet spelade han saxofon, bland annat i bandet Blunck´s Lucky Seven, och ett av hans aktuella skivprojekt är att ge ut inspelningar med unge Wiehe på sax. Liksom många andra i sin generation greps han av tidens upprorsanda. Man skulle inte rätta in sig i ledet utan hitta sin egen väg som ofta gick åt vänster. Wiehe reste, samlade intryck och grep in. Till och med i det amerikanska presidentvalet. - Jag hade en kompis i Kalifornien och 1972 åkte jag dit för att jobba åt den demokratiske kandidaten George McGovern i hans kampanjorganisation. Det hjälpte inte, Nixon vann. Vem skulle du vilja slicka kuvert åt i årets presidentval? - Ingen. John Kerry är väl minst dålig, men inte tillräckligt bra. 1971 hade Hoola Bandoola Band bildats av Wiehe och andra musiker med bakgrund i skånska jazz- och popgrupper. De skrev svensk musikhistoria – med skivklassiker som Garanterat individuell och Vem kan man lita på? Bandet upplöstes 1976, men Mikael Wiehe och Björn Afzelius gick vidare mot nya framgångar. Medan många generationskamrater glömde slagorden och gjorde karriär som bankdirektörer och byråkrater fortsatte Wiehe och Afzelius med sin envetna radikalism. Besvikelser över utvecklingen i länder som Vietnam och Kambodja tog inte knäcken på dem. Det fanns alltid nya heta frågor som upprörde och pockade på uppmärksamhet. Mikael Wiehe har inte förändrats så mycket på ytan heller. De runda brillorna, den lilla mustaschen och den vänliga glimten i ögat är kvar. "Jag tycker att man ska köra en vanlig, trevlig, hygglig stil", sa han redan 1972, apropå det där med att vara "popidol". Det är nog den stilen som får både ny och gammal publik att lystra till hans sånger. Plus det där bredbenta, förstås. Inlåst i Spanien Namn: Mikael Christian Wiehe Född: Den 10 april 1946 i Stockholm, växte upp i Köpenhamn Bor: Lägenhet i Malmö Familj: Fru och fem flickor Yrke: Kompositör och artist Karriär: Musikvänsterns mest kända ansikte sedan 1971 då Hoola Bandoola Band bildades. Har skrivit sånger som Titanic, Flickan och Kråkan, Mitt hjärtas fågel. Har turnerat med Monica Zetterlund och tolkat Victor Jara och Mikis Theodorakis Belönad: Cornelisstpendiet, Årets Skåning, Grammisvinnare 1988. – med mera. Kuriosa: "När Neil Armstrong landade på månen 1969 satt jag inlåst på ett spanskt hotellrum där dörren gått i baklås" Aktuell: Sjunger för världens gatubarn i Globen den 16 oktober Wiehe om… Zlatan Ibrahimovic: "En Malmöhjälte – hoppas han förblir det" Turning Torso: " En arkitektdröm som HSB i Malmö inte borde befattat sig med." Sitt nästa liv: "Man får ingen andra chans" Vem som borde bli ny kulturminister: "Min blygsamhet förbjuder mig att svara" Sitt sommarprogram i radio: "Det blev folkstorm när jag spelade Internationalen på kinesiska" Mobbning: "Jag flyttade till Malmö från Köpenhamn som sexåring och blev kallad dansk skideröv av klasskamraterna" Stikkan Andersson: "Det var nära att han fick ge ut Hoola Bandoolas första skiva". Nazister: "De hotade mig till livet 1999, då skrev jag sången En hunnalort är en hunnalort om dem Nelson Mandela: "Den mest imponerande människa jag träffat" Hoola Bandoolas återförening 1996: "200 000 personer såg oss i Sverige, Danmark och Norge"
|
|
|
| | |
| | |
| | |
| | |
| | |
| |
