HOOLA BANDOOLA BAND Det kan i dag te sig märkligt att ur-malmöiterna i Hoola Bandoola Band faktiskt debuterade på s k rikssvenska, men 1971 togs inte den på allvar som sjöng ”på dialekt”. Det är också svårt att nu föreställa sig en mediavärld med två tv-kanaler, tre radiokanaler och lokaltidning. Eller en musikmiljö djupt oroad över att diskotekstrenden skulle krossa livescenen. Nästan allt är ju till det bättre i dag. Konsertutbudet bredare än någonsin, media utan begränsningar, vem som helst kan göra sig hörd på sitt språk. Fast en sak kan man inte längre få - ett genomslag som Hoolas när deras studiokonsert i mars 1972 tog sig genom nålsögat i dåtidens TV1. Att musikmecenaten Urban Lasson från Malmö var producent hjälpte. Och inspelningen arvoderades avtalsenligt högre än något annat bandet hade gjort. Mikael Wiehe minns: - Först kommer låten Början = Slutet, men vi måste ha spelat in den sist för den är så uselt mixad. Vi gjorde en sista provtagning, sedan var klockan fem och teknikerna skulle hem. Så var det då. Även om jag är ivrig public service-anhängare så kändes det friskt när de nya tv-stationerna började jobba efter resultat istället för klocka - det är alltid bra med litet jäst i degen. Hoola var med i tv säkert tio gånger om året, men mycket av det är raderat. - Det var ovanligt att popband fick vara med i tv, säger Arne Franck, och de som var med spelade en låt. Att som skånskt popband få en hel konsert var exklusivt. Det var nog det programmet som öppnade dörren för oss. Hoolas debut hade just släppts, dörren öppnades nu också för den unikt svenska proggvågen – politisk, jämlik, kollektiv. Hand i hand med kollegor som Kebnekaise, Nationalteatern och Träd, gräs och stenar skapade de en struktur och mentalitet som har levt vidare rakt in i dagens musikliv. Inte partipolitik, men den vardagspolitik som säger att man själv kan sätta reglerna och strunta i nålsögat. Med Peps Persson som förebild fick de till och med mod att sjunga på skånska. Det skulle bli tre plattor till med dominans på säljlistor, i tv, radio och på konsertrutten. De drygt 20-åriga popkillarna på jakt efter något nytt närmade sig plötsligt 30, erkända i landets alla hörn men samtidigt tärda av slitet längs vägarna och oroliga att fastna i en schablon. Nyblivne pappan Povel Randén (rösten i titelspåret på Garanterat individuell) signalerade liksom Per-Ove Kellgren avhopp. Den 4 september 1976 lade Hoola Bandoola Band ner med ett sista framträdande i Pildammsparken i Malmö. - När man ser turnélistan nu i efterhand så fattar man att vi var trötta på det, säger Peter Clemmedson. Och Mikael såg nya musikaliska utmaningar som kanske inte vi andra var beredda på, medan Affe hade gjort sin första egna skiva. - Vi såg ju oss som ett kollektiv där alla var lika viktiga, säger Kellgren. Det var naturligt att upplösas. Något annat måste till. Vi sökte olika vägar i livet. Vilket inte hindrade Kellgren, Clemmedson, Franck, Randén och Håkan Skytte från att spela i nya konstellationer med just Wiehe eller Björn Afzelius. Hoolas frontfigurer blev fixstjärnor och samveten för sin generation, medan övriga medlemmar fick bättre utrymme för privatliv och civil karriär. Proggen blev för popkulturens nya trupper snart synonym med etablissemang, likformighet och ospännande musik. Hoola tappade i relevans så som alla måste göra när de lägger av, och för dem själva var bandet historia. Tills en sommardag långt senare, när Wiehe till sin förvåning ledde tusentals Roskilde-besökare i allsång till Vem kan man lita på? I samma veva fick han brev från Kellgren som tyckte att han inte hade slutfört sin gärning som trummis. Wiehe minns: - Kanske kunde det vara kul ändå. Jag diskuterade det med Affe. Vi började repa i hemlighet. Är det kul? Är det bra? Vi kom fram till att en återförening inte var nyskapande, men att vi var lika bra som vilket annat djävla band som helst. Turnén väckte förtjusning hos den ursprungliga publik som ville återuppliva minnen, men också hos en ny generation som hade fått gnola Fred och Stoppa matchen på egen hand. För dem var Hoola live en ouppnåelig dröm. Skytte minns återföreningsturnén med värme. - Ursprungligen var jag en slags synlig tekniker som mitt i konserten for ut i publiken för att fixa något. 1996 var allt trådlöst, jag slapp tekniken, inget ansvar för bussen, kunde röra mig som jag ville. Så jag blev en slags allsångsledare med stil. Att Magnus Gertten och Stefan Berg där och då insåg att dokumentären om turnén måste göras skall vi vara tacksamma över. Dels för att den så precist fångar Hoola både i dåtid och nutid, dels för att det inte skulle bli fler tillfällen. 1999 dog Afzelius i lungcancer, vilket lägger en ödeston över filmens enda konflikthärd – hans bolmande. Clemmedson hade själv slutat vid det laget: - Vi rökte som idioter under skoltiden. Två askar om dagen, fantastiska syreupptagningsvärden. Affe tyckte att det fanns några få saker som är kul: Spela, resa, äta, sprit och cigaretter. 2006 tystnade bandets karaktäristiska pianospel och stämsång när även Randén gick bort. De resterande fem ses årligen och sjunger en enda låt, Afzelius Sång till friheten, för mottagaren av Hoola Bandoola Bands pris (2009 var det Emil Jensen). De är knutna till varandra, även om de inte träffas dagligen. Kellgren tycker att ”man känner sig som bröder, man vet att man har gjort något som binder en samman - vi är definitivt inte kusiner”. Wiehe summerar med vad turnén 1996 också handlade om: - Det fanns ett motiv till. Det var dags för ett uppsving för vänstern, vilket också kom i slutet av 1990-talet. Det var inte vår förtjänst, men min magkänsla stämde. Sedan kraschlandade allt det där den 11 september 2001, då hela världen ställde sig bakom USA, och gjorde man inte det fick man terroriststämpel. Vi har sett hur våra barn har fastnat i systemet, och hur de som har velat något annat drevs ut i extremism. Men nu har det vänt, kapitalismen attackeras från alla håll igen. Jag får mail hela tiden från folk som hittar inspiration i det vi gjorde. En gång knöt Hoola an till dem som hade åkt till Spanien för att slåss mot Franco, nu sjunger Thåström Keops pyramid för nya generationer.
|
||||||||||||||
