Hoola Bandoola är knappt ett år gammalt, har just kommit ut med en platta och består i sin nuvarande sättning av sju man: Povel Randén – piano, Peter Clemmedson – sologitarr, Björn Afzelius – sång, Per-Ove Kellgren – trummor, Arne Franck – bas, Håkan Skytte – rytminstrument och Mikael Wiehe, gitarr, sång, text, musik.

Lundagård har intervjuat Mikael Wiehe om ambitioner, reaktioner, förväntningar på publiken, musiken, branschen och framtiden.

Mikael Wiehe:
Jag kan inte karaktärisera vår musik. Det får nån annan göra. Vi kommer från pop, vi spelar till dans – men lyssna till vår platta, en del av dom låtarna är inte pop. Jag vet inte om vi går i gamla spår eller gör nåt nytt. Jag kan inte svara på det. Man får influenser från alla håll, det där kan man inte reglera. ”Endast allt är sant.” Det är dumt att försöka isolera sig i en form. Vår skiva var inte ämnad att bli bred – men när jag lyssnar på den tycker jag att den är rätt bred. Det blir så. Man är jävligt beroende av sin fysiska omgivning – en ny gitarr kan betyda en ny låt, att höra Skäggmanslaget på radio kan sätta ett spår på plattan.
Det går inte att styra – man ställer sin låt i relation till andra låtar i samma genre och ser om den är bra eller kass. Är den kass slopar man den.

Att göra musik

Man har sina erfarenheter, man får sina influenser, man vill nåt – i bästa fall blir det en syntes. Musiken är ett medium som i sej själv bara kan uttrycka känsla. Texten är också ett medium som man kan använda emotionellt och intellektuellt. Man kan arbeta med en emotionell musik och med en intellektuellt analyserande text. Eller, man kan som Dylan, t.ex. jobba med en emotionell text och en emotionell musik. Man kan göra musik utan text – man kan skriva dikter. Jag försöker göra bägge delar – återigen en syntes. Jag vill inte dra fram texten på musikens bekostnad eller tvärtom – av två anledningar: Jag tycket att musik är roligt och jag tycker om ord. Man skulle vara mycket friare och kanske få mycket bättre text om man skrev dikter – men det är ju ingen fan som går och köper diktsamlingar. Musikens funktion i förhållande till texter är ju bl.a. att föra ut texten.
Det här med musikens funktion – det finns ju två ytterligheter:
L’art pour l’art – d.v.s. musik för musikens egen skull och
Musiken som ett redskap – ja.
Det är klart att jag har en uppfattning om hur saker och ting skulle se ut, detta påverkar den musik jag gör. Men även om jag är socialist så kan jag inte skriva arbetarlåtar – för jag är inte arbetare, jag kan inte ikläda mej den rollen.

En arbetare får sina kickar på lunchrasterna. Jag får mina kickar i min närmaste miljö. Jag gör det jag kan bäst och jag gör det för att jag tycker att det är ROLIGT och så tror jag att man måste tänka när man vill göra nåt bra!
Om man betraktar musiken enbart som ett medium för t.ex. ett politiskt budskap – då blir musiken dålig.

Att få en idé
Det är som om det kom en svart gubbe med svart hatt och knackade på ens dörr – man kan då säga, varsågod och stig på, man kan buckla till hans hatt och klippa av hans rock lite – man kan också be honom att gå. Det är i urvalet ens makt ligger. Och så kanske man gör något som andra tänder på och då är det bra. De kanske tänder på melodin – sen kanske på refrängen/omkvädet – så småningom lyssnar dom kanske på texten som ligger emellan.

Medan somliga slavar
för att ändra det, dom kan rå på
sitter du och pratar
om det, du borde göra nånting åt
Det verkar som du tror att allting ordnar sej
som genom nån sorts trolleri
efter revolutionen

Medan några förblöder
och därmed ger allting, dom har att ge
vägrar du att försöka
Du säger, ingenting är nån idé
Du lånar pengar av dina tonårsbrudar
och säger, dom ska få tillbaks
efter revolutionen

Publiken – jag vet inget om den. Det är nog den största besvikelsen. Många säger att vi är bra men aldrig kommer det upp nån och snackar efteråt. Vi spelar mest på diskotek – i pausen. Folk dansar – dom lyssnar inte, dom har ju kommit dit för att dansa. Jag tror att vi når en smal publik, men samtidigt – jag skriver ju för såna som jag.

Men för det första, ska du ha klart för dej
att om man har en spann som är fylld med skit
så inte blir det bättre
för att man vänder upp och ner på den
Och för det andra, om man vill till himlen
får man nog fan lyfta häcken för att komma dit
Det kan nog knappast ha nånting att göra med
hur man ser på det

Popbranschen är ett skit. Överallt dominerar Svensktoppen och folk blir sura om man inte ställer upp på deras villkor. Vi har spelat in på Musik Network som är ett idealistiskt företag med socialistisk inriktning. Vi fick studio gratis, obegränsad inspelningstid, 6% på de första 1 000 plattorna och 10 % på resten. De gav oss lite musikaliska råd som var bra att ha – annars inga påtryckningar.
Det var skönt och kul att jobba med dom.

Om popgenren

Jag vet ingenstans man jobbar så progressivt som i Sverige. Utomlands vill man bara bli artist och underhålla – t.o.m. Frank Zappa är enkel i analysen och ståndpunkten jämfört med svenska progressiva band. I början var Simon and Garfunkel bra – nu har de blivit mästare i musikalisk precision – men mer är det inte.
The Band är bra – men inte så jävla bra. Nån har sagt att vi påminner om The Band – idén bakom vårt band är kanske den samma, men den konkreta musiken och texten har ingenting med The Band att göra.


Och för det tredje, så måste frågorna va bättre
innan svaren som man får blir bra
om man nu, som du
tror att ekot i skogen begriper allt
Och för det fjärde, är det lika lätt att hånle
som det är att göra någon glad
Jag menar, hur kan man älska en klass om man
föraktar individerna

Om framtiden

Jag vet inte - kanske en platta om Jeanne D’Arc.