| | | | | |  
 
     
 
Hoola sprack inte – bandet upplöstes
 

[…] I nära sex år fick HBB fungera. Under den tiden gjorde bandet mycket för svensk musik. Det var Hoola som på ett perfekt och verkningsfullt sätt kombinerade bra musik med socialistisk text. På svenska.

Hoola blev en katalysator. I deras spår följde Nynningen, Samla Mammas Manna, Blå Tåget, Nationalteatern, m.fl. – sammanslutningar, grupper, som har ett gemensamt: socialism, inte sällan kommunism. Alternativ till den kommersiella sidan av teater, film, musik, litteratur.
Hoola har nu gjort sitt. Drar sig tillbaka och låter andra ta över.

Officiellt var Hoola ett kollektivt, men i realiteten hade man en motor, en ledare. Han heter Mikael Wiehe. Jag träffar den för tillfället friställde och semestrande Mikael på Ribbans kallbadhus. Han har redan hunnit bli rejält solbränd, lever just nu ganska avspänt.

- Hoola sprack inte – det upplöstes, är Mikael noga att påpeka.
Det fanns en musikalisk motivation att upplösas.
- Vi hade varit samman i nära sex år, säger Mikael. Det är svårt att få nya kickar av varandra. Det hänger också ihop med det personliga – man får inga personliga kickar heller.

Experiment

– Vidare den musikaliska utvecklingen utanför bandet. Det visade sig plötsligt att det vi sysslade med var trevligt, folk tyckte att det var bra och det var ju skoj. Men nu har det kommit så många andra nya band. Det har kommit krav på mer experiment inom musiken.
– Då kände vi att vi inte längre kunde vara med.
Men den utlösande faktorn till Hoolas upplösning var att två killar ville sluta: Povel Randén och trummisen Per-Ove Kjellgren.
- Då hade vi att välja på att ta in nya människor och jobba vidare på det man hade börjat med, eller att bryta upp det helt och hållet och starta på helt ny kula, säger Mikael.
Men det visade sig att alla i bandet ville pausa lite och spela med andra människor.
Redan i december beslöt man sig att gå skilda vägar. Men först på turné med Tidningsteatern och ”Kaninerna på Navarone”

Försvinner

Därefter briserade bomben: Hoola Bandoola Band försvinner! Mikael har varit med om att skapa den svenska numusiken. Han vill inte kalla sig pionjär men riktmärke. Hur ser han på musikbilden idag?
- När det hela startade omkring 1970 kom det upp ett par grupper som dominerade marknaden. Men under åren har det vuxit upp en farlig massa band.
- Jag tror att vår typ av musik nu har en bredare förankring, större samordning kulturellt mellan teater, musik och film.

Bra musik

- Visst finns det mycket som är skit, men på det hela stora taget är den svenska musiken jävligt bra.

- Och återväxten är god, konstaterar han i solen.
Framtiden för Mikael?

- Ingen aning. Inga konkreta planer. Jag vill gärna göra låtar och jag vill gärna spela, säger han. Men i vilken form och med vem är idag en öppen fråga.
- Jag sitter in i ett par band då och då och någon gång kanske jag hittar den rätta melodin.
För tillfället praktiserar han på en saxofon, inköpt för ett år sedan. Charlie Parker – tongångar ljuder i det Wieheska hemmet.

Kulturfestival

Den 4 till 12 september ska det bli kulturfestival i Malmö. Victoriakommittén anordnar och Mikael Wiehe fungerar som organisatör, telefonringare.

- En bred spegling av vår teater, vår film, vår musik, vår litteratur. Ett seminarium står på programmet. Folk från Musikrörelsen, de fria teatergrupperna kommer samman och diskuterar erfarenheter.
Så ligger landet för närvarande. Och vi ska inte bli förvånade om Mikael Wiehe dyker upp igen. I någon ny grupp, i någon skepnad. Skriva musik, spela musik, vara aktiv kan han inte vara utan.

  Bosse Hansson, Sydsvenska Dagbladet Snällposten, den 25 juni 1976  


 
mikael wiehe | | | | | |