Var oroligheterna i samband med EU-toppmötet i Göteborg 2001 enbart ett resultat av ordningsmaktens misslyckade planering? Eller finns det en annan förklaring till den totala genomklappning som skedde trots förberedande samtal mellan aktivister och polis?

Hans Abrahamsson, docent i freds- och utvecklingsforskning, hävdar det senare i en debattartikel införd i Göteborgs-Posten 13 augusti. Abrahamsson, som under sommaren avslutat ett flerårigt forskningsprojekt med syftet att reda ut vad som egentligen under de dagar i mitten av juni som Göteborg gästades av ledare för EU:s medlemsländer samt kandidaterna för medlemskap. Dagar som kom att präglas av sammandrabbningar mellan ordningsmakten och aktivister, omfattande skadegörelse, skottlossning, godtyckliga gripanden och åratal av efterföljande rättsprocesser. Hur såg polisens planering ut? Hans Abrahamsson menar att den så kallade Göteborgsmodellen övergavs till förmån för en riskbedömning som definierades av underrättelsetjänsten på andra sidan Atlanten – ”i maktens korridorer i Washington”. Sveriges regering lät nämligen USA förse polisledningen i Göteborg med hotbilder som i efterhand visade sig vara helt felaktiga. Bland annat återfanns inga påstådda vapen inne på Hvitfeldtska gymnasiet, som användes som logi för tillresta demonstranter. Och de 400 italienska aktivister från Ya Basta! som sades förbereda en attack mot hotellet där president George W Bush bodde, de hade ställt in sitt besök. Dagen innan EU-toppmötet startade slog polisen en järnring kring Hvitfeldtska med förklaringen att brottsliga aktiviteter förbereddes. Det var denna aktion som blev upprinnelsen till oroligheterna och Hans Abrahamsson menar att den aldrig borde ha ägt rum och att händelseförloppet hade kunnat ta en hel annan, mindre våldsam vändning än vad som nu skedde. Men hur blev det så här? Abrahamsson hävdar att det hela går att spåra till Sveriges officiella neutralitetspolitik under kalla kriget. Då skapades ”av nödvändighet” informella internationella nätverk inom underrättelseområdet och krigsmaterielindustrin som ville fortsätta samarbeta trots neutraliteten. När kalla kriget tog slut stärktes dessa nätverk istället för att försvinna, och kom i huvudsak att präglas av ”amerikanska säkerhetsbehov”. Inför EU-toppmötet i Göteborg tilläts USA inte bara komma med önskemål om säkerhetsförberedelser utan carte blanche att definiera hela hotbilden – som sedan visade sig vare felaktig! Detta ”för att president Bush inte skulle utsättas för vare sig fysisk fara eller politisk förödmjukelse under sitt besök”. Anledningen till att detta tilläts ske var att regeringskansliet i sitt regleringsbrev för 2001 till militära underrättelsetjänsten (Must) stipulerade att man ”särskilt skulle beakta de krav som följer på Sveriges ordförandeskap i EU”. Inför EU-toppmötet informerade dock inte regeringen kommunledningen i Göteborg om Musts direktiv, vilket gjorde att deltagarna i de förebyggande samtal som fördes mellan aktivister och polis förblev ovetande. Därför diskuterades aldrig de hotbilder som kom att prägla polisens agerande – eftersom man inte kände till dem innan. Om detta skett ”hade vi sluppit att se Göteborgsmodellen offras på president Bushs säkerhetsaltare. Då hade vi sannolikt också sluppit de våldsamma konfrontationer som blev följden av polisledningens omotiverade tillslag på Hvitfeldtska gymnasiet”, skriver Hans Abrahamsson. Han menar att den svenska underrättelsetjänsten saknade kompetens att kvalitetsgranska riskbedömningen från Washington och därför svalde den med hull och hår – eller blev en ”nyttig idiot” som Abrahamsson uttrycker det. Uppgifterna i Hans Abrahamssons debattartikel är häpnadsväckande och ställer en viktig fråga: Hur kunde regeringen tillåta USA att lägga fram en riskbedömning som saknade täckning – med en hotbild som okritiskt accepterades och som svensk polis sedan tvingades agera efter? Justitieminister Thomas Bodströms uttalande om ”ett hot mot demokratin” i samband med Göteborgskravallerna har med Hans Abrahamssons forskning fått förnyad aktualitet. Men det verkar nu visa sig att det inte var aktivisterna som utgjorde hotet – utan regeringens egen säkerhetspolitik.   Martin Halldin. ETC nr 31, 2006