I en debattartikel anklagade Hans Abrahamsson Sveriges regering, den militära underrättelsetjänsten och polisen för att ha låtit amerikanska intressen styra polisens arbete i samband med EU-toppmötet i Göteborg och att det orsakade de omfattande oroligheter som uppstod. I samband med bokmässan i september kommer en bok på Leopard förlag där Hans Abrahamsson redovisar resultatet av sina efterforskningar. ETC ringde upp honom för att ta reda på mer om hans arbete.

Varför bestämde du dig för att forska om Göteborgshändelserna? – Jag var involverad i problematiken redan innan toppmötet och händelserna i Göteborg skapade en stark förtvivlan hos mig. Varför blev det som det blev? –    När Göteborgskommittén kom med sitt betänkande 2002 bestämde jag mig för att söka mig till Riksarkivet och gå igenom deras material eftersom de två viktigaste frågorna förblev obesvarade, nämligen hur hotbilderna såg ut och varifrån de kom. Några speciella omständigheter intresserade mig: Rikspolisstyrelsen abdikerade och Säpo marginaliserades och polischefen Håkan Jaldung identifierade sig som en militär innan och under toppmötet. Det var också det budskap som han förde fram när jag träffade honom. Efter toppmötet hade han till och med blivit avtackad av president Bush och jag ville rota vidare i det hela. Därför åkte jag till Pentagon och Washington och letade i arkiven. – Mina efterforskningar ledde mig till en person som heter Kurt Olsson som var USA:s säkerhetsansvarige för president Bushs besök i Göteborg. Olsson gick i tjänst igen efter att ha varit tjänstledig en tid och jag lyckades få tag på honom i La Paz, Bolivia, där han tillträtt en motsvarande tjänst som han hade i Stockholm på amerikanska ambassaden. Vi hade långa samtal och jag fick hans beskrivning av händelseförloppet. Den stämde med information jag tidigare fått och som sade att det var den svenska militära underrättelsetjänsten som försett polisen i Göteborg med de hotbilder som låg till grund för deras strategi. Genom att surfa omkring på nätet med hjälp av Google hittade jag också fullständigt obegripligt ett utdrag från regeringens regleringsbrev till försvaret som någon på Must lagt ut. Där framgick det tydligt att den svenska regeringen gett i uppdrag åt försvaret att bevaka de särskilda krav som följde på det svenska ordförandeskapet. Vilket ansvar har svenska politiker för att USA tilläts definiera hotbilden? Göteborgs kommunalråd Göran Johansson var nog inte informerad om Musts direktiv. Hade han vetat det så hade sannolikt Ingvar Carlsson i egenskap av Göteborgskommitténs ordförande också känt till det men det gjorde han faktiskt inte. Jag tror inte ens att Thomas Bodström och justitiedepartementet kände till regleringsbrevet! Inte heller dåvarande rikspolischefen Sten Heckscher verkar ha vetat om att militären var inblandad. enligt vad jag kan förstå har det dock inte pågått något konstitutionellt regelvidrigt och regeringen har rätt att ge militären denna uppgift. Jag hade kanske gjort likadant men då hade jag i alla fall berättat det! Nu trodde ju folk att det var Håkan Jaldung och polisen som ensamma bestämde detta. – Med facit i hand vill jag nog mena att regeringen också har ett stort ansvar för Göteborgshändelserna. Sannolikt inte Thomas Bodström utan kanske främst Göran Perssons statssekreterare, Lars Danielsson, som är chef för statsministerns kansli. Jag har inte pratat med Bodström om detta men jag tror att inte ens han kände till Musts direktiv och Jaldungs planer. Det enda som skulle ha kunnat ge Bodström ett ansvar var om EU varit inblandat i säkerhetssamarbetet. Men 2001 fanns det ingenting knappast någon kapacitet på europeisk nivå för att hantera detta. Lars Danielsson är ansvarig för samordning av svensk försvarsunderrättelse, han sitter i de flesta försvarsutredningar och är Musts kontaktman i regeringen. Vad borde de ha gjort istället? –När jag träffade Kurt Olsson var han anställd av UD och ansvarig för alla utländska besök i värdlandet där han jobbar. De regionalt säkerhetsansvariga jobbar med Secret Service som är en del av amerikanska finansdepartementet. De har i sin tur kontakt med Pentagons underrättelsetjänst. Kurt Olsson reste till Göteborg för att träffa Håkan Jaldung om hur man löser ”distansskyddet”, det vill säga krypskyttar och så vidare, under EU-toppmötet. Men Jaldung vägrade svara och var helt omöjlig att samarbeta med. Inte ens Secret Service rådde på honom. Därför rapporterade de att man inte kunde garantera distansskyddet på grund av Jaldung, vilket gjorde att USA funderade på att ställa in Bushs besök. Men överläggningar skedde då mellan svensk och amerikansk militär, som också var inblandad i säkerhetsarbetet utan att Kurt Olsson informerades. Han blev frustrerad eftersom regeringskansliet bara ryckte på axlarna när de visste att militären hade informerats. Och de hade inte kapacitet att förutse den dynamik som detta skulle innebära när Hvitfeldtska spärrades av. – För att möjliggöra den dialog man gav sken av att vilja få till stånd med aktivisterna borde regeringskansliet ha informerat Göran Johansson och man borde ha sett till att Jaldung la korten på bordet och konfronterade aktivistnätverken med de hotbilder han bar på, nämligen att 400 aktivister från Ya Basta! var på väg till Göteborg för att tränga sig in på president Bushs hotell. Då hade han kunnat få reda på att hotbilderna saknade verklighetsanknytning. Som det nu var triggades han att slå till mot Hvitfeldtska helt i onödan. Där fanns vare sig de aktivister eller de vapen han letade efter. Saknar svenska militära underrättelsetjänsten kompetens att bedöma hotbilder av det slag som förekom under EU-toppmötet i Göteborg? – Ja det gör den. Det kommer sig av händelsen i Ådalen 1931 då vi bestämde oss för att militären enligt svensk konstitution inte får lägga sig i nationella angelägenheter. Militära underrättelsetjänsten har därför endast jobbat med internationella frågor. Det tar på krafterna för en fredsforskare att säga detta, men om vi ska ha en underrättelsetjänst värd namnet så måste den få jobba i nätverk över nationsgränser och med möjlighet till lokal förankring! Annars har de har ingen chans att kvalitetsgranska det som sker på nationell nivå. Anser du att kravallerna som följde belägringen av Hvitfeldtska helt hade kunnat undvikas? – Det är svårt att svara på men det jag vill säga är att det fanns grupper i Göteborg som kände att det var läge för en fet kravall. Men det var ett ganska begränsat antal. Jag har gjort ett hundratal djupintervjuer med folk som deltog i kravallerna och många är i grunden pacifister som blev så förbannade över utvecklingen att de blev våldsamma. De hade kanske blivit en del konfrontationer ändå men inte av det här slaget. Vilken roll spelade Håkan Jaldung för händelseförloppet? – Han har dels ett juridiskt ansvar att leva upp till svensk lagstiftning. Mycket tyder på att han bröt mot denna. Man får ju inte frihetsberöva någon i förebyggande syfte. Han har även ett professionellt ansvar att kvalitetsgranska hotbilderna. Han misslyckades med det. Det fanns ju inga vapen och Ya Basta! hade ställt in sitt besök. Därför var containrarna utanför Hvitfeldtska onödiga. Jaldung har också ett etiskt ansvar. Han förstod inte ungdomars och aktivisters önskan att bli respekterade och tyckte inte att han hade någon skyldighet till det utan ansåg att han enbart skulle upprätthålla lag och ordning. Så han satt i måndagsklubben och låtsades delta i dialogen utan att visa rävarna han hade bakom öronen. Frågan är förstås hur en liten lokal polischef gör inför en sån här stor sak. Men det hedrar honom att han velat prata med mig under resans gång och inte hindrat mig i mitt arbete. Jag tror inte att han berättat sanningen för mig men han har aldrig stoppat käppar i hjulet. Vilket inflytande har de informella nätverken på svensk säkerhetspolitik idag? – Helt och hållet! Den viktigaste funktion vi har är Försvarets Radioanstalt (FRA) som sysslar med signalspaning. Och den är till stora delar uppbyggd med hjälp av USA. Verksamheten var helt nödvändig för att amerikanarna skulle kunna lyssna på ryssen under kalla kriget, så att FRA skulle kunna uppfatta när ryssens bombplan flög över Sverige. Därför försåg man Sverige med signalspaningsutrustning. Det har man gjort regelbundet sedan femtiotalet, det ingår i krigsmaterielexporten. Dessutom har amerikanarna hela tiden haft ett antal tekniker som från och till arbetar här. De använder sig också av den information som FRA får in. Detta samarbete mellan försvaret och National Security Agency har pågått sedan 50-talet och är ingenting man försökt dölja. Faktum är att Sverige tjänade mest på det för vi fick tillgång till USA:s satelliter. Det är allmänt känt att vi köpt all vår utrustning av dem. – Att det tvingats fram sådana nätverk är nästan farligare än att inte vara neutral eftersom det inte finns någon demokratisk insyn.   Martin Halldin. ETC nr 32, 2006