|
Men det kom inga bra idéer. I en paus började däremot
Afzelius och Clemmedson sjunga några Crosby, Stills & Nash-låtar.
Wiehe imponerade på de andra genom att pricka överstämman
och snabbt uppstod helt andra planer.
Trion kompletterades av Povel Randén på klaviatur och
trombon, Arne Franck på bas, Per-Ove Kellgren på trummor
och Håkan Skytte på slagverk. De tog namnet Hoola Bandoola
Band efter Kalle Anka på julafton (”hoola-bandoola”
var myrornas stridsrop när de plundrade Kalles picknick-korg).
Bandets låtar skrevs av Mikael Wiehe, som stod för text
och musik till allt material på de första tre albumen (utom
”Dansmelodi”, som hade skrivits av hans bror Thomas Wiehe).
Det var först på Hoolas sista album ”Fri information”
1975 som Björn Afzelius debuterade som låtskrivare i Hoola.
Wiehe började skriva på allvar 1968-69, i en tid då
den första svenska popvågen med band som Hep Stars, Tages,
Ola & The Janglers och Shanes var på väg att ebba ut.
Pugh Rogefeldts debutalbum ”Ja dä ä dä” hade
gjort det rumsrent med pop på svenska. Skivbolagen MNW och Silence
blev kanaler för en snabbt växande undergroundscen som dominerades
av allmänt vänsterinriktade band med politiska texter.
Hoola kände sig som en del av denna nya musikvåg, men riktigt
självklart var det inte. Efter debutspelningen i P3:s ”Midnight
Hour” i februari 1971 ville både Stikkan Andersson och
MNW spela in gruppen. Stikkan hörde av sig redan dagen efter
Hoolas radioframträdande och på våren 1971 såg
det ut som om Hoolas debut-LP skulle ges ut av den man som några
år senare skulle bli musikrörelsens symbol för kommersiell
och utslätad schlagerpop.
- Det här kan man bara spekulera över, men hade inte MNW
hört av sig...då hade det blivit Stikkan. Helt klart. För
det viktigaste av allt var att göra en LP. Jag var 25 år
och hade väntat länge på att få ut min musik,
säger Wiehe.
Valet föll slutligen på MNW, främst beroende på
att det unga alternativbolagets övriga produktioner i Hoolas
öron lät mer spännande än de patenterade schlagerhits
Stikkan vid den tiden gav ut på Polar. Och hösten 1971
debuterade Hoola Bandoola Band med LP:n ”Garanterat individuell”.
Hoola var inte först med att spela lättillgänglig pop
på ett ”alternativt” skivbolag. Med LP:n ”Hon
kom över mon” hade Contact sommaren 1970 tagit ny svensk
pop förbi studentrummen där Gudibrallan, Träd, Gräs
& Stenar, Gunder Hägg och NJA-gruppen var kungar. Men Hoola
skulle nå mycket längre.
”Dom kan ju spela”, var en förvånad och vanlig
reaktion bland dem som hörde Hoola första gången.
De nya alternativbanden hade haft svårt att nå ut i större
upplagor och uppfattades av de flesta som svårsmälta slagordsgrupper
som sjöng falskt och rimmade ”Palme och Geijer” med
”Nixons lakejer”.
Wiehes texter var lite för snåriga och dubbelbottnade för
att platsa på plakaten. Influerad av Dylan, 68-andan och sociologistudierna
i Lund hade han börjat skriva låtar om babblande revolutionärer
(”Burrhuv 'et”), han ifrågasatte pacifismen (”Fred”)
och berättade fogdehistorier från medeltiden (”Vävare
Lasse”). Och han var fascinerad av dårar. ”Måndåren”
var visserligen en inlindad kärlekstext, men både ”Hemmet”
och ”Filosofen från Cuenca” hade mer eller mindre
förryckta centralfigurer.
- Dåren som den utanförstående, den misshandlade,
den undertryckte, kanske ibland också den som ser klarare eller
klokare...en bra figur att använda sig av och känna igen
sig i, ler Wiehe.
- När jag tog studenten 1966 ville jag bli författare, så
jag hade skrivit rätt mycket på svenska redan innan. Jag
hade läst tre betyg i litteratur också. Men många
av influenserna kom utifrån, inte minst från Bob Dylan
som jag fortfarande tycker är en av de absolut största textskrivarna
någonsin.
- ”Visions Of Johanna”...det finns en liveinspelning från
1966 på ”Biograph”-boxen där han spelar hela
den här låten, bara Dylan på akustisk gitarr, jag
hörde den igen nyligen...och jag låg sömnlös
i 14 dagar. Texten är så fruktansvärt bra. Så
visst lärde man sig.
- Jag hade börjat skriva på engelska, precis som så
många andra. I 17-18-årsåldern finns det många
som skriver låtar, men de flesta sållas bort efterhand.
Det beror nog på att man förr eller senare måste
fråga sig om man tar sig själv på allvar eller inte.
Ska man fortsätta låtsas att man är någon annan
eller vara sig själv?
- Jag ville inte bara göra någon annans grej, jag vill
göra något eget...hur skriver man en svensk ”Visions
Of Johanna”? Det var så jag tänkte vid den här
tiden.
Men ”Garanterat individuell” var inte bara en samling udda
texter. Det var också en LP med stämsång och refränger
som fastnade. Det var politisk pop som lät mer pop än politik.
Mer McCartney än Fugs.
Från början visste ingen riktigt vilket fack de skulle
stoppa Hoola i. Det fanns inga glasklara socialistiska budskap på
debuten, men det lät knappast som något för Svensktoppen
heller.
Att bandets medlemmar inte själva var riktigt säkra på
vägvalet framgår av att en LP med engelska låtar
spelades in under samma vecka som ”Garanterat individuell”
sommaren 1971. Låtarna hade Wiehe skrivit några år
tidigare, innan han helt övergick till att skriva på svenska.
Nu ingick de i en vag plan om satsning utomlands.
- ”Heather” var mitt första försök till internationellt
genombrott. Det fanns ett engelskt band, The Temperance Seven, som
spelade 20-talsjazz och var ganska stora i början av 60-talet.
Jag beundrade dem mycket när jag spelade jazz. De spelade på
Swing-Inn i Malmö 1970 och i pausen gick jag in till dom och
sa att ”ursäkta, men jag har skrivit en låt som jag
tror skulle passa er”. De var inte alls intresserade. ”Du,
vi har paus...stick!”. ”Jo, men kan jag inte låna
gitarren och spela upp den?”. ”Ser du inte att vi har paus,
försvinn!”. Men jag stod på mig och fick spela låten.
Och de tände direkt. Nästa dag kom de hem till mig och fick
låten på band. De åkte hem till England och gav
ut låten som singel. Jag var otroligt stolt. Och den kom ut,
men sålde väl 129 ex eller något sånt.
- Jag hade ganska lätt för att göra den där typen
av McCartney-låtar då...”Honey Pie” och ”When
I´m Sixty-Four”, lite jazzinfluerat, precis den musik jag
hade spelat länge.
- ”Sun And Summerlight”...fin countrylåt, tycker jag.
Och ”Country Pleasures” var verkligen en låt i tidens
anda, det var mycket snack om att vi skulle flytta ut på landet
och bo i en nerlagd skola.
- Sedan har vi den där sviten med sitt lite Wagner-inspirerade
mittparti...jag hade läst Schönbergs harmonilära och
under jazzperioden var det alltid viktigt att man visade att man kunde
spela. Det blev man till slut jävligt trött på. All
denna duktighet. Ju äldre man blir, desto enklare låtar.
- Men här hör man alla influenserna: Simon & Garfunkel,
The Band, Beatles, lite Dylan. Över huvud taget är influenserna
mycket tydligare i de engelska låtarna. De är också
gjorda några år tidigare.
Men sedan Hoola med debut-LP:n hade blivit hyllade som förnyare
av svensk pop blev det omöjligt att släppa de engelska låtarna,
som därför lades i malpåse under de kommande 25 åren.
”Garanterat individuell” möttes av genomgående
positiva recensioner. Mottagandet var oväntat, åtminstone
för Wiehe som fruktade att de skulle bli sågade sönder
och samman.
- När jag lyssnade igenom provpressningen hörde jag bara
falsksång och felspelningar. Jag tyckte att det lät för
jävligt. Svetten rann ner för ryggen. Jag var övertygad
om att plattan skulle bli en råflopp.
Reaktionen blev istället den motsatta. Plötsligt var Hoola
ett popband i översta divisionen. De fick allt fler spelningar,
framträdde ofta i TV och radio och började tona fram som
musikrörelsens flaggskepp. Det enda vänsterbandet som fick
guldskivor. Eller kunde ha fått, om man inte hade vägrat
att ta emot dem.
Den 13 december 1972 gick Hoolas andra LP, ”Vem kan man lita
på?” in på Kvällstoppens 19:e plats tillsammans
med Bo Hanssons ”Ur trollkarlens hatt” (på plats 17).
För första gången hade två skivor från
”alternativa” bolag hamnat på försäljningslistan.
Hoola låg på delad 19:e plats med en Blood Sweat &
Tears-LP. På 18:e plats låg ”Wig Wam Bam” med
Sweet. Gilbert O´Sullivan toppade med ”Back To Front”.
Den svenska musiksmaken bestod på hösten 1972 av något
som närmast liknade ett korsdrag av lättviktiga stilar och
trender. Före Hoola låg bl a Stefan Rüden (”Sofia
dansar go-go”), Burken (”Hey baberiba”), Ekseption
(”IV”), Cool Candys (”Go´bitar III”), Lynsey
de Paul (”Sugar Me”), Uriah Heep (”The Magician´s
Birthday”) och Flamingokvintetten (”III”).
Låtar om babylonska maktstrukturer, franska revolutionen och
egyptiska pyramidbyggen lyste normalt med sin frånvaro på
listan.
Men tiden var mogen för en förändring. Hoola klättrade
allt snabbare uppför listan och bandets genombrott gav hela den
politiska musikrörelsen medvind.
Under vintern 1972-73 spelades låtar som ”Keops pyramid”,
”Vem kan man lita på” och ”Herkules” flitigt
i P3 och med skivans bifogade text- och ackordhäfte framför
sig tog många tonåringar sina första stapplande steg
som gitarrister. Joakim Thåström var en av dem. Framgångarna
med ”Vem kan man lita på?” ledde till ett nästan
oavbrutet turnerande. Samtidigt fick musikrörelsen en allt starkare
vänsterprägel. Även Hoolas socialistiska budskap blev
allt tydligare. Bandet spelade under 1972-73 på fängelser
och solidaritetsgalor, medlemmarna deltog i demonstrationer mot kulturpolitiken
i Malmö och syntes i allt fler manifestationer för vänstern.
Hoola befann sig snart i en besynnerlig position, klämda mellan
den allt radikalare musikrörelsens krav på tydligare socialistiskt
budskap och den stora skivköparpublik som uppskattade bandet
för att de inte skrev plakattexter.
Resultatet blev något som liknade en kompromiss. Titelspåret
på tredje LP:n ”På väg” var en öppet
agitatorisk allsång och på omslagets framsida slogs det
fast att kärlek var detsamma som ”kampen i staden”
och ”viljan till långa dammiga landsvägar”. Men
det var den vemodiga och poetiskt dubbeltydiga balladen ”Jakten
på Dalai Lama” som blev skivans centrala spår.
”På väg” gick rakt in på försäljningslistans
femte plats och nådde snart förstaplatsen. Hoola var nu
tveklöst det populäraste rockbandet i Sverige. Men den allt
större uppmärksamheten och det nästan konstanta turnerandet
började också slita på medlemmarna. I början
av 1974 bestämde sig bandet för att ta ett sabbatsår
när vårens och sommarens turnerande var avklarat. För
Björn Afzelius blev avbrottet en möjlighet att testa materialet
på solodebuten ”Vem är det som är rädd?”,
som hade kommit i maj. På hösten 1974 åkte han ut
på turné med bl a Thomas Wiehes Första Förband.
- Tidigare hade jag varit helt nöjd med att spela gitarr eller
tamburin och sjunga i Hoola, säger Afzelius. Hur man kunde skriva
en låt begrep jag bara inte. Men sedan såg jag att det
fanns en metodik i Mikaels sätt att arbeta med sina låtar
och någon gång 1973 bestämde jag mig för att
försöka skriva själv. Det blev ”Bläckfisken”.
Afzelius presenterade sitt debutverk med viss nervositet, men Wiehe
var imponerad. ”Den här låten är ju helt färdig”,
sa han spontant. Det gav blodad tand. Afzelius började nu formligen
spotta ur sig låtar, fick ihop en demokassett som resulterade
i solodebuten och plötsligt stod Hoola med två låtskrivare
istället för en.
Efter ett halvårs vila kom Hoola tillbaka våren 1975 och
offentliggjorde ett samarbete med Tidningsteatern, som bestod av bröderna
Thomas och Mikael Segerström. Resultatet blev ”Sture Starring
Story”, en satirisk musikteater om en tonårsidols uppgång
och fall. Hoola och Tidningsteatern tog pjäsen på turné
över Sverige.
Den röda tråden i handlingen var att en skånsk popsångare
blev upptäckt av stjärnproducenten ”Spånet”
Andersson, som krävde att att han skulle sjunga på rikssvenska.
Annars skulle det inte bli något skivkontrakt.
Pjäsen fick positiv kritik och när Hoola sommaren 1975 började
inspelningarna av fjärde LP:n ”Fri information” märktes
snart tydliga spår av ”Sture Starring Story”. Försöken
att släta över de skånska diftongerna med en form
av uppländsk dialekt var nu borta. För både Wiehe
och Afzelius kom beslutet att sjunga på sin egen dialekt som
en befrielse. Peps hade banat vägen med sin ”Blodsband”-LP
året innan. Nu var det Hoolas tur att lyfta fram skånskan.
- Som jag säger...”bringing it all back home”. Det
var en process. Steget att sjunga på svenska var så oerhört
stort. Att sjunga på skånska, det var helt otänkbart.
Stockholm dominerade oss som inte bodde där, minns Wiehe.
- Det handlar ju om rätten till sitt eget språk. Det är
ett klassiskt förtryckarinstrument att förbjuda samiska
barn att prata samiska, att förbjuda finska barn att prata finska,
att förbjuda danskarna i Skåne, Halland och Blekinge att
prata danska.
- Att gå på språket, det är att sabotera folks
självkänsla. När jag var 15-16 så var dialekter
bara komiskt, det var något man skrattade åt. Den ende
skåningen av betydelse i nöjesvärlden var Edvard Persson.
Och man fick inte prata skånska i radion när jag var liten.
Det där bräkandet kunde ju ingen fatta.
- Och det slår mot ens självkänsla, att man är
en löjlig figur som inte pratar någon sorts...jag vet inte
var det är man pratar rikssvenska...Nyköping eller Norrtälje
eller var det är...
- Så det handlar om att erövra sitt språk. Om jag
vill säga att jag älskar någon så behöver
jag ju inte prata vare sig rikssvenska eller engelska, utan det kan
jag säga på mitt eget språk...och jag är inte
löjlig när jag gör det. Men det tog tid att nå
dit.
Björn Afzelius bidrog med fyra av de nio låtarna på
”Fri Information”. Jämfört med de första
två Hoola-albumen var skillnaden tydlig. Sånger som ”LTO-tango”,
”Birmingham” och ”Kvinnoförakt” kunde knappast
anklagas för luddighet i budskapet.
- Runt 1973 betraktades vi av många som ett språkrör
för musikrörelsen, säger Afzelius. Det fanns ett starkt
tryck från publiken att vi skulle ta upp vissa ämnen och
att vi skulle visa var vi stod. Det påverkade oss förstås.
Våren 1976 turnerade bandet återigen med Tidningsteatern.
Men den här gången fungerade inte receptet. Pjäsen
”Kaninerna på Navarone” blev Hoolas första riktiga
kritikerflopp och sågades av en i stort sett enig press som
vänsterbuskis för redan frälsta.
Vid det laget hade dock gruppen redan tagit beslutet att lägga
av och i slutet av april 1976 upplöstes Hoola Bandoola Band,
drygt fem år efter det första framträdandet i P3:s
”Midnight Hour”. ”Vi har gjort vårt - nu får
andra ta över”, upprepade bandmedlemmarna i otaliga tidningsintervjuer.
Den 1 maj meddelades nyheten i TV:s Rapport.
Några månader senare återförenades gruppen
för en avskedsspelning i Pildammsparken i Malmö. Men därefter
försvann ett av de största svenska 70-talsbanden från
scenen. Kvar var fyra inflytelserika album och effekterna av några
stormiga år som hade förändrat den svenska musikbranschen
i grunden.
Hoolas låtskrivare fortsatte däremot var för sig.
På hösten 1976 fick Björn Afzelius sitt genombrott
som soloartist med sin andra LP, den rockinriktade ”För
kung och fosterland”. Mikael Wiehe bildade 1977 den mer folkinspirerade
Kabaréorkestern som LP-debuterade året därpå
”Sjömansvisor”, där bl a sången om ”Titanic”
ingick.
Wiehes och Afzelius vägar har korsats vid flera tillfällen
under åren. 1986 gjorde de ett storsäljande gemensamt album
som bl a resulterade i en överraskande Svensktoppsetta genom
Wiehes ”Mitt hjärtas fågel”. Och genom otaliga
stödspelningar har de kunnat ge betydande bidrag till Amnesty
och olika projekt i Nicaragua, Sydafrika, Chile och Palestina.
Många ärrade grupper från 70-talet återförenades
under 80- och 90-talen. Men från Hoola hördes inte ett
knäpp. Inte förrän den 6 februari 1996, då originaluppsättningen
meddelade sitt beslut att återuppstå för en sommarturné.
På presskonferensen pepprades bandet med frågor om de
hade något att komma med efter 20 år, OM SITUATIONEN I
SVERIGE OCH VÄRLDEN och - FRAMFÖRALLT - om deras texter
hade någon relevans idag. Mikael Wiehes svar kom blixtsnabbt:-
Jadå. Världen har blivit värre.
Men vi har blivit bättre.
|
