Vi träffades
första gången 1958. Utanför korvkiosken på Tessins
väg i Malmö. Det ligger i Slottsstadens församling.
I denna församling är antalet kyrkobesök på topp
i Sverige och man röstar självklart moderat. Gatubilden
domineras av tanter i Lodenrock med bayersk rakborste i lilla hatten
och det var i denna gedigna borgerliga miljö han växte upp.
Vi var i tonåren. Spelade jazz tillsammans. Hade stora framgångar
med den tidens mått. Vi var 17-18 år och spelade med musiker
som spelat med Louis Amstrong och Duke Ellington. Vi var snorgärsar
och spelade på Konserthuset i Stockholm och på Odd Fellow
Palatset i Köpenhamn. Och det är nog rätt viktigt:
redan när han var mycket ung, knappt könsmogen, stod han
på de största scenerna.
På den tiden spelade han saxofon. Jag tyckte aldrig att han
var särskilt bra. Men då och då kom han med en låt
som han hade skrivit själv. Och redan då var det helt klart
att den här lite kerubkindade killen hade en speciell begåvning
som vi andra inte hade. Han kunde skapa en melodi. Han kunde foga
ton till ton så att det blev en slinga som fastnade, som man
lyssnade på.
Sedan dess har det gått sisådär 30 år. Han
blev centralgestalt i en helt ny musik- och kulturrörelse. Stjärnrollen.
Stjärna i en tid då han själv och ”rörelsen”
bekämpade stjärnrollen. Hans skivor sålde i hundratusental
och han påverkade en hel generation – under ständiga
rop att man skulle vara vaksam mot alla som försöker påverka
en: ”Vem kan man lita på”? Och sedan förändras,
som alltid, ”tiderna”. Den slutsålda konserten på
storstadens konserthus förvandlas till en halvbesatt salong i
Folkets hus på den lilla orten. De glödande hyllningsartiklarna
blir till surmulen tystnad och avståndstagande. Ingenting är
som det var, och om man på 70-talet tolkar Dylans ord om att
”The Times They Are A-Changin'” i positiv riktning, så
får samma ord i 80- och det begynnande 90- talet en fadd (och
kanske till och med bitter) eftersmak.
I detta läge ger han ut denna skiva. Där han samlat en handfull
av de låtar han skapat under dessa år. När vi talar
om det säger han med stor självdistans och ironi i rösten:
”My Greatest Hits”. Men samtidigt: det finns också
en oerhörd stolthet i hans röst. Och jag tycker att han
har rätt både i den ironiska distansen och i stoltheten.
Han är min äldste och käraste vän. Jag har spelat
i hans band och på hans skivor. Men jag tror ändå
– eller just därför – att jag kan se honom klart
som artist och konstnär. Både positivt och negativt. Och
det jag ser är bland annat följande.
Han kan vara tråkig och förmanande. Rent politiskt är
han ibland naiv och godtrogen. Han har en olycklig kärlek till
högröstad rock & roll. (Och förmodligen hänger
allt detta samman med de där moderata tanterna i Slottsstaden.
Ibland får jag intrycket att han fortfarande håller på
att göra uppror mot dem. Kanske försöker han till om
med övertyga dem! Och då blir det inte så bra.)
Men samtidigt. Jag lyssnar nu igenom hans samlade produktion. Det
urval som finns på denna skiva. Och då blir slutomdömet
naturligtvis helt annorlunda. Kort och enkelt uttryckt: den här
killen har gjort en förbluffande mängd oerhört bra
låtar. Några av dem är i absolut högsta klass.
Sådant som kommer att stå sig mycket länge. Och jag
är övertygad om en sak. Om han hade varit amerikan eller
engelsman hade han varit stor som Lennon.
Det är enkel musik. Inga konstigheter. Ofta en rak melodislinga
som upprepas i olika tonlägen. Det är ett vanligt grepp
i den populära schlagern. Men också stor musik ser ofta
ut så på notpappret. Läs noterna till ett adagio
av Mozart – som han för övrigt obegripligt nog inte
gillar – det ser ut som barnkammarmusik. Och Mikael har med sådana
enkla grepp skapat inte en och inte två utan en lång rad
melodier som omedelbart fastnar. Som hos Mozart, Lennon och McCartney.
Tillkommer texterna. I början ofta drastiska, fräcka, humoristiska.
Med tiden kommer vemodet, smärtan, sorgen. Också här
enkla ord. Inga konstigheter. Ibland berättar han en historia,
som i Titanic eller Basin Street blues. Ibland blir det bara en impressionistisk
väv av stämningar, färger. Och när han är
som bäst är han inte längre bara en textförfattare,
han är en poet, och han är en av de stora. Tystnaden tätnar.
Flickan och kråkan. Som ett andetag.
För mig är det främst hans ballader som står
fram. Ibland blir dessa balladers text och musik nästan plågsamt
fyllda av skönhet och uppenbarelser. Och hur som helst: många
av de spår som finns på denna skiva är och kommer
att förbli stora klassiker i den svenska traditionen. Han har
skrivit in sig i ett sällskap där de heter sådant
som Taube, Vreeswijk och Olle Adolphson.
Det är stora ord. Jag vill inte förvandla honom till ett
monument, för monument luktar död. Men samtidigt: jag är
djupt avundsjuk på er som får lyssna på det här
för första gången. Och det är härligt att
få en skiva där detta är samlat i koncentrat, rensat.
För det finns nästan ingen som slår det här.
I vart fall inte på svenska. Och för oss som är svenskar
bör ju det räcka rätt långt.
|
|
