|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
Det var sommar, jag satt på en bergstopp med utsikt över hela förorten och läste ut den där boken på två dar – och för första gången i mitt liv kände jag mig lycklig. Herregud, jag var en tidsinställd, hormondetonerad yngling på fjorton år, mitt i pubertetens väntsal, och jag insåg för första gången vad kärleken var för någonting, jag förstod instinktivt att varenda vuxen auktoritet ljugit för mig hela livet. Deras hycklade moral, pissljumma rättspatos och kastrerande och förödmjukande överseende gjorde mig galen. När jag tänker efter var faktiskt Strindberg en av de få som tog mig på allvar under de där hysteriska åren då jag växte upp från barn till ung man och ständigt pendlade mellan storhetsvansinne och yttersta förtvivlan och varje kväll grät mig till sömns, dels av vrede för att jag ville förändra hela världen, dels av gränslös sorg för att jag inte kunde få den icka jag ville ha. Det var första gången jag insåg att konsten kunde göra mig till människa, att konsten var en nyckel ut i världen, till frigörelse och sanning; en vägvisare, kompass och karta, tröstare, uppviglare, en kumpan och vän. Ett år senare såg jag Ebba Grön på Lövgärdets fritidsgård och en ny sanning gick upp för mig: man kan sjunga om det här, om verkligheten, om förorten, om livet, som det är, och göra människor fria. Man kan utgå från sig själv och nå andra människors hjärtan.Jag var femton år då, uppkäftig och liten, strykrädd men fräck och skamlös, kunde aldrig hålla käft, trots att jag visste att smockan hängde i luften. Jag hade fått en skrivmaskin av mina föräldrar, jag ville bli författare, jag satt hemma och hamrade på den där maskinen hela nätterna, jag var besatt, vacker, vansinnig, jag gav ut en tidning, Revolt hette den, den var extremt kommunistisk, en äldre vän gjorde mig uppmärksam på att det redan fanns en tidning som hette Revolt, det var bögarnas tidning, jag bytte namn direkt, Kamp-Front blev det nya namnet, jag hade sexton prenumeranter, tre av dem mina egna lärare. Och så kommer då den där grådaskiga kvällen i februari när Joakim Thåström spelade på min fritidsgård och sjöng om mitt liv i förort-en, som om han kände mig! Den kvällen var det kärlek och uppror som fyllde mitt hjärta med en jublande glädje. Jag stod på scen, bredvid trummisen Gurra, med knutna nävar och sjöng »Staten och Kapitalet« och sedan gick jag hem och skrev. Jag tror att det var den kvällen jag började arbeta med det manus som sedermera skulle bli TV-serien »Hammarkullen eller Vi ses i Kaliningrad«. Jag visste naturligtvis inte om det själv ännu, men det var då jag började samla på mig erfarenheter, händelser, repliker, människor – jag visste att jag en dag skulle få sjunga min sång om min uppväxt i min förort. en sång som skulle bli en kärleksförklaring och en krigsförklaring på samma gång. För mig är konsten denna fantastiska budkavle av erfarenheter, upplevelser, sanningar. Varje sång, varje film, varje bok är en ny röst som berikar våra liv. Och sedan är det vår tur, vi får alla bära facklan en bit, fylla på med ljus, med våra liv, våra röster, innan vi lämnar över facklan till näste man. Att tungan är en eld, det visste redan de gamla profeterna.
De finns överallt – vettvillingarna, dårarna, genierna, helgonen, som aldrig lämnar oss någon ro, som irriterar oss, visar oss att man inte måste gå i ock, som ett kreatur, som säger till oss, »dina drömmar är viktiga, du finns, jag ser dig«, och som dessutom skoningslöst, med en lustmördares vanvettiga leende, visar oss maktens arrogans, penningens hjärtlöshet, den politiska retorikens människoförakt. Jo. För mig har konsten alltid varit på liv och död. Som alkoholisten Sten uttrycker saken i Lars Noréns Personkrets 3:1: »Jag ska bli den mest bildade arbetarungen i det här landet, ingen jävel ska veta mer än jag, va. Jag ska slå, jag ska sparka dom där i bildningen …« Precis så har det alltid varit för mig. en ursinnig, nästan djurisk drift att läsa, att lyssna, att skriva. Att visa dom jävlarna vem jag är, varifrån jag kommer, vad jag har att berätta. Det måste ha varit min far som först sådde det där fröet. Han är född och uppvuxen på den norditalienska landsbygden under kriget – en patriarkalisk och konservativ, för att inte säga fascistisk miljö, där min farmor stämplades som sköka för att hon födde min far efter en tillfällig förbindelse, utan att vara gift. Jag tillhör alltså en släkt av bastarder och fördömda – där har vi klassmärket igen, ursprunget, som sjunger i mitt blod. Du blir aldrig fri från det. Som när jag och min pappa stumma av beundran och andakt går omkring inne i Peterskyrkan i Rom och beskådar all denna fantastiska konst som nästan slår en till marken. Själv uppfylls jag av förundran inför människans eviga längtan efter det sanna, det sköna, det fulländade – jag känner mig fri medan min själ yger runt under de fantastiska mosaikerna. Jag ser på min far och han skakar på huvudet: »Det är vackert som fan men jag blir förbannad när jag tänker på hur all denna skönhet använts av kyrkan för att trycka ner och förslava människor som mig och min mor…« Ditt ursprung, din historia, dina sånger ljuger aldrig. Jag tror inte att man helt enkelt kan ta över eller ärva sina föräldrars hjältar – man måste erövra sina hjältar själv. Det enda man kan få hjälp med är att upptäcka att de finns. Så när min far såg min eld och försökte få mig att lyssna på Mikael Wiehe slog jag bakut. Jag var punkare, för helvete! Jag studsade upp och ner i mitt rum till tonerna av The Clashs dubbelalbum London Calling. På kvällarna hängde jag över texthäftet med den engelska ordboken bredvid mig för att ta reda på vad det var Joe Strummer sjöng om egentligen. Ord för ord, mening för mening, erövrade jag de där låtarna och gjorde dem till en del av den jag var – till den jag är. Ute i vardagsrummet satt pappa och lyssnade på Mikael Wiehe. Och det började fastna små fraser i mitt huvud – rader, melodier som började gro inom mig. »Men ska jag sälja mig för pengar ska jag ha vad jag är värd …«, »Vi grävde i varandra som galna efter guld …«, »en arbetarklass utan ett parti är som en Dry martini utan en oliv …«, »Spanska stövlar … av mjukt, spanskt läder …« De lämnade mig ingen ro. De berörde mig fast jag inte ville det. Inte så att jag bara lyssnade på Ebba Grön och The Clash. Inte alls. Jag hade redan hittat ett musikaliskt guldkorn, en vissångare som slet ballarna av mig – Dan Berglund. Men jag hade hittat honom själv, med en klassföreståndares benägna hjälp. Men de där låtarna som började förfölja mig var en helt annan sak – det var farsans musik! Någon stolthet hade man väl för helvete kvar i kroppen!? Nej, kanske ändå inte. För en dag när farsan var på jobbet rotade jag fram en av de där skivorna, la den svarta, skimrande vinylen på grammofonens runda tallrik och – trodde inte mina öron.
Det blev på något sätt den självklara syntesen av två generationers musik – min musik och min pappas musik. Vi möttes där – helt självklart. För farsan var Thåström en arvtagare till proggen och för mig blev Wiehe en pionjär som förebådade den politiskt radikala punkrocken. Men det stannar inte vid det. För det som förenar både Mikael Wiehe och Joakim Thåström är också deras musikaliska nyfikenhet, deras förmåga att förnya sig, gå vidare, göra det oväntade. Det är alltid ett äventyr att lyssna på en ny skiva av Mikael Wiehe. Jag blev stående framför högtalarna med texthäftet i handen, som slagen av blixten. Vid det laget visste jag redan vad det betydde: August Strindberg, Thåström, Joe Strummer, Dan Berglund – alla dessa upptäckter hade kommit på exakt samma sätt, som en blixt från klar himmel – jag hade fått en ny hjälte. De där raderna sammanfattade allting för mig just i det ögonblicket: Här var en man, en konstnär, som förstod hur det var! Och när jag några timmar senare plöjt igenom alla Wiehes skivor och kom till tredje versen i den fantastiska låten om Lindansaren så var det som om jag återigen fick syn på mig själv:
Där var ju bilden av hur det alltid hade känts för mig att skriva, att läsa, att lyssna på musik – konstens oerhörda kraft att lyfta en människa till oanade höjder. Behöver jag påpeka att de där skivorna snabbt försvann in på mitt rum? Och man kan ju föreställa sig min fars förvåning när han sedan blev tvungen att tjata sig till att få lyssna på skivor som sonen ytterst motvilligt lånade ut till honom. För det var verkligen så – från det ögonblicket kändes det som om de verkligen var just mina skivor. Jag hade erövrat dem, gjort dem till mina, till en del av den jag var. Jag började ana att konsten – den konst jag var besatt av – hade förgreningar överallt. Att man kan mötas över generationsklyftor, att det – oavsett om det handlar om musik, film eller litteratur – går att höra på ackordet, tonfallet, melodin, om den som sjunger är en broder eller inte. Som min pappa en gång vanmäktigt försökte förklara för mig när vi bråkade om vems musik som var mest sann: »Men fattar du inte, Peter, att Thåström och Wiehe sjunger om samma sak!?« För pappa var det ingen överraskning att Thåström några år senare skulle sjunga en Wiehe-låt och att de till och med skulle stå på samma scen under anc-galan. Ingen av hans plattor är den andra
lik – från syntexperimenten på Dom ensligas allé
till Kabaréorkesterns jublande spelglädje på Sjömansvisor
eller det vackra och vemodiga blåset på Basin Street
Blues. Något som alltid förvånat mig är att
så många alltid pratar om Wiehes politiska låtar,
men att så få nämner hans lysande kärlekslyrik,
ofta fylld av smärta, sorg, desperation. en låt som »Magdalena«,
om den destruktiva åtrån, påminner mig om erfarenheter
jag helst hade velat glömma och gör ett oerhört starkt
intryck på mig varje gång jag hör den. Mörka
sånger som »Hemingwayland« och »Tystnaden
tätnar« glimrar som tröstande svart guld när
man själv lever i förtvivlan.
Och i de långa gastkramande sångerna
»Basin Street Blues« och »Vi låtsas som
ingenting« blir Wiehe epiker och berättar en hel generations
historia på mindre än tio minuter. Jag minns när
skivan Basin Street Blues kom ut, jag mådde jävligt dåligt
då, var ensam och förkrossad, och för mig blev den
där mörka men vackra plattan en jävla livbåt
som jag kunde ligga och andas ut i, omgiven av sånger som
var så personliga och fulla av sorg och medkänsla att
de nästan kändes som en fysisk beröring. Precis så
är det. I tider när det finns så mycket som tömmer
oss på ljus, som vill få oss ner på knä,
som säger till oss att vi och våra drömmar inte
duger, att det inte tjänar någonting till att hoppas,
att kämpa – då är konstnärer som Mikael
Wiehe livsnödvändiga. För de talar om för oss
att hoppet inte bara är en politisk konjunktur utan ett sätt
att leva och verka i världen.
Och det är just när jag misströstar,
när jag känner mig trött, ensam och maktlös,
vilse i mörker och förvirring – det är då
jag blir så glad och hoppfull av att höra en röst
som fortfarande tror att allting är möjligt, en sång
som ser mig som en bundsförvant i kampen för ett värdigare
liv för alla – som visar mig att jag är en människa
mitt i världen.
Men allt det där förstod min
pappa långt före mig. Han har en gång sagt att
han vill att »Titanic« ska spelas på hans begravning.
Han hade visserligen druckit en del vin den gången men jag
vet att han menade allvar. Och att en fattig italiensk bondpojke
som reste sig ur sitt eget livs begränsningar och slog sig
fri från förtryck och fattigdom för att ge liv åt
mig och min bror i ett främmande land i norr – att den
mannen älskar Mikael Wiehe och har lyckats förmedla den
kärleken till sina båda rebelliska söner visar bara
vilken oerhörd kraft det finns i Wiehes sånger. Och varje
gång jag hör programförklaringen »Det är
allt vad jag begär« så ser jag inte bara Mikael
Wiehe framför mig, utan också min egen far och historien
om hans liv.
Så, visst, »Titanic«, varför inte? Det är ju som Thåström sjunger: »Ska det smälla ska det smälla till jukebox-rock 'n' roll!« Och jag är inte mannen att uttala mig om hur jukebox-rock 'n' roll låter, men att Mikael Wiehes sånger hör till den kategorin säger sig självt. Det står inte bara skrivet i sanden – det är ristat i vinyl.
|
|
|
| | |
| | |
| | |
| | |
| | |
| |
