|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
| Björn Afzelius & Mikael Wiehe 1993 |
1976 upplöste vi Hoola Bandoola Band och alla gick var och en åt sitt håll. Själv började jag spela med Kabaréorkestern och Björn startade eget band och jag tror att en väldig massa sånger på det sättet blev skrivna som inte hade blivit skrivna om vi hade fortsatt med Hoola. Sen flyttade Björn till Göteborg. Men vi fortsatte att umgås. 1978 och -79 var vi på Kuba tillsammans och spelade med Los Suecos. (Om det nånsin har funnits ett proggens allstar-band så var det Los Suecos. Både Muffe - Per-Ove Kellgren - och Povel Randén från Hoola ingick tillsammans med Bertil Goldberg från Nynningen och Ulf Dageby från Nationalteatern. Vi spelade också alla möjliga sånger från hela musikrörelsen.) Men i Sverige spelade Björn och jag inte ihop. 1982 ringde TV-programmet Måndagsbörsen och undrade om inte jag och Björn kunde göra några låtar i programmet. Vi var tveksamma. Hade inte vi gjort vårt tillsammans? Var det inte bara halv- eller helunken Hoolanostalgi? Fanns inte risken att våra respektive solokarriärer skulle hamna i skuggan av oss själva om vi ”återförenades”? Efter hård övertalning och mycket vånda tackade vi ja och den 28 februari gjorde vi tre sånger i TV. Det var kul! Det blev uppskattat! Och det blev början på ett samarbete som varade fram till Björns död 1999. Jag tror att vi under åren 1982 till 1998 gjorde mellan två- och trehundra spelningar som duo. I Sverige, Norge, Danmark, Finland och på Färöarna. Och på Kuba och i Nicaragua och Italien. Duo-formatet hade både för- och nackdelar. Å ena sidan tvingade det oss att välja bort dom låtar som inte kunde göras på två man och två gitarrer men å andra sidan behövde vi inte prata så mycket om musikalisk dräkt, form och estetik. Det gav så att säga sig självt: enstämmigt, tvåstämmigt eller unisont. Dänga på gitarren eller fingerspel. Det var dom möjligheter som stod till buds. Och när vi hade spelat färdigt kunde vi återvända var och en till sitt band och förverkliga dom drömmar som inte lät sig förverkligas på tu man hand, syntexperiment eller elgitarrvräk, kabarémusik eller countryhonk, körsång eller teatermusik. Och vi hade kul! Både på scenen, där vi utvecklade nån sorts improviserad tvåmans stand-up som byggde på ömsesidigt häcklande, men också talade om tillståndet i världen. Och utanför scenen, där vi åt oändliga middagar med tillhörande drycker och talade om viktiga saker – kärlek, politik, liv, död och hur katten man ska lyckas få familjens ekonomi att gå runt – så som män gör när dom har satt i sig en massa tillhörande drycker. Ja, det vi gjorde byggde i viss mån på nostalgi. Och det förde inte musikaliskt vidare. Och vi visste om det! Och vi hade i viss mån dåligt samvete för det. Men vi bestämde oss tidigt för att kompensera bristen på musikalisk förnyelse genom att försöka främja den politiska förnyelsen i världen; varannan spelning gjorde vi till förmån för något vi tyckte var politiskt angeläget. Det blev mycket Latinamerika: motståndet i Chile, underjordiska radiostationer i El Salvador, sandinisterna i Nicaragua, gerillarörelser i Guatemala, stöd åt politiska fångar i Uruguay och Argentina. Men vi spelade också för stödprojekt i Palestina och på Balkan, för Röda korset, Röda halvmånen och Rädda barnen, för Amnesty och olika miljöprojekt. Det blev många konserter och det kom mycket folk. Om Björn drog 600 när han spelade själv och jag drog 300, så kom det 1800 när vi spelade tillsammans. Och 1985 i november var vi med på Scandinavium i Göteborg tillsammans med alla dom andra artisterna och spelade in 12 miljoner till ANC i Sydafrika. 1986 meddelade USA:s president Reagan att han skulle ge motsvarande 100 miljoner kronor till dom kontrarevolutionära styrkor i Nicaragua, som han kallade frihetskämpar, för att dom skulle störta sandinistregeringen. Björn och jag bestämde oss för att försöka spela in en procent av summan för att stödja sandinisterna. Vi lyckades. Vi gjorde en 20-dagars turné i Sverige på sommaren. Bara på Skeppsholmen i Stockholm kom det över 9000 betalande.
På hösten spelade vi in en platta. Det var inte helt lätt. Nu var vi tvungna att prata musikalisk dräkt, form och estetik. Men vi lyckades göra en platta som vi bägge var nöjda med. Publiken var också nöjd. Den har sålt i ungefär 400 000 ex. Vi spelade förband till Sting på Roskildefestivalen. Vi spelade – tillsammans med Imperiet, Jackson Brown och Little Steven från Bruce Springsteens band - in ytterligare en miljon till Ruben Darío-teatern i Nicaragua. Vi åkte dit och spelade. Två gånger. Och hela tiden hade vi våra egna orkestrar bredvid. Och hela tiden betraktade vi våra gemensamma spelningar som nån sorts hobbyprojekt. Sen gjorde jag Basin Street Blues-skivan och fick Grammis i Sverige och Björn gjorde Tusen bitar och blev megastjärna i Norge och jag gjorde balettmusik i Köpenhamn och Björn blev vald till årets utländska artist i Danmark. 1993 började vi prata om att göra en ny skiva. Den här gången skulle det vara bara vi två och våra gitarrer. En sorts scenprogram live i studion. I april kom Björn till Malmö. Det var en fantastisk vår: solen sken, fåglarna kvittrade och det var 25 grader varmt hela tiden. Vi satt i studion och jobbade. Ingen sol, inget bad. Dag efter dag. Efter två veckor åkte Björn hem. Vi skulle göra plattan färdig senare. På hösten åkte vi till Norge och gjorde en ännu längre turné än i Sverige 1986. Den fortsatte på våren när det var Olympiska spel i Lillehammer (där vi spelade). Det var den säsongens mest välbesökta turné i Norge. Sen åkte jag hem och började jobba med CD:n Trollkarlen och Björn gjorde Nära dej. Och sen började vi prata om att återförena Hoola Bandoola Band. (Och det var inte alls av nostalgiska skäl utan för att vi trodde att vi kunde påverka den politiska utvecklingen i Sverige i en radikalare riktning. Och vi var inte ens ironiska.) Och sen turnerade vi med Hoola sommaren och hösten -96. Och spelade för närmare 200 000 människor. (Och fan vet om vi inte var med och påverkade lite i alla fall.) Och sen åkte Björn och jag skidor och spelade på Opdal i Norge påsken -97 som vi brukade göra varje år. Och det blev inte av att göra plattan färdig. Och sen blev Björn sjuk och dog i februari 1999 när jag var i Sydafrika. Och när nåt år hade gått och det värsta var över och vi hade gjort minneskonserter för honom i Malmö och Köpenhamn och Oslo och jag hade haft premiär på två musikaler – en i Malmö och en i Oslo – så började jag tänka på dom där banden. Och jag ringde till studion där vi hade suttit och svettats men det var aldrig nån som svarade. Så det försvann lite. Men så en dag på gatan så mötte jag en kille som sa: ”Jo, dom där banden som du och Afzelius spelade in, kan inte jag få lägga lite elbas på dom, bara på skoj så där?” ”Bra”, sa jag, ”så kan du ge dom till mej sen för jag har försökt få tag på dom men där är ju aldrig nån som svarar.” ”OK”, sa han ”det fixar jag” och så försvann han. Sen gick det lång tid igen. Jag hörde ingenting. Ett halvt år senare stöter jag på killen på gatan igen. ”Hallå, hur gick det med banden?” Skruvar på sig, flackar med blicken. ”Äh, jag har inte velat ringa dej.” ”Varför det?” Tystnad. ”Jobbigt.” ”Vadå jobbigt?” ”Det fanns inga band.” ”Vadå fanns inga band?” ”Dom hade spelat över dom?” ”Vadå spelat över dom? Det var ju våra band!” ”Ja, det sa jag också, men dom hade behövt banden. Har ni spelat över dom, sa jag. Är ni inte kloka! Det var ju inget källarband från Eslöv precis. Det var ju Wiehe och Afzelius för fan! Ja, sa dom, men vi behövde banden och dom hörde ju aldrig av sej. ”Nej, Björn var ju död”, sa jag ”Ja, jag har i alla fall lyssnat igenom alla band som det stod Afzelius/Wiehe på och där fanns ingenting på nåt av dom. Ja, utom nåt annat skit förståss. Så jag ville inte ringa.” Jag tänkte på två veckor i en svettig studio. Jag tänkte på allt jobb vi hade lagt ner och på att det nog hade kunnat bli en ganska bra platta om den hade blivit färdig. Jag tänkte på att Björn var död. Och jag hatade dom jävlarna som hade raderat våra taper! Vad skulle jag göra? Stämma dom? Skicka några av mina mordiska vänner på dom. Tvinga dom att äta upp sina egna testiklar? Ingen idé… Banden var ändå överspelade. Inget skulle kunna ge mig tillbaka dom. Misär… På vägen hem börjar jag fundera. Hur var det nu? Fick vi inte med oss nånting hem och lyssna på medan vi höll på…? Nån sorts kassetter…? Hem och leta! Och jag har många skåp. Och jag har många kassetter. Och jag har varit dålig på att märka upp dom Och jag letar och lyssnar och letar och lyssnar… Och i sista skåpet. Allra längst in ligger tre kassetter med ”Wiehe/Afzelius” på och det första jag gör när jag ska lyssna på dom är att spela över första halvan av första låten! Men just den (och ingen av dom andra!) fanns i två versioner. Och det här är alltså mixar gjorda för att Björn och jag skulle ta hem dom och lyssna på. Men med dagens digitala teknik kan man få gamla inspelningar att låta nästan hur bra som helst. Jag kunde bara inte undanhålla er dom…
|
||||||||||
|
|
| | |
| | |
| | |
| | |
| | |
| |
