- Jag är ingen
rockmusiker som bara vill dricka pilsner, fixa damer och spela elgitarr…
Säger Mikael Wiehe.
Jag tror honom.
I stället för Keith Richards, Johnny Rotten och andra destruktiva
rockhjältar talar Mikael om Olle Adolphson.
- Jag ser mig själv mer som trubadur än rocksångare,
säger han. Rocksnacket är så antiintellektuellt –
bara känslor. Jag läser böcker, dikter, lyssnar på
musik, går på konstutställningar och teater.
En intellektuell i en antiintellektuell tid. Som skriver sånger.
För trots den nya teknikens blippande syntar, smattrande trummaskiner,
blås och förvrängda gitarrer är det visor Mikael
skriver. När han är som bäst. Som på den här
plattan.
Här finns alla de vackra och starka melodierna. De som redan blivit
klassiker. Och de som är på väg att bli det.
Titanic. Flickan och kråkan. Fågel Fenix. Lindansaren. Hemingwayland.
Jakten på Dalai lama.
Och de lyhörda tolkningarna av en annan av Mikaels förebilder.
Bob Dylan.
Mikaels musik har blivit mer personlig, utmejslad, polerad. I stället
för den gudomliga inspirationen tar hans sånger form i tre
stadier: förarbetet på skissblocket, inspirationen och efterarbetet,
rytmiseringen och det exakta uttrycket.
Det låter inte särskilt romantisk. Och är det inte.
Det låter som ett arbete.
Ett arbete Mikael tar på stort allvar.
Och belönas för med kärleken från 10 000-tals fans
i alla åldrar.
Över hela Sverige.
”Jag är en man med enkla vanor
Det är inte mycket jag vill ha
Jag har rätt så låga pretentioner
Och ställer inga större krav
Jag kan va utan guld och glitter
Jag kan va utan överflöd
Jag kan va utan fjäsk och smicker
från dom som köper det, jag gör
Men ska jag sälja mej för pengar
så ska jag ha vad jag är värd
Det är allt vad jag begär…”
Det är inte för mycket.
|
