TUSEN BITAR En film om Björn Afzelius,
av Magnus Gertten och Stefan Berg |
Björn Afzelius frågade mig 1993 om jag ville göra ett TV-program om honom. Då jobbade jag på Sveriges Television och hade precis gjort ett program om hans vän Mikael Wiehe. Björn föreslog att vi skulle resa till Castelvecchio di Rocca Barbena i Italien och filma honom i hans paradis. Jag blev glad för frågan – och lockad av Italienresan, förstås – men tvekade inför att göra ett allmänt artistporträtt om honom. Framför allt hade jag ingen aning om den historia han bar på. Den historien blev inte möjlig att berätta förrän efter hans död 1999.
För mig är Tusen bitar en berättelse om hur svårt det är att leva ett liv. Åge Aleksandersen har en nyckelreplik i början av filmen: "Det handlar om att skriva sånger om att man inte är perfekt". Björn var inte perfekt, och det är ingen av oss andra heller. Vi kan alla spegla oss i Björns livshistoria. Just där ligger filmens stora styrka.
Som journalist träffade jag Björn ett antal gånger under 70-, 80- och 90-talet. Vi var ytligt bekanta, även om jag fick en signerad sångbok av honom 1996 där han generöst skrev "Till Magnus, med vänskap".
Jag kan inte på något sätt göra anspråk på att känna till sanningen om Björns liv. I Tusen bitar är det de som stod honom nära som berättar. Det är deras upplevelser av Björn som formar filmen. De ger inget facit över hans liv, snarare en samling fragment av en man som gick sin egen väg när det gällde musiken, politiken och kärleken. I sångerna hittade vi Björns egen röst. Min och Stefans uppgift var att foga samman pusselbitarna så kärleksfullt som möjligt tillsammans med klipparen Jesper Osmund.
Det har varit en fantastisk resa med Tusen bitar. Det känns som vi kommit nära Björn genom alla öppenhjärtiga samtal med hans vänner, flickvänner, musiker och döttrar. Vi har skrattat och gråtit tillsammans. Det är i de stunderna man inser vilket privilegium det är att vara en dokumentärfilmare.
|
Magnus Gertten
|
1972. Hoola Bandola Band spelar på Folkfesten i Malmö. Jag är 15 och är egentligen där för att kolla in bandets trummis. Men det är en spenslig gestalt i jeanskostym och metallbågade glasögon som fångar min uppmärksamhet. Han står där mitt på scenen med en tamburin och sjunger stämmor, omgiven av bandet. Men han är liksom ensam, som om han valt att stå utanför. Han har en aura som säger: jag går dit jag vill. En egenskap som också är central i filmen.
Det är ett stort ansvar att berätta en personlig historia om någon som inte lever. I synnerhet om man inte vill väja för att gå in i det svarta, problematiska, det privata. Saker som Björn aldrig pratade om med någon. Vi ville ge Björn en egen röst i historien. Den fann vi i hans sångtexter och bland de över 8000 diabilderna, tagna med hans egen kamera.
När vi porträtterar en människa så gör vi det med kärlek. Vi sätter oss inte till doms, vi värderar inte, utan vi försöker förstå. Och vi känner igen oss själva i Björn, i hans fel och brister. Vi hoppas alla kan känna igen sig. Ingen är ju perfekt.
En sak är säker; Björn själv hade inte gillat idén att göra en sådan här film. Men, vi har en stark känsla av att han hade tyckt om resultatet. Han hade säkert uppskattat all den kärlek från publiken som filmen om honom fått. |
Stefan Berg
|
Den jag kunde va
När jag våren 1970 träffade Björn Afzelius för första gången bodde han på en madrass på golvet i en rivningslägenhet i centrala Malmö. Han delade lägenheten med en svart amerikansk desertör från det då pågående kriget i Vietnam. Det var på den tiden när Sverige gav asyl också åt människor som var kritiska till den amerikanska regeringens politik. Ni förstår då hur länge sedan det här är. Tjugofem år senare hade Björn fin villa i Göteborg och stort hus Italien. Det hade gått bra för honom. Det var han värd. Han hade arbetat hårt och inte bara för sig själv och sina närmaste. Det fanns många människor runtom i världen som hade all anledning att vara tacksamma för att Björn arbetade så hårt. Det är nu över femton år sedan Björn dog. Och det går fortfarande bra för honom. Hösten 2013 gav journalisten Gunnar Wesslén ut boken Björn Afzelius, en god man (och bara en människa). Samma höst satte Marianne Lindberg De Geer på Stockholms Stadsteater upp helaftonsföreställningen, Johnny Boy, som handlade om Björn. Och hösten 2014 gick Magnus Gerttens och Stefan Bergs film om Björn Afzelius, Tusen bitar, upp på över 300 biografer i Skandinavien. Filmen blev en kritiker- och publiksuccé och har i Sverige setts av närmare 130 000 biobesökare. Detta innebär i mina ögon ett återupprättande av Björn och hans konstnärliga och politiska gärning.
Ingenting kunde glädja mig mera. |
|
| |
 |
| |
Regi:
Magnus Gertten och Stefan Berg
Klippare: Jesper Osmund
Fotograf: Stefan Berg
Ljud design och mix:
Audun Ambolt och Jørgen Meyer
Colour grading & online:
Alexander Somma och Sondre Nymoen
Musik i filmen av:
Björn Afzelius, Mikael Wiehe, Silvio Rodríguez, Peggy Seeger, Luis Enrique Mejía Godoy, Anne Linnet, Audun Ambolt och Jørgen Meyer
Producenter:
Lennart Ström och Magnus Gertten
Samproducenter:
Dag Hoel och Joakim Strand
Research:
Sebatian Claesson och Magnus Gertten
Produktionskoordinator: Ann Lundberg
Teknisk koordinator: Joakim Polling
Outreach producent: Ove Rishøj Jensen
Finansierad av:
Auto Images, Film i Skåne, SVT, Svenska Filminstitutet och Filminvest Midt-Norge. |
|
Wiehe besviken över
"Tusen bitar"-nobb
(Per Hägred, Kvp den 9 januari 2015) |
|
