En tidig frukost med Oliver Tambo Mikael Wiehe

En tidig frukost med Oliver Tambo

http://www.wwd.se

Det var över fyra timmar kvar tills Mikael Wiehe skulle landa. Ett svagt ljus lyste upp flygkabinen. De flesta sov, någon hostade till. En flygvärdinna gick förbi i mittgången.
På väg till Harare, tänkte han och kastade en blick ut genom kabinfönstret där ett kompakt mörker rådde. Han kände en loj belåtenhet och tankarna vandrade iväg bakåt i tiden. Till gitarren som han hade fått låna av morbror Lasse. Han mindes hur han suttit och kämpat med ackorden, lärt sig sången om Davy Crockett. Hur gammal hade han varit? Tio år?
Han mindes också den första, svåra tiden i Malmö med klasskamrater som retat och slagit honom. Ja, allt detta förtryck. Han hade ändå försökt åstadkomma något. Och livet fortsatte, nu var det 1987 och han var på väg till Harare på en ANC-kongress. Det fanns så mycket ljus i tillvaron.

Han blundade och tänkte på att han i morse lämnat Avignon där han befunnit sig på semester med sin familj. Han fick alltid livskraft i medelhavsländerna, kroppen kändes tjugo år yngre och han mådde som en prins. Egentligen skulle han inte haft något emot att stanna kvar i Avignon, äta goda franska middagar och umgås med familjen.
Men så hade Lindiwe Mabuza ringt och sagt att hon ordnat flygbiljetter till den här konferensen. Hon var chef för ANC:s Stockholmskontor och hade arbetat för att Mikael skulle få uppskattning för sitt engagemang mot apartheidsystemet i Sydafrika. Det var han som tagit initiativet till ANC-galan 1985 där den svenska rockeliten spelat in ett antal miljoner till organisationen.
Den stora flygplanskroppen krängde till. Sen hördes bara suset i kabinen. Mikael betraktade den unga svarta flickan som sov på sätet intill. Hon hade rastaflätor. Han mindes när Lindiwe flätat håret på hans äldsta dotter när hon varit hemma hos honom på middag i Malmö. Lindiwe skulle vara där på konferensen i Zimbabwe.
Så gled hans tankar över till utvecklingen i Sydafrika. Skulle apartheidregimen verkligen stå emot allt tryck eller skulle den falla? Skulle Nelson Mandela släppas ur fängelset? I så fall, kunde ett inbördeskrig undvikas?
Han avbröts i sina tankar när han såg svaga ljusglimtar från en stad långt därnere.
En gråblek gryning. Mikael hade landat, fått sina väskor och stod utanför själva flygplatsen. Luften full av dofter, grönskan darrade. Han kände sig förvirrad och gick fram till en skraltig taxi.
”Kan du köra mig in till Harare?” frågade han taxichauffören.
”Ja, visst kan jag det”, svarade denne.
Så slog det honom att han inte hade en enda kopek. Då hade redan taxichauffören lagt ner väskorna i bakluckan på bilen.
”Vad är det för problem, sir?” frågade taxichauffören.
”Jag har inga pengar.”
”Då kan jag inte köra dig.”
”Jag ska till Sheraton i Harare, där kan jag fixa pengar.”
”Okej, jag tar risken.”
De åkte iväg och gryningsljuset öppnade sig alltmer. Savannen bredde ut sig i en brungul ton och det skimrade om jakarandaträdens blåa blommor. Så kom de in i kåkstädernas gytter av plåtskjul. Getter stod och idisslade vid avskrädeshögar. Genom det öppna fönstret strömmade lukter av jord, kanel, te, salpeter, träck och rök in. Mikael fascinerades av att det ur dessa ruckel steg oklanderligt klädda män och kvinnor som säkert var på väg till sina arbeten.
Väl framme vid Hotel Sheraton upptäckte Mikael en svart kvinna i entrén som han tyckte sig känna igen. Hon hade stort, svart hår och var klädd i träningsoverall. Kvinnan joggade iväg och då såg han att det var Angela Davis, den berömda medborgarrättskämpen. Mikael erinrade sig en händelse för ett antal år sen i Köpenhamn med Göran Skytte. Skytte hade försökt få till en intervju med Angela Davis, men hon var ständigt omgiven av livvakter.
När hon steg in i en bil hejdade Skytte en taxi och utropade den klassiska frasen ”Follow that car”. De förföljde Angela Davis genom halva Köpenhamn, men i en korsning tvärnitade bilen de hängde efter. Utrusande ur bilen kom tre amerikanska livvakter med dragna vapen. De slet upp taxins dörrar och undrade vad det var frågan om. Skytte förklarade att han bara var journalist och ville göra en intervju med Angela Davis. En av vakterna förklarade då att hon inte alls ville prata med honom. Så stoppade vakterna ner sina vapen i hölstren och gick tillbaka till sin bil.
Mikael gick in i hotellets väldiga lobby och bort till receptionen. Han växlade till sig pengar och gick ut till den väntande taxichauffören, betalade det han var skyldig och därtill en rejäl summa dricks.
Sen återvände Mikael in i lobbyn. Han fick sin rumsnyckel och kände sig hungrig. På ett anslag nära receptionen stod det: This week in Restaurant: French specialities. Han tänkte på att han nyligen varit i Avignon och att han återigen skulle få uppleva det franska köket. Men nu i Harare. Det var en underlig känsla.
Under de närmaste dagarna gick Mikael runt, pratade med apartheidmotståndare från hela världen och lyssnade på olika föredrag. Oliver Tambo, ANC:s president, var där liksom människor från Sydafrika som tagit sig ut illegalt för att vara med på konferensen. Även om Mikael inte kände sig som en av alla dessa antiapartheidkändisar var han i alla fall en sorts hedersgäst.
Och Lindiwe var där och varje dag kom hon fram till honom och viskade:
”The President wants to see you. Not today, but maybe tomorrow.”
Men inte blev det något möte med Oliver Tambo.
Presidenter hit och presidenter dit, tänkte Mikael. Jag har gjort jobbet, varit med om att sparka igång en artistgala som spelat in tolv miljoner – en summa som är det största enskilda bidraget till ANC. Det är konkret, det är inget tjafs. Och han kände en viss stolthet över att ha fixat det hela.
Och dagarna gick, han njöt av tillvaron, åt god mat, umgicks, gjorde små vandringar i staden och gick på föredrag. Och varje dag kom en stressad Lindiwe fram och viskade:
”The President wants to see you. Not today, but maybe tomorrow.”
Den sista kvällen satt Mikael i hotellbaren och väntade på en svensk journalist och hans flickvän. De hade bestämt att gå ut och fira av veckan i Harare.
Han drack en klunk av ölen och ställde ner den på bordet. Det sorlade runtomkring, hans ögon vilade på en kypare som tog upp en beställning. Mikael hade just läst en artikel om Spanien i tidningen som han köpt. Han tänkte på sitt livslånga förhållande till Spanien. Hur Hemingways noveller påverkat honom att bege sig dit. Han och en kompis hade liftat genom Europa ner till Spanien 1964. Då var han arton och minnesbilder flöt nu fram: Barcelona i eftermiddagsljus, siesta, neddragna jalusier, stora tunnor med oliver, en stad som fortfarande tycktes leva i 1930-talet. Och den första tjurfäktningen. Han hade köpt de billigaste biljetterna längst upp på ståplatsläktaren, ifall han inte skulle klara av att se det brutala skådespelet. I ett öronbedövande jubel äntrade så den berömde tjurfäktaren El Cordobes arenan och ställde sig på knä med ryggen åt den stora porten som tjuren skulle komma ut igenom. När han stod där kom tjuren inrusande. Cordobes blev stångad, kastades flera meter upp i luften och föll till marken med en duns. Blod strömmade från hans kropp och folk skrek som galna på läktarna. Men den blodige El Cordobes reste sig snart igen och genomförde fäktningen med tjuren.
Mikael smuttade på ölen och såg bort mot bartendern som just la en citronskiva i en drink. Det ska bli gott med en rejäl middag, tänkte han.
Han hade blivit helt såld på tjurfäktning och åkt ner till Spanien igen året efter. Det var först senare han hade fått en politisk insikt, men det var ändå i Francos fascistiska Spanien som intresset för andra länders frihetskamp fötts. Det som sen utvecklats till ett engagemang för rättvisa och frihet i Latinamerika och Sydafrika.
Han avbröts i sina tankar när han såg journalisten och hans flickvän komma fram till bordet.
Klockan sju på morgonen vaknade Mikael av att det knackade på dörren till hans hotellrum. Han hade festat om rejält kvällen innan och inte kommit i säng förrän vid halv fyra.
Omtumlad och fortfarande höggradigt berusad, eller rättare sagt full som en kanon, vacklade han fram till dörren och öppnade. Där stod Lindiwe.
”The President wants to see you.”
Mikael mumlade något om när och fick till svar att det skulle ske om en halvtimme. För djävulen, tänkte han. Det är väl något slags frukostmöte med höga potentater inom ANC. Jag får väl sätta mig längst ner i ett hörn någonstans och hålla handen för munnen.
Han irrade runt i rummet efter kläder. Fumlade med knappar, försökte knyta slipsen. Kom på att han måste raka sig. In i badrummet, såg sig i spegeln – och det var ingen vacker syn. Så skar han sig under rakningen. Och Lindiwe knackade på igen. Det var dags. Hon hjälpte honom knyta slipsen och sen bar det iväg.
De åkte upp till översta våningen på hotellet och gick igenom korridor efter korridor med säkerhetsvakter med automatvapen. Så blev de visade in i ett rum där det bara stod ett par stolar.
”Var är de andra som ska vara med?” frågade Mikael och satte sig på den ena stolen.
”Vilka andra?” svarade Lindiwe.
”Ja, de andra som ska vara med på mötet.”
”Det blir bara du.”
”Bara jag … Men du ska väl med?”
”Nej, det ska jag inte, och jag måste gå nu. Hej, vi ses.”
Och Lindiwe gick ut ur rummet. Mikael satt där på sin stol. Inom honom en intensiv känsla av övergivenhet.
Så öppnades en dörr, en välbyggd svart man bad honom stiga in. Han kom in i ett rum med ett stort bord som var uppdukat med en fin frukost. Vid bordet satt Oliver Tambo.
”Good morning, sir”, sa Mikael.
”Good morning to you”, svarade Oliver Tambo.
Det blev en stunds tystnad. Mikael kände sig helt ställd. Han visste inte vad han skulle säga. Till slut hasplade han ur sig:
”What would you like to drink?”
Oliver Tambo såg frågande ut, sen log han och sa:
”Tea, please.”
Mikael greppade tekannan som stod på bordet. Oliver Tambo höll fram en kopp och Mikael började hälla upp. Det var då Mikael blev varse att det stod åtta jättelika livvakter med k-pistar i rummet. Tankarna virvlade i hans huvud. Så återvann han skärpan. Men det var för sent. Han hade hällt ut hela tekannans innehåll över frukostbordet.
Oliver Tambo gav honom en undrande blick där han satt med te droppande på sin fina kostym. Mikael blev helt stum.
Så knäppte Tambo med fingrarna. De åtta vakterna ställde ifrån sig sina vapen, stegade fram till bordet och lyfte bort duken med porslin, matbestick och hela frukosten i ett enda grepp, och gick sen iväg med alltihopa ut ur rummet.
Medan de dukade upp frukosten på nytt började Mikael och Oliver Tambo att konversera. Stumheten hos Mikael var borta och istället rann det nu ord ur honom. Oliver Tambo lyssnade. När bordet var färdigdukat med en ny frukost frågade Tambo:
”So, what are your plans?”
Då insåg Mikael vad han hade suttit och antytt: Att han ville göra en stor internationell ANC-gala med diverse världsartister. Det här var något som han tidigare pratat löst om med Lindiwe. Så Mikael fortsatte på den inslagna vägen och sa att han inte alls trodde att det skulle vara omöjligt att göra en stor artistgala. Man kunde säkert få med Sting, Peter Gabriel, Tracy Chapman och några till. Oliver Tambo tyckte att det hela lät mycket bra.
Mötet avslutades och Mikael blev eskorterad därifrån. Han kände sig vimmelkantig över att han nu mer eller mindre lovat att vara arrangör för en världsomspännande ANC-gala. Senare samma dag, efter en välbehövlig siesta, gick han ombord på planet till London och Köpenhamn.
När Mikael, trött av den långa flygresan, kom hem till lägenheten i Malmö slog han på tv:n. I rutan stod Sting, Peter Gabriel och Tracy Chapman och sjöng på en stor Amnestygala i Buenos Aires. Han förstod att hans plan var körd. Galan blev aldrig verklighet.
Men han föll i alla fall inte i onåd hos ANC trots sitt något klumpiga uppträdande vid frukosten med Oliver Tambo. Mikael fick närvara både vid Nelson Mandelas mottagande av Nobels fredspris och vid hans presidentinstallation. Men han aktade sig för att servera te.

Ur Rockresan, 2005