En ny generation

En ny generation
(Ny Dag den 12 december 1980)

Jag var på bio häromveckan och såg filmen Breaking Glass, en engelsk film med mycket nya vågen-musik.

Handlingen var väl inte så särskilt originell: ung, okänd, fattig begåvad sångerska sjunger på sjabbiga klubbar, drömmer om framgång. Träffar likaledes ung, okänd, fattig kille som blir hennes manager. Dom blir kära. Efter ett otal förödmjukande besök hos smarta bokningsfirmor, snorkiga skivbolagsdirektörer och löjliga, etablerade rockstjärnor lyckas dom äntligen fixa ett skivkontrakt och sångerskan blir stjärna. (Jag satt hela tiden och tänkte: ”Varför startar dom inte sina egna bokningscentraler och egna skivbolag tillsammans med några andra artister i samma situation?” Men den möjligheten fanns inte med i filmen.)

Men ack, efterhand som hjältinnan blir allt mer berömd, blir hon också allt mer uppköpt och korrumperad. Pojkvännen/managern gör slut när han tycker att hon sviker sina ideal. Till sist pallar hon inte trycket längre och får ett nervöst sammanbrott.

I slutscenen antyds en återförening med pojkvännen men om det innebär att hon hoppar av karusellen och söker sej tillbaka till sitt ursprung, får man inte veta. En ganska banal historia alltså, om idealismens undergång i en rutten värld och kärleken som lösning på problemet.

Ändå var det ingen dålig film. Musiken var bra och det som var mest spännande för mej var miljöbilderna från olika pubar, klubbar, konserter och repetitioner. Det var spännande att få se dom här punkarna och nya vågen-mänskorna i närbild. Och samtidigt lite skönt att det var på bio så att man slapp att bli allt för inblandad.

Huvudintrycket när jag gick ut från bion var att det var en mycket underlig och bisarr värld jag hade tittat in i.

* * *

Ett par dagar senare såg jag affischer på stan om en konsert med bl.a. Cosmic Overdose (ett svenskt band). Jag hade läst en del om dom. Ville gärna höra hur dom lät. Bestämde mej för att gå dit.

Det var en tisdagkväll i november i Malmö. Ni vet, kallt, mörkt, regnigt och blåsigt. Jag tog ordentligt på mej. Konserten skulle vara i en lokal som jag själv ofta gick till för ett par år sen när det var en sorts litterära kabareter där.

Kom dit vid nio-tiden, betalade femton kronor. (Biligt! Det var två band till som skulle spela samma kväll.) Gick in. Och plötsligt var det Breaking Glass-filmen igen. Fast på riktigt!

Fullt med killar i grönt hår, rött hår, blått hår, vitt hår. Svarta smala jeans, svarta läderjackor med nitar, svarta armékängor, små svarta nappahattar. Tjejer i kortkorta kjolar, med tre, fyra örhängen i ena örat och utstuderade ögonmakeuper. Och där stod jag i min hemstickade pullover.

Min första impuls var att sticka därifrån. Jag övervann den och satte mej vid ett bord. Bandet började spela: tre killar i ännu mer utstuderade kläder och frisyrer än publiken. Rytmmaskin i stället för trummis, elektronisk bas och två synthesizers som lät klangmassorna välla över den mekaniskt, orubbliga rytmen. Det svängde.
Och efter en stund började några i publiken hoppa upp i luften och kasta med huvudet ungefär som Ralf Edström när han nickar in i ett mål sidlängs. Dom dansade till maskinerna!

* * *

Och plötsligt förstod jag att jag var med om nånting som jag aldrig hade varit med om förut: jag såg en ny generation! Inte tonåringar eller småsyskon till kompisar utan mänskor, femton år yngre än jag, med andra kläder, andra frisyrer, annan musik och annat sätt att dansa. Ett annat sett att förhålla sej till världen! Och det kändes bra. Att dom gör sin grej och inte min.(Precis som vi gör vår grej och inte samma sak som generationen före oss.)

För också i deras revolt och i deras behov av att göra uppror ligger möjligheten till en organiserad politisk kamp för förändring av världen till det bättre.

Och för oss i trettiofemårsåldern är det lika bra att sluta betrakta dom här mänskorna som underliga eller bisarra och börja ta dom på allvar och försöka hitta fram till vad vi kan göra gemensamt. För om vi inte lyckas upprätta kontakt med den första generationen efter oss hur ska vi då lyckas med dom fyra, fem nästa som kommer att växa upp i vår livstid?

Mikael Wiehe