En enda gång har jag sett Mikael Wiehe förbannad. Och det var när en i musikbranschen över en dyr middag raljerade om Tomas Ledin. För, om jag minns Wiehes resonemang rätt: På samma sätt som Björn Afzelius mobbades av kritiker, så kritikermobbas Ledin, det är liksom första krysset som ska dit på formulär 1A. Men Ledin (och Afzelius) ställde till exempel upp – och det var detta Wiehe la ut texten om – på galor mot apartheid och drog utan att skryta om det in mer kulor för afrikaner på sitt ena lillfinger än vad många andra högröstade musiker och kritiker sammanlagt gjorde. Solidaritet ställer sig inte över en bra melodi eller text. Men en kritiker (apropå inläggen om Ledin och Lundell av Åsa Linderborg (Aftonbladet 21/6) och Björn Wiman (Expressen 22/6)) måste kunna tänka två tankar samtidigt och åtminstone försöka höra en del av Ledins hjärta slå bortom trumslagen. Jag tänker på det när jag lyssnar på ännu en av Ledins tankar om män och kvinnor som lever ett medelålders liv – då de flesta glömt allt vad solidaritet heter.
| |
Stig Hansén, Expressen , 1 juli 2009 |
|
|
