|
- Varför skulle jag skriva en diktsamling som säljer 500
ex när jag kan göra en skiva som säljer 50 000. Det
vore slöseri med tid.
Så säger Mikael Wiehe, låtskrivaren och Dylan-tolkaren
som fått sina texter analyserade i litteratur- och poesitidskrifter.
De har t.o.m. blivit ämne för en universitetsuppsats.
Om att nå ut och förankra text och musik handlar bl.a.
den här artikeln. Men mest handlar den om ett succéartat
körprojekt i Jämtland och Västernorrland.
Annandag påsk visade TV en konsert från Sundsvalls sporthall.
På scenen stod det 450 körsångare under ledning av
Staffan Lindroth, tillsammans med Mikael Wiehe & Co. – ett
samspelt rockband bestående av Jan Eric Fjellström gitarr,
Annie Bodelson synt, Joakim Rooke trummor, Johan Valentin bas och
il maestro själv Mikael Wiehe, sång, sax och gitarr. Konserten
var avslutningen på en månads arbete för Wiehe med
komp. Under februari uppträdde de för Rikskonserter på
ett tiotal orter i Jämtlands och Västernorrlands län
tillsammans med ett 30-tal körer – sammanlagt 700 körsångare.
Över 15 000 personer såg föreställningarna.
- Fantastiskt! Det var en otrolig känsla att stå där.
Det lät överallt. Det var bara att ta i, sa Birgitta Tjernström
från Nolaskolan i Örnsköldsvik, när TV-kamerorna
stängts av i Sundsvalls sporthall.
Hon hade liksom de andra körsångarna betalat resan själv
för att få vara med på avslutningen av ett halvårs
arbete. Tidigt i höstas reste Wiehe runt till de olika körerna
och presenterade sig själv och sin musik. Sedan har körmedlemmarna
övat och övat. I Februari kom Wiehe tillbaka tillsammans
med sin kompgrupp och repeterade med körerna ett par dagar före
konserterna på varje ort.
- Det här har gett mig möjlighet att komma till platser
som jag troligen inte skulle besökt annars, konstaterar Mikael
Wiehe. Vi i orkestern har träffat en himla massa människor
som vi arbetat, pratat och druckit kaffe med. Det har varit en fantastisk
upplevelse. Annars brukar vi ju mest komma till en ort, checka in
på hotellet, lira på kvällen och sedan dra vidare.
Förhoppningsviss innebär det här också en förankring
av min musik och mina texter, men det är i och för sig en
sekundäreffekt.
Krokoms industrihus byggt för två år sedan som en
hoppfull och kanske naiv investering för framtiden, en norrlandskommuns
politikerhopp: om bara lokaler finns kommer företagare att etablera
sig. Idag står det tomt. Lufttrummorna blänker lika nya
och oanvända som när de monterades dit.
Ibland får kulturen husera i den tomma industrilokalen. Rader
av stolar står uppställda och väntar på publiken.
Längs ena kortändan finns det en tillfällig scen av
stålrör, plattor och presenningar. Arenan är en nästan
perfekt inramning till Mikael Wiehes ”Elden är lös”,
en svit texter och musik som handlar om att där det nu är
fattigt har det förut varit rikt – Sverige byggde sitt välstånd
med Norrlands skogar, gruvor och älvar. Idag är det en avfolkningsbygd.
Men det är också därifrån som kraven på
förändring kommer att resas.
- Vååår farmtiiid. Ni måste sjunga ut! Hur
skulle det se ut om David Bowie stod och hängde som ni? Det känns
inåtvänt. Vi tar om det. Sträck på er! Agera!
Kläm i!
Magister Wiehe instruerar körmedlemmarna inför eftermiddagskonserten.
På scenen står 130 högstadieelever från Föllinge,
Änge och Krokom, förstärkta med Birkakören –
musiklinjen på Birka folkhögskolan.
- Själva jobbet med körerna passar mig. Det är kul
och den pedagogiska sidan tilltalar mig. Sedan är det ju faktiskt
så, att de flesta har valt själva att vara med och sjunga.
De är motiverade, förutsättningarna är bra. Då
blir det kul.
Det märks att han gillar arbetet. Stämningen är avspänd,
körmedlemmarna lyssnar, tar in och provar igen. Ljudtekniker
Björn Engström finttrimmar ljudet som eker lätt i den
stora lokalen. Under de fyra träningstimmarna putsas alla detaljer
och kittas samman till en enhet. Det är fintputsning det handlar
om. Under ett halvår har eleverna tränat på musiktimmarna
och fritiden.
Bryta traditionerna
- Många elever har blivit tända på körsång.
Flera som valde att inte vara med har ångrat sig efteråt.
Deras bild av körer – äldre damer och kyrkomusik –
har förändrats, tror Anders Brännström, kultursekreterare
i Krokoms kommun.
- Det har varit roligt att göra den här stora satsningen
tillsammans. Det är första gången som vi samarbetar
mellan kommunerna och kulturnämnderna.
- Projektet kommer att ge ringar på vattnet. Vi kommer att fortsätta
arbeta med Wiehes låtar. Fast jag tror inte att fler har lockats
att sjunga i kör, vilket ju var ett av grundmotiven. Några
har dragits med men det har varit tjejer. Killarna är svåra
att få med. För att intressera dem måste man bryta
ner körtraditionerna ännu mer, tror Lars Olof Östman,
musiklärare i Offerdal.
Körsammansättningarna har varit olika på spelorterna.
På vissa har varit en dominans av skolelever, på andra
har det varit uteslutande vuxenkörer och ”professionella”
sångare. Att lyckas bryta ner traditionerna och locka fler att
börja med körsång är givetvis beroende av de
enskilda musiklärarnas och körledarnas inställning,
ambitioner och arbetsinsatser. Något som initiativtagaren till
Wiehe-projektet, körkonsulent Staffan Lindroth, också betonar.
- Det är svårt att få nya människor att börja
sjunga i kör. Det beror på strukturerna i skolmusiken,
på att det inte finns schemalagd körsång och körlärare
nog. Inte ens de kommunala musikskolorna har alltid körer som
fungerar.
- Det är på basplanet som entusiasmen måste initieras.
Projekt typ Wiehe kan bidra att öka intresset, men framför
allt att frilägga strukturerna och ge lärdom för att
angripa och bryta ner traditionerna som hindrar, menar Staffan Lindroth.
Tradition och förnyelse
Efter ett liknande projekt för ett par år sedan, då
kompositören hette Mikis Theodorakis, ville Staffan Lindroth
komma vidare och ta vara på erfarenheterna. Ledstjärnan
var att hitta ny körrepertoar och en svensk motsvarighet till
Theodorakis.
Varför blev
det just Mikael Wiehe?
- Han är en bra artist och hans material har aldrig tidigare
framförts av kör. Det är mycket som skiljer honom från
Theodorakis, vars texter är mer poetiska medan Wiehes är
konkreta. Theodorakis musik är mer djupsinnig än Wiehes,
som är mer åt schlager/pophållet. Men likheterna
finns ändå där: engagemanget och melodierna som bär
hela körsatsen.
- Egentligen skulle det vara fan så mycket enklare att göra
ett körprojekt där alla ställer sig upp och sjunger
Händels Messias. Men då tillför man inget nytt. Vi
ska odla den traditionella körsången men samtidigt prova
nya vägar för att nå ny publik och nya deltagare.
Vi får inte nöja oss med att tekniskt och tonalt perfekt
reproducera klassisk körmusik för en liten klick förstå-sig-påare,
menar Staffan Lindroth.
Och tillägger:
- Vi lever nu i en etermediakultur där trenderna sköljer
över folk och aldrig ifrågasätts. Då är
kulturens roll att ge sälta, få igång en dialog och
diskussion, inte vara slätstruken.
En spin-off-effekt av Wiehe-projektet är att det nu finns nio
Wiehe-låtar i körarrangemang, tillgängliga för
landets alla körer. Arrangemangen är gjorda av Karl Fredrik
Jehrlander, körledare i Östersund. Han har skrivit så
att de ska kunnas använda av relativt ovana körsångare.
- Det är ett nytt material som kan nå många olika
kategorier av körsångare, dåliga eller bra, som kan
sjunga tillsammans. Liksom projektet kan Karl Fredriks pedagogiska
arrangemang bidra till att öka kontakten mellan olika körtraditioner,
t.ex. skolkör möter kammarkör, kommenterar Staffan
Lindroth.
Vad tycker då Mikael att det är för skillnad att jobba
med högstadieelever och vuxenkörer?
- Skoleleverna är mer skeptiska. Sedan är de ju inte så
duktiga som professionella sångare, men det spelar ingen roll.
Det som är viktigast är kontakten mellan scen och salong.
Det handlar inte om skönsång eller bra dekor, det handlar
om kommunikation. Den kan man fixa på olika sätt, genom
att vara väldigt duktigt eller med en jävla utlevelse. Allra
bäst blir det när det kombineras. Oftast brukar det bli
mer kommunikation med skolelever än med en vanlig kör. Det
känns inte lika stelt. Fast det är avhängigt hur mycket
de vill satsa.
Artisten Mikael Wiehe
Mikael Wiehe var en av förgrundsfigurerna inom 70-talets musikrörelse,
då som medlem i gruppen Hoola Bandoola Band som spelade politiska
kampsånger som blev oerhört populära. Musikrörelsen
finns inte längre som kollektiv rörelse. Rockscenen ser
helt annorlunda ut idag. Många gamla aktivister tycker att musiklivet
har blivit avpolitiserat och genomkommersialiserat. Det kan förefalla
som en ödets nyck att när TV2 sände Sundvalls-konserten,
visade grannkanalen parallellt ett program med ABBA-musik. ABBA var
för musikrörelsen en symbol för kommersialismen. När
Annifrid Lyngstad för något år sedan ville ha med
Wiehes låt ”Flickan och kråkan” på en
solo-LP sa han blankt nej. Mikael Wiehe har fortsatt att vara konsekvent.
Hur ser han själv på sin egen utveckling sedan Hoola Bandoola?
- Jag tillåter mig mer nu att syssla med det personliga, vilket
inte innebär at jag på någon vis har förändrat
mig eller tagit avstånd vad det gäller det politiska. Men
jag försöker syssla med bägge delarna. Man kan se det
här körprojektet som den ena polen i min verksamhet: det
mest folkförankrade man kan göra, förhållandevis
politiskt och kulturpolitiskt värdefullt. Den andra polen är
att göra syntmusik för rockband som spelar på klubbar
i Stockholm. Det vill jag också göra. Då handlar
det mer om en konstnärlig och musikalisk utveckling. Självklart
ger ju också körerna en musikalisk kick, eftersom jag aldrig
jobbat med det förut.
- Mitt emellan ligger det jag gör tillsammans med Björn
Afzelius. Vi åker runt och gör ett politiskt arbete som
är viktigt. Vi gör varannan konsert gratis och spelar kanske
in 50- 60 000 per konsert. Pengarna går företrädesvis
till olika organisationer i Latinamerika. Vår föreställning
är snarare stand-up-comedian-snack med musik än bra musik.
En politisk tvåmannashow med musik. Politiskt oerhört viktig,
musikaliskt rätt ointressant.
Är det inga som kommer fram och undrar varför han idag står
och sjunger om folken, enigheten och kampen?
- Den som skulle uttrycka sig i sådana termer tycker nog att
det är ganska kul att höra. De andra skulle nog säga:
va fan är det för skit. De skulle nog inte på ett
politiskt sätt ifrågasätta innehållet.
I Kramfors var det en studierektor som lovade att aldrig mer köpa
en föreställning från Rikskonserter, eftersom det
var politisk propaganda. I Åre var det några körer
som hoppade av för textraden: ”… långt från
direktörernas kontorsrum skapas vår framtid… ”
Så någonstans finns det väl en gräns…
Känner han sig besviken över vad som blev av Musikrörelsen?
- Jag vet inte riktigt hur man ska använda ordet besvikelse.
Det innebär att man tror att något skulle kunna vara annorlunda
än vad det är. Det tror jag inte. Jag tycker snarare att
det är synd, eller jag kan beklaga utvecklingen, men jag känner
ingen besvikelse. Jag känner ett ganska stor främlingskap
inför det som är dagens rocksväng. Rockmusiken har
ju alltid ifrågasatt det bestående. Så var det också
med Musikrörelsen. Jag förknippar rockmusik med uppstudsighet,
inte alltid revolutionär. Men mycket av dagens rockmusik har
ju inget med uppstudsighet att göra – det handlar bara om
att följa med det senaste modet från New York. Det finns
en väldig rädsla och undfallenhet inför trender, som
jag tycker är föraktfull och ointressant. Den här trendnissebagen
tycker jag bara är patetisk och lite löjlig. Särskilt
när det är 22-årigar, som borde vara dom som vågade
sig på att ifrågasätta. Alltför ofta verkar
det handla om att leva upp till sin ungdoms hjältar. Jag tror
att man måste använda sina ideal till att uttrycka något
eget. Musiken vi gjorde med Hoola Bandoola var kanske inte så
jävla originell, men texterna var något nytt, då!
Jag tycker det vi gör med vårt band nu är ganska eget.
Hur vill Mikael Wiehe gå vidare?
- Det vet jag faktiskt inte. Jag har inga direkta idéer. Jag
har kommit dit jag ville komma för tre år sedan. Jag har
liksom vädrat ut garderoben, tvingat mig själv att göra
sådan musik jag inte kunde göra för fyra år
sedan. Jag känner mig nöjd och har inga planer på
snabba förändringar nu. Nu vill jag jobba utifrån
den musikaliska plattform jag skaffat mig.
Har han inte blivit tänd på körsång?
- Just nu känner jag mig mätt. Mitt naturliga uttrycksmedel
är ju ett band. Det är det som är mitt instrument.
Men jag kan tänka mig att längre fram göra om det här
körprojektet i andra delar av landet.
För den som vill höra hur ett tvärsnitt av Mikael Wiehes
låtar tar sig ut i körversion finns en dubbel-LP från
Sundsvallkonserten – MIKAEL WIEHE I SVERIGE (Amalthea AM43/dubbelt
lågpris)
Gösta Flemming, Tonfallet nr 5,
25 maj 1984 |
|
