|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
Nu reser Wiehe både med Björn Afzelius för olika stödspelningar och med rockbandet för att spela sin nya musik. Och ensam. Med Afzelius spelar han nyare låtar, men också gamla godingar från Hoola Bandoola-tiden, som ”Rocksamba”, ”Victor Jara” och ”Juanita”. Låtar som gjorde Wiehe till en bred, folklig artist tillsammans med hans soloklassiker som ”Titanic”, ”Flickan och kråkan” och ”Lindansaren”. Med rockbandet försöker Wiehe hitta ett nytt uttrycksmedel. Blir då inte publiken som ser akustiske Wiehe besviken på plattorna? - Säkert. Det är det som är mitt problem. Det är det här med rockbandet som jag vill göra. Affe och jag gör vår grej av andra skäl än musikaliska. Personliga skäl och politiska och... nej, vi gör det inte av ekonomiska men vi tjänar mycket pengar på det. - Det är en kluvenhet. Wiehe sysslar heller inte med musik enbart för att tillfredställa sig själv, utan för att peka på vissa saker, påverka, öppna ögon och öron. Ensam som vissångare når han en större publik –och större resultat. - Jag kan inte lösa det riktigt. Det pekar åt var sitt håll. När jag sedan är ute själv kan jag inte göra låtarna som på skivan, utan bara dom som bygger på en melodi. Från nya LP:n är det bara tre sånger som jag kan spela själv, utan rockbandet. Han funderar mycket på det här dilemmat. - Om man ska kategorisera grovt och fördomsfullt så tycker nog folk i min egen ålder bättre om mig med gitarr. Och dom som är kring 20 och 25 tycker bättre om rockversionen. Men dom kan jag heller aldrig riktigt nå, aldrig bli en del av p.g.a. åldersskillnaden, åsikter m.m. [...] Tidigare på eftermiddagen satt Mikael Wiehe i sitt hotellrum och pratade med journalisten från Stockholm. På ett soffbord låg psykologen C G Jungs bok ”Mitt liv” och bredvid sängen Joan Jaras ”Victor”. Wiehe fingrade på den röda stjärnan på kavajuppslaget och berättade om när han såg om ”Mandomsprovet” på hotellvideon: - Jag såg filmen och började storgråta på slutet när Dustin Hoffman rusar in i kyrkan och hans älskade just har gift sig och mamman väser till henne: ”Det är för sent”. Men hon kvittrar ”inte för mig” och springer till Dustin. - Det uttrycker precis den hållningen som fanns då. Ingenting är omöjligt. ”Mandomsprovet” uttrycker tidsandan på kornet, fast filmen inte alls är politisk. Men den understryker den psykologiska drivkraften som låg under också den politiska rörelsen. Där satt jag och tänkte, ”Oh Jesus kors, för fan vad det är längesen” och så blev jag så jävla rörd och grät. Det kändes bra att se den. Idag är tidsandan en annan. Vänstern är försiktig och nyanserad. Högern vulgär och segerviss. Många av vänsterns idéer har genomförts och det har skett stora landvinningar. Vad det gäller jämlikheten, förhållandet mellan man och kvinna t.ex. - Däremot har det kommit en motoffensiv, högern har växt sig stark på mittens bekostnad. Mitten försvinner. På det viset är det mer tydliga motsättningar än för tio år sedan. Mer klasskamp. - Två små saker har gjort Mikael Wiehe upprörd på sistone.[…] - När jag kom in på restaurang KB i Stockholm sa personalen ”ni” till mig, dom har alltid sagt du till alla. Jag har märkt det på flera restauranger, det är ny policy från krogägarna. Egentligen är det bara ett jävla lurendrejeri för dom som äter på matställena och dom som jobbar där är ganska jämlika. Men det är ett sätt att få gästerna att känna sig fina, en make-up av koskiten. Och det andra Wiehe först blev upprörd över var...högklackade skor. När nu äntligen mänskligheten i slutet av 60-talet hade kommit så långt i sin utveckling att även flickor kunde gå i fotriktiga skor och slapp högklackade som är farliga för benen och så vidare... Då trodde man ju att vi skulle slippa se dom skorna mer. Nu är det modernt igen med dom här fåniga skorna som bara ska göra tjejer hjälplösa. Och nätstrumpor och svarta underkläder... men det är också båg. För egentligen är inte tjejer underlägsna, som dom kläderna vill säga, utan plaggen är ett spel med attityder. Jämlikheten gör att både killar och tjejer börjar tänka på sina könsidentiteter.[…] Mikael Wiehe fortsätter att analysera, läsa, studera, tänka ta in. Hålla sig informerad i alla frågor, hålla vapnen laddade och engagemanget i form. Många som möter honom på scen gör det i samband med stödspelningar. Hans låtar handlar fortfarande om aktuella politiska frågor, som ”Det räcker nu” på nya LP:n. - Ett tag var det väldigt enkelt att skriva politiska låtar. Länge skrevs det samma saker hela tiden i politiska låtar, men så tycker jag inte att mina nya är. Textrader som ”så ska folket enas” måste vara svåra att få rätt, att undvika klyschor och tomma floskler? -Jo, men det är så. Det finns en balans och det kan vara svårt, men jag tycker det är sant. Att folket enas. Jag biter i det sura äpplet att det kan bli för många ”resa sig” och ”ena sig”, för det är icke desto mindre så det är. Är det inte svårt att alltid veta vad som ska stödjas. Vilken sida som har rätt? - Det är inte så svårt. Tycker du det? Jag menar inte Latinamerika, men en del andra ställen. Ta t ex Iran... det är inte otänkbart att det hade gjorts stödspelningar för ayatollah Khomeini när han fortfarande var befrielseledare i Paris. - Jag tänkte härom dagen på det här med Afganistan. Det började med att jag blev uppringd och ombedd att spela för Etiopien, vilket jag sedermera gjorde i en Ystad-kyrka tillsammans med Olle Adolphson. - I den frågan hade jag oerhörda problem. Det är så väldigt humanitärt och det är så väldigt utan analys och det är så väldigt politiskt oportunt. Etiopien har en vänsterregim och den för ett krig mot befolkningen i Eritrea, vilket Hailie Selassie också gjorde men då var det ingen jävel som sa ett ord. Som ett led i den krigföringen försöker regeringen nu svälta ut den egna befolkningen. Det är förståss bistert som kommunist att acceptera det. På promenad i Stockholm fick Wiehe fundera mer över frågan. - Där stod en kille och samlade in pengar till Etiopien med en bössa. Hundra meter längre ner står en annan och samlar till Eritreas befrielserörelse – det finns tre stycken, en borgerlig, en vänster och ytterligare en. Att göra en stödspelning för Eritreas befrielserörelse hade varit politiskt och humanitärt riktigt. Det hade inte varit några problem. Men det vet man inte förrän man satt sig in i frågan. - På samma sätt inbillar jag mig att det är i Afganistan, där det finns en jävla massa olika gerillafraktioner och motståndsrörelser. Det kanske också finns motståndsrörelser som betraktar sig som socialistiska på ett eller annat sätt fast dom är motståndare till den sovjetiska invasionen. Och då är det dom man ska stödja. - Jag tror att om man ägnar lite tid och kraft åt det kan man nog vara ganska precis. Men det här med att prata om människor i allmänhet och svält i allmänhet och nationer i allmänhet; då blir saker obegripliga. [...] Den här lördagskvällen i Värnamo håller Wiehe sig till bekanta låtar, och spelar inget från den ännu outgivna ”Hemingwayland”. LP:n är en fortsättning på dom linjer som drogs upp på förra plattan. Eller? - Jag har försökt använda uttryck från ganska många perioder i mitt musikliv. Här finns lite blåsarr, jävligt enkla arrangemang, men jag ville få med det från min jazztid.Och så finns här en del gitarr så som jag spelade i Hoola Bandoola. Frans Sjöström som var med i Kabaréorkersten har arrangerat stråkarna. Vi har använt några av rytmerna från förra skivan. Jag tycker jag har vävt ihop flera saker. - Jag har inte haft någon övergripande teoretisk idé före den här plattan, som jag hade innan den förra och förra igen. Flera av låtarna måste ha gjorts i replokalen och studion. - Det finns två ytterligheter. Den ena är Hemingway-låten, som jag gjorde en mycket noggran demo på och där vi spelade i stort sett så. Även om inget går opåverkat genom orkestern, alla tillför någonting. - Den andra ytterligheten är ”Vi låtsas som ingenting (Motståndets estetik III)”, där jag gjorde text och melodi på dom två ackord som finns i låten. Joakim (Rooke) har gjort all rytmen och Annie (Bodelson) alla syntarna som bygger upp låten. - I den första förtjusningen över min nya fyrakanalsbandspelare gjorde jag rätt noggranna demos, men det har jag gått ifrån. Jag tror Joakim förstår sig bättre på trummor än jag, Annie spelar bättre syntar och jag kan inte spela gitarr, men det kan Fjellis. Johan (Valentin) vet hur man spelar bas och så vidare. - Det är roligt att ha med en låt som ”Åh, mamma”. Jag gillade Dylans skivor på 60-talet för att det fanns plats för många sorters låtar. Man måste kunna vara dyster och uppsluppen på samma platta, det måste inte vara allvarligt rätt igenom. Eller meningslöst rätt igenom. Jag tycker att jag kan tillåta mig att göra den sortens låtar, mer dagsländeaktiga. Det behövs också på plattan, även om det inte är den som jag betraktar som mest gedigen. |
| Jens Peterson, Schlager nr 2, februari 1985 |
|
|
| | |
| | |
| | |
| | |
| | |
| |
