|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
| Debatt om Antiapartheidrörelsen i Sydsvenskan, juli 2010 | |||||||||||||||||||||
Drygt en vecka efter att den svenska artisteliten med Mikael Wiehe i spetsen hade hyllat ANC på antiapartheidgalorna i Stockholm och Göteborg i slutet av 1985, träddes ett bildäck över den 18-åriga modern Nosipho Zamelas kropp. Det fylldes med bensin och någon ur den folkdomstol som dömt henne till döden tog fram en ask tändstickor. Hon hade strax innan piskats tills hon erkänt sitt brott: samröre med Inkatha – en av de politiska organisationer som under 70- och 80-talet hade fyllt upp det vakuum som uppstått sedan ANC förbjudits 1960. Tändstickan kastades och Nosipho Zamela blev en av de tvåhundra människor som berövats livet på detta sätt sedan ANC inlett sin kampanj för att återta initiativet i Sydafrika femton månader tidigare. En kampanj som fördes enligt principerna för ”Folkets krig”, och som gick ut på att göra kåkstäderna oregerliga och laglösa. Fram till första valet 1994 dödades över 20 000 människor i politiska konflikter och ändlösa vedergällningar i detta krig, majoriteten efter Nelson Mandelas frigivning 1990. När historier om detta våld nådde ANC-vänliga västmedier förklarades de med att det var apartheidregimens säkerhetstjänst som låg bakom. Eller att det var Inkatha eller någon annan av ANC:s rivalorganisationer som var de gränslöst onda förövarna. Och denna förenklade polarisering är fortfarande utbredd, den förekommer till exempel både i Leif Norrmans och Håkan Thörns Sydafrikaböcker, som nyligen utkommit på Atlas förlag. Visserligen bara som bisatser i Norrmans bok, som på det hela taget är något av det bästa jag läst om Sydafrika. Han var DN:s korrespondent i landet mellan 1990–2002 och har också djup kännedom om stora delar av resten av kontinenten. Det är en mycket personlig bok som pendlar mellan den extas och avgrund som är så vanlig bland människor som känner landet på djupet. Med formuleringen ”att vila mot en fatalistisk grundton” lyckas han elegant ringa in den hållning som är nödvändig för att hantera Sydafrikas verkligheter. Sista kapitlet är ett poetiskt mästerverk, där författaren melankoliskt blickar ut ur flygplansfönstret under en av de många nattflygningar han gjort över kontinenten. Polariseringen är desto värre hos sociologiprofessorn Håkan Thörn, som med sin bok försöker bygga ett monument över solidaritetsrörelsen – den sammanslutning av organisationer som arbetade för att skapa opinion kring situationen i Sydafrika med hjälp av mediekampanjer, varubojkotter och sanktionskrav. Naturligtvis var det angeläget att protestera mot apartheidregimens vansinniga och brutala politik. Men solidaritetsrörelsen gjorde det oerhört enkelt för sig när de valde just ANC som the good guys i den sydafrikanska organisationsfloran. Thörn problematiserar detta i viss mån och redovisar vilka förbehåll som fanns gentemot ANC inom antiapartheidrörelsen. Men han skriver inget om konsekvenserna av att det svenska civilsamhället och regeringen stödde en militant organisation, som förutom att den bekämpade regimen, också förde krig mot andra sydafrikanska befrielserörelser som i propagandan stämplades som ”kollaboratörer” och därmed var lovliga byten enligt revolutionens logik. Det finns en romantisk föreställning om att Folkets krig var ett spontant uppror mot förtrycket. Men det var lika mycket dirigerat av ANC, som genom terror och våld styrde massorna i townshipen. Gruvliga avrättningar av ”kontrarevolutionärer” var ett sätt att visa vem som bestämde, och när detta väl etablerats kunde det räcka med att rassla med en tändsticksask för att beordra fram strejker, skolbojkotter, lynchningar av svarta myndighetspersoner och annat våld som ingick i Folkets krig-strategin. Detta är illdåd som Sverige och antiapartheidrörelsen inte bara legitimerade med sitt okritiska stöd till ANC, utan också var delaktiga i genom att stå till förfogande som plattform för organisationens propaganda och desinformation. En av de mest häpnadsväckande passagerna i Thörns bok är när en veteran inom antiapartheidrörelsen definierar solidaritet som att ”ge ett villkorslöst stöd till en grupp människor som kämpar för sina rättigheter”. Det är fullständigt skitsnack. Historien, och inte minst Håkan Thörns bok, visar att stödet i högsta grad var villkorat – nämligen till de grupper och individer som delade ANC:s och solidaritetsrörelsens politiska uppfattning. Människor som Nosipho Zamela däremot, hamnade mellan stolarna på ett cyniskt och brutalt sätt när den europeiska Godheten valde sida i Sydafrika.
Tor Billgrens artikel i onsdagens Sydsvenskan om ANC och den svenska antiapartheidrörelsen sätter fingret på en öm punkt. Bär man som svensk aktivist ett ansvar för de övergrepp som sker i namn av en organisation man ger sitt stöd? Konkret i detta fall: Kan den svenska solidaritetsrörelsen anses medskyldig till och rentav, enligt Billgren, ”delaktig i” de avrättningar genom så kallad ”necklacing” som genomfördes av ANC-aktivister i sydafrikanska townships i mitten av åttiotalet? Jag medger att jag som en av de många som på gräsrotsnivå engagerade mig i den breda solidaritetsrörelsen mot apartheid kan tänkas tala i egen sak när jag påstår att Billgrens argumentation är starkt förenklad och delvis osaklig. Men rätt skall ändå vara rätt. Den grymma metoden att avrätta påstådda kollaboratörer med ett brinnande bildäck runt kroppen uppstod i ett skede av den sydafrikanska antiapartheidkampen då såväl regeringen som motståndsrörelsen delvis förlorat kontrollen över utvecklingen, och något liknande ett inbördeskrig utbrutit mellan å ena sidan ANC/UDF, och å den andra Inkatharörelsen, med bas hos zulufolket i Natalprovinsen. Hur den konflikten ska förklaras lär förbli ett ämne för historikerna länge än, men klart är att den på ett utmärkt sätt spelade den sydafrikanska apartheidregimen i händerna. Klart är också att Inkatha, som av både regimen och västliga intressen sågs som en ”moderat” kraft, och en tänkbar allierad i ett framtida Sydafrika, fick passivt, ibland även aktivt stöd av regimens säkerhetsstyrkor i striderna mot ANC. Ändå har jag aldrig hört talas om att svenska solidaritetsaktivister någonsin skulle ha försvarat ”necklacing”. Tvärtom tog ANC:s politiska ledning själv offentligen avstånd från de här metoderna, men saknade möjlighet att stävja dem. Stora delar av ledningen satt ju som bekant i fängelse. Billgrens anklagelser blir i det ljuset smått absurda. Menar han att den svenska solidaritetsrörelsen borde ha fördömt ANC för metoder organisationen själv fördömde? Menar han rentav att den borde ha avbrutit stödet till den sydafrikanska motståndsrörelsen? Hur skulle alternativet ha sett ut? Engagemang innebär alltid en moralisk risk, det är sant. Men risken i att inte engagera sig är ofta ännu större.
Tor Billgrens recension av Leif Norrmans och Håkan Thörns böcker om Sydafrika skapar debatt. Dan Jönsson och Öjevind Lång tycker att det är orimligt att de som gav ANC sitt stöd ska ta ansvar för enskilda individers våldshandlingar. I sin recension av Leif Norrmans och Håkan Thörns böcker om Sydafrika fördömer Tor Billgren det stöd som ANC fick av antiapartheidrörelsen utanför Sydafrika. ANC framställs som en mordisk terroristorganisation dirigerad av överterroristen Nelson Mandela, och Billgren ljungar av vrede över att så många dog därför att de ”hamnade mellan stolarna på ett cyniskt och brutalt sätt när den europeiska Godheten valde sida i Sydafrika”. Vad Billgren däremot inte säger är vilka antiapartheidkrafter inom Sydafrika man i stället borde ha stött. Den enkla sanningen är att det inte fanns några alternativ. Billgren nämner Inkatha, men det var en rörelse som enbart företrädde zuluernas intressen och därför inte kunde fungera som en enande kraft; det var just av den anledningen som apartheidregimen förhöll sig ganska välvillig till den. De såg dess potential att splittra motståndet. Dessutom fanns Pan African Congress (PAC), en radikal rörelse som motsatte sig allt samarbete över rasgränserna, fördömde ANC:s liberala program och verkade för ett svart Sydafrika, ett ”Sydafrika för afrikaner”, där andra rasgrupper i bästa fall skulle tilldelas en undanskymd roll. Slutligen fanns det lilla, fullständigt maktlösa Progressiva partiet, som aldrig lyckades vinna mer än sju platser i det vita parlamentet och som i många år bara hade en parlamentsledamot, Helen Suzman. All heder åt Suzman (som flera gånger besökte ”terroristen” Mandela i hans fångenskap), men det skulle milt talat vara en överdrift att säga att hon gjorde slut på apartheidregimen. Det är också påfallande hur lite intresse Progressiva partiet rönte bland svarta sydafrikaner. ANC gjorde ohyggliga saker, liksom deras motståndare. Det var därför som president Mandela tog initiativet till Sannings- och försoningskommissionen, som granskade förbrytelserna på båda sidor och sedan förlät alla som erkände sin delaktighet i illgärningar av olika slag. Men ett parti som är berett att syna även sina egna brott kan inte vara helt utan förtjänster. Det kan också nämnas att ANC ända sedan apartheid avskaffades konsekvent har bevarat demokratin. Avslutningsvis vill jag citera några visa ord som (om jag minns rätt) skrevs av George Orwell: ”Det finns tillfällen när man måste välja sida, även om båda sidor främjar sin sak med lika klandervärda medel.”
Det är en skrämmande, brutal och barbarisk bild av en avrättning av en ung svart kvinna i Sydafrika i början av 1986 som Tor Billgren återger i tisdagens Sydsvenskan med anledning av Leif Norrmans och Håkan Thörns böcker Leva på gränsen och Solidaritetens betydelse. Och den är säkert sann! Jag minns hur jag hörde Winnie Mandela hota sina motståndare med necklaceing i början av 1990-talet. Man skulle kunna använda bilden som ett tecken på de grymheter som begås i krig. Tor Billgren väljer att använda den för att stämpla den svenska regeringens, antiapartheidrörelsens och svenska musikers stöd till ANC som ett illdåd.
Förtryck föder motstånd. När en allt mindre minoritet förtrycker en allt större majoritet växer motståndet till slut till uppror och revolt. Så skedde i hela Afrika efter andra världskriget. Mot tyska, portugisiska engelska och franska kolonisatörer. Och mot rasistregimen i Sydafrika. Samma sak skedde i Asien mot holländare, spanjorer, fransmän, japaner och amerikaner. Och så småningom i Latinamerika och östra Europa. Och det sker idag i Tibet och Burma. Förtryckarna kan bara besegras om motståndet enas. Spontana, folkliga uppror är, som Tor Billgren själv påpekar, en naiv dröm. Ett uppror måste organiseras, struktureras och ledas för att bli framgångsrikt. Förtryckets motståndare har olika uppfattning om hur motståndet ska bedrivas. Olika fraktioner konkurrerar med varandra i kampen om ledarrollen. En av förtryckarnas effektivaste strategier blir då att fördjupa klyftan mellan motståndets olika organisationer. Har man tur börjar de bekämpa varandra i stället för förtrycket. (Jfr Israels agerande i Palestina.) Också detta hände i Afrika, i Asien och i Latinamerika… Och splittringen av motståndet förvärrades ytterligare av att Västvärldens stormakter oftast stödde förtryckarna och av att det då maoistiska Kina och kommunistiska Sovjetunionen valde olika befrielserörelser som bundsförvanter. I takt med att förtrycket brutaliseras, brutaliseras kampen mellan motståndsorganisationerna och inom dem. Inbördeskrig lär vara om möjligt ännu brutalare än vanliga krig. I Finland eller Spanien är såren ännu inte läkta. Också motståndsrörelser och deras medlemmar tvingas förhärda och omänskliggöra sig om de ska spela efter krigets regler. Och alla motståndsrörelser (och arméer och stater) straffar dem som man misstänker för samarbete med fienden. Domarna är ofta summariska. Avrättningsmetoderna ofta grymma. ”Enom till straff, androm till varnagel.” Nej, revolutioner och uppror är verkligen inga tebjudningar. De danska och norska motståndsrörelserna avrättade ”stikkere”, tjallare och quislingar med nackskott på öppen gata. Den franska motståndsrörelsen avrättade kollaboratörer och klippte håret av kvinnor som hade fraterniserat med ockupationsmaktens soldater. Det judiska motståndet i koncentrationslägren slog ihjäl kapos, de judiska styresmän som tyskarna utsett. Om inte förr så när lägren befriades. Och så som i Danmark, Norge Tyskland och Frankrike så ock i Vietnam, Nicaragua, Rhodesia (nuvarande Zimbabwe) och Sydafrika. (Och i Ungern, Rumänien och Palestina…) Det är sorgligt, det är brutalt, det är blodigt och det är skoningslöst och den som inbillar sig något annat lever i en drömvärld. Och ibland straffar naturligtvis också oskyldiga… Är det då omöjligt att ta ställning? Är alla lika goda kålsupare? Är det enda man kan göra att dra sig undan, odla sin kål och vänta på att det onda ska blåsa över? Somliga anser det. Ett annat förhållningssätt är att anklaga de förtryckta för våldet, att skuldbelägga offren. Att påstå att det är offren som är skulden till brutaliseringen. Att hävda att om alla bara sitter stilla i båten så slipper vi det hemska. Att det är koncentrationslägerfångarna som bär ansvaret när de mördar varandra för en bit bröd? Att det är motståndsrörelserna som står för barbariet? Att norska, danska och franska motståndsmän borde dömas för mord på sina landsmän? Det är den väg Tor Billgren väljer när han anklagar ANC. Jag tror inte att dessa förhållningssätt leder framåt. Den svenska antiapartheidrörelse, som i mitten av 1980-talet stödde ANC, hade i huvudsak två motståndare: det svenska näringslivet, med Peter Wallenberg i spetsen, som ville fortsätta att tjäna pengar på den sydafrikanska slavarbetskraften och därför ansåg att man inte skulle lägga sig i Sydafrikas inre angelägenheter, och de svenska maoisterna som ansåg att ANC gick i Moskvas ledband och att man i stället borde stödja PAC (som så småningom fick någon procent av rösterna i de första fria valen). Jag vet inte vem av dem Tor Billgren hade valt att liera sig med. Vi som genomförde konserterna i Göteborg valde att stödja ANC och Nelson Mandela för att vi trodde att de var de enda som kunde besegra apartheid och rädda Sydafrika från inbördeskrig. Vi fick rätt. Apartheidsystemet försvann och Nelson Mandela undvek inbördeskrig även om det var till priset av eftergifter åt den framvällande nyliberalismen. Jag är stolt över vårt arbete! Tor Billgren talar om 200 dödade av ANC. Jag beklagar alla dödsoffer – också dem i krig. Men jag hade nog reserverat ordet ”illdåd” för apartheidregimens handlingar – utsvältningen, utsugningen, underutvecklingen, tortyren och mördandet – som drabbade miljoner, både vita och svarta, sydafrikaner. För övrigt gjorde vi inte någon konsert i Stockholm.
Det är glädjande och viktigt att det blir debatt om våldet som härjade Sydafrika under 80- och 90-talet. Min kritik mot antiapartheidrörelsen handlade inte om att den stödde ANC, utan att den hade en alltför okritisk hållning till det våld organisationen initierade och utövade mot andra svarta i landet under frigörelsen, och att den alltför okritiskt framhöll ANC:s sida av den komplicerade konflikten som den enda sanna. Mikael Wiehe menade i sin artikel i lördags att jag genom att kritisera ANC, anklagar de förtryckta för våldet. Men, som Leif Norrman påpekar i sin bok ”Leva på gränsen”: ”Varför trodde man alltid att den förtryckte var god?” Och hur ska man agera när den förtryckte börjar förtrycka andra, ännu svagare individer för att nå sina mål? För skrapar man på revolutionära floskler som ”Folkets Krig” och ”oregerliga kåkstäder”, upptäcker man att just detta skedde. ANC och UDF släpade in människor i en revolution med hot och våld, och tvingade dem till strejk och skolbojkotter. De kapade begravningar och gjorde dem till politiska spektakel. De höll massorna i schack med hjälp av necklaceavrättningar. Och nej, Dan Jönsson, ANC-ledningen kan inte anses ha tagit avstånd från denna bestraffningsmetod. Som Mikael Wiehe skrev omhuldades den av Winnie Mandela. Och även av Radio Freedom och publikationen Sechaba. Att ANC-ledaren Oliver Tambo beklagade användandet av metoden är betydelselöst. Han var rörelsens galjonsfigur inför västvärldens samvetstyngda plånböcker. En central punkt i debatten är synen på Inkatha. Jag kan inte se att det var den ondskefulla medlöparorganisation som ANC utmålade den som, utan en fullt legitim motståndsrörelse som samlade hundratusentals sydafrikaner. Det faktum att ”regimen och västliga intressen” såg den som en ”moderat kraft”, är inget som per automatik diskvalificerar den, som Dan Jönsson tycks utgå från. Att den endast företrädde zuluernas intressen, som Öjevind Lång påstår, är också nonsens. 1976 var 40 procent av de hundratusen medlemmarna ickezulu. Bakgrunden till maktkampen mellan organisationerna var att Inkatha var större och populärare än ANC. Helt naturligt, eftersom ANC hade varit förbjuden sedan 1960. Inkatha bildades med ANC:s gillande i början av 70-talet av zuluprinsen Mangosuthu Buthelezi, men rörelsens politik kom att skilja sig från ANC:s på två punkter: den förespråkade inte sanktioner mot Sydafrika, eftersom man ansåg att dessa i slutändan drabbade de svarta arbetarna och fördärvade ekonomin. Eftersom rörelsen grundats på ickevåldsprinciper stödde den heller inte ANC:s väpnade kamp. Och ett krig mot den obesegrade Sydafrikanska armén skulle innebära orimliga förluster. Istället ville Buthelezi utnyttja den politiska plattform som han hade i egenskap av ledare för lokaladministrationen i KwaZulu och bekämpa systemet inifrån. Det propagandakrig som inleddes mot Inkatha 1980 övergick 1984 i en väpnad konflikt i och med ANC:s Folkets Krig-kampanj, då man som vi tidigare läst kunde få ett brinnande bildäck runt halsen om man misstänktes vara Inkathasympatisör. Det brottsliga i detta var då att man tillhörde en större organisation än ANC, motsatte sig våld som politisk lösning och var emot sanktioner, kanske på grund av att man nyss blivit arbetslös. Under 80- och 90-talet lönnmördades dessutom 420 Inkathaledare – allt för att fördärva organisationens struktur. När Folkets Krig-kampanjen väl var igång kunde man naturligtvis inte längre kalla Inkatha för en ickevåldsorganisation. Dess anhängare gjorde sig skyldiga till fruktansvärda dåd och landet var därmed inne i en blodig spiral av massakrer och vedergällningar. Och blev oregerligt, gunås ... Dan Jönsson hävdar att Inkatha fick stöd av apartheidregimen i kampen mot ANC. Detta finns det dock inga bevis för. Bara ANC-propaganda som antiapartheidrörelsen upphöjde till sanning och som fortfarande skvalpar runt i det kollektiva medvetandet. Skandaler som Inkathagate, Boipatongmassakern och den militära utbildningen i Capriviremsan blir irrelevanta om man höjer blicken från pamfletterna och studerar faktiska förhållanden. Se till exempel Rian Malans artikel ”A Question of Spin” som visar hur ANC planterade bevis och manipulerade vittnen efter Boipatongmassakern 1992 för att få världen att tro att apartheidregimen var i maskopi med Inkatha. Artikeln finns i samlingen ”Resident Alien”. Mikael Wiehe skriver att han är stolt över sitt arbete under denna tid. Det kan han fortsätta att vara. Och även Dan Jönsson och Öjevind Lång. Det var vikigt att lyfta fram apartheidsystemets grymheter. Jag säger inte att antiapartheidrörelsen borde ha stött Inkatha istället. Bara att den borde ha bildat sig en självständig och framförallt ideologiskt oberoende uppfattning om vad Inkatha stod för och till vilket pris ANC utkämpade Folkets Krig. Att så inte skedde, framgår tydligt av Håkan Thörns bok och helgens artiklar. Leif Norrman ringar in fenomenet i sin bok ”Leva på gränsen”: ”En solidaritet som utgår från vad man vill tro och som aldrig behöver se verkligheten i ögonen förvandlas till blind lojalitet.”
|
|||||||||||||||||||||
|
|
| | |
| | |
| | |
| | |
| | |
| |
