|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
|
|
|
Får man föra ett kritiskt resonemang om Dan Andersson och inte hemfalla till den stora avgudadyrkan som litterära sällskap så effektivt underblåser? Dan Andersson - en nationalpoet vars verser fyller begravningsannonser - som tolkas av både hembygdsromantiker, självutnämnda brölande trubadurer men även av professionella yrkesutövare. Artisten Mikael Wiehe drog till med några spetsiga formuleringar när han nyligen uppträdde i Falun. "Dan Andersson är sentimentalt skit." Vad menar han? En mening lösryckt ur sitt sammanhang. Kan det förklaras djupare? Wiehe är i Norge på turné men ställer upp och låter sig intervjuas om ämnet Dan Andersson och vårt djupa behov av sentimentalitet. Wiehe förklarar att han pratade om sin nära vän Björn Afzelius. Att han kunde så mycket svenska sånger. Betydligt fler än Wiehe själv och att en av Afzelius favoriter var Dan Andersson. Det var då Wiehe sade sitt hjärtas mening och drog till med sentimentalt skit. En och annan i publiken hajade nog till, precis som DD:s recensent. När Wiehe senare uppträdde i Cassels i Grängesberg var han förvarnad. "Säg inte det där om Dan Andersson." Och han lät bli. Sentimentalt strunt. Det kan låta lite väl hårt så här i efterhand och speciellt om man inte hörde det i sitt rätta sammanhang. Det medger Mikael Wiehe. Men han använde sig av ett slags rockspråk, förklarar han. Men han hymlar inte om sin åsikt. Wiehe är inte särskilt förjust i finnmarksskalden. Även om Wiehe gillar Sofia Karlssons nya tolkningar som hon, mycket välförtjänt, fick en Grammis för. -Jag tar mig rätten att säga min mening om Dan Andersson. Jag gillar honom inte. Bob Dylan och Evert Taube är självfallet mycket större men även de har gjort sentimentala saker. Och det har han gjort själv med. Det är Wiehe noga med att understryka. Han skrattar hjärtligt. Poeten och akademiledamoten Lars Forsell har delat ut dagsedlar mot Wiehe och talat om vilken gråtmild låtskrivare han är. Det tar han med ro. -Jag sitter på samma ljugarbänk som alla andra. Han har inte läst särskilt mycket av och om Dan Andersson. Hans uppfattning vilar på lättviktig kunskap i ämnet. Det konstaterar han villigt och är heller inte särskilt genomtänkt. Det handlar mer om en känsla. Men han berörs inte av dikterna på samma sätt som när han lyssnar på exempelvis Fred Åkerströms tolkningar av Bellman. Någon artikel om Dan Andersson skulle Wiehe aldrig kunna skriva. Han hyser största respekt för dem som håller finnmarkspoeten högt. Inte tu tal om annat. Men smaken är olika. Wiehe riktar blickarna åt annat håll när han ska sätta någon på den högsta tronen bland svenska visdiktare. -Olle Adolphsson är den störste enligt mitt förmenande, menar Wiehe. Det finns 102 000 svenska hemsidor med ordet sentimentalitet, enligt sökmotorn Google. Wiehe menar att nästan ingen visdiktare eller rockpoet går fri från gråtmildhet och patetiska uttryck. Vemodet och tungsinnet finns genom hela den nordiska och ryska visan. Cornelis Wreesvijk blev tårdrypande i Cecilia Lind. Ulf Lundell anser sig själv vara en romantisk idiot. Wiehe, är som sagt, själv där och tassar i markerna. -Vi är alla en del av det. Han funderar vilken roll brännvinskulturen spelar liksom det glest befolkade landet. Det är verkligen mil efter mil mellan lador och hus för att citera Dan Andersson. Supandet och gråten går hand i hand bland furor och blånande berg. Det är även något med den veke mannen i Dan Andersson som stör Mikael Wiehe. Den självömkande, snyftande typen som alltid längtade hem till granskogen och milröken. Annat är det med ikoner som Bob Dylan och Ernest Hemingway. Här vilar inga mjuka kanter utan ett annat slags förhållningssätt, att alltid ta sig samman, behålla stenansiktet, trots livets jävligheter. En manlig roll att lättare förhålla sig till än den där sköra bilden av självmedlidande. Wiehe pratar om "feberglansen" som vilar över finnmarkens uttolkare. Men Mikael Wiehe vill verkligen inte såra dem som älskar Dan och som får något vått i ögonen när gässen flyttar eller när spelmannen gör sin sista jordafärd. Punkikonen Joakim Thåström blottar på sin senaste platta att han drabbats av den där feberglansen. I låten Black Jim sjunger han om Dan Anderssons död på rum nummer elva på Hotell Hellman i Stockholm. Mikael Wiehe gläds också åt detta. Ett bevis över att han, Thåström och många andra är en del av en lång kedja inom den skandinaviska vistraditionen och att detta är något att vara stolt över. På frågan om han skulle ta emot Dan Andersson-priset svarar Mikael Wiehe tveklöst ja. Det skulle han gladeligen göra. -Men dom broarna är väl brända nu, skrockar han..
|
