Bonader i vänsterns hjärta

För några år sedan skulle det förmodligen inte ha fallit mig in att kalla Mikael Wiehe en av den svenska samtidens inflytelserikaste poeter. Det hade varit en truism – så många av hans strofer hängde ju som hemkänslans bonader i 70-talsvänsterns hjärta. Som uttryck för en kollektiv medvetandeprocess, hållpunkter för en kulturell identitet.
Kritiken skrev sida upp och sida ner om Göran Sonnevi och Tobias Berggren. För mig och många andra var det uppenbart att den för tiden viktigaste och mest typiska politiska poesin fanns i den nya sångdiktningen. Den som inte bara drog till sig en oanat stor och bred publik via skivor och musikfester utan också kanaliserade så mycket av en generations erfarenheter och konstnärligt-poetiska uttrycksbehov. Den som i en annan tid hade drömt om att debutera i nya Lyrikserien ville nu skriva för en sånggrupp eller starta ett rockband. Det sjöng om gräsrötterna.
Några av grupperna blev snabbt professionella, fast på villkor som åtminstone delvis präglades av musikrörelsens politik och praktik. Hoola Bandoola Band – vars sånger Mikael Wiehe i huvudsak skrev – nådde den största publiken, i viss mån som en kompromiss.
Deras musik var inte så anarkistisk och brutal som t.ex. Gunder Häggs eller Gudibrallans. Deras politik inte så puritansk och partipräglad som t.ex. Fria Pros eller Knutna Nävars.
Hoola Bandoolas melodiska countryrock och sångernas individuella tilltal kunde angå många. Och skivupplagorna hade snart passerat 50 000.

Nya vågen

Men detta är historia nu. Idag talar alla ganska tyst om resterna av 1970-talets försök till strukturerad motoffentlighet, några desto högre om konst och formella traditioner. Poetiska begåvningar skriver poesi och ingen kan väl längre anklaga kritiken för att förtiga eller underskatta ett alternativ när det knappats längre tycks existera.
Visst har en ny generation utnyttjat sig av musiken och sångerna för sin kulturrevolution. Men den "nya vågen" av punk-och avantgardeband skulle knappats kunna tänka sig att ärva vare sig en musikalisk eller en poetiska fras från Hoola Bandoola. Klokt nog utnyttjar man delar av musikrörelsens produktionsresurser – det är inte längre fråga om någon kulturpolitisk antagonism.
Men man kan knappats tala om någon konstnärlig tradition eller kontinuitet. Viktiga impulser kommer istället än en gång utifrån, från England och USA. 1970-talets musikrörelse var på många sätt provinsiell och förblev relativt opåverkad av stilskiften i den internationella rockmusiken, eftersom dess sociala bas och politiska målsättningar var någonting ganska unikt.
Den direkta anledningen till att jag skisserar allt detta är att Liber har gjort en bok av Mikael Wiehes sånger (ca 85:-). Den täcker perioden 1971-1979, d.v.s. vad han skrivit för Hoola Bandoolas fyra skivor, senare för Kabaréorkesterns två. Den som till äventyrs varken har hört "Vävare-Lasse", "Keops pyramid", "Rocksamba" eller "Victor Jara" har väl inte kunnat undgå att åtminstone ta del av "Titanic" med Kabaréorkestern.
Ett sätt att karakterisera Mikael Wiehes sånger är att ange vad de inte är. Med undantag för "Vävare-Lasses", historiematerialism knappast didaktiskt-informativa. Inte känslomässigt självutlämnande annat än i "Magdalena". Eller satiriskt karikerande; namngivna personer, grupper eller makter är sällan förekommande.

Vänstermusik

Där finns en motsägning mellan "vi" och "dom" – inte närmare definierad men ändå självklart begriplig för den politiska kulturmiljö som sångerna varit en del av. Där finns ett "du" – någon som befinner sig i ett mellanläge, vid en övergångspunkt, i en valsituation. Transitionella moment som sångerna fyller och agnar med betydelser, sammanhang, drömmar.
Det kan förefalla ganska lätt att definiera detta "du" klass- och generationsmässigt. Föreställa sig att det i första hand har kunnat tilltala ett relativt ungdomligt "jag" med medelklass- eller mellanskiktsbakgrund, i sin utveckling på väg vänster ut. Någon med så pass vaga sociala erfarenheter och en så privilegierad situation att poesi, musik och moral har kunnat bli viktiga incitament för verklighetsuppfattning, identitetsupplevelse och politisk solidaritet.
Gymnasie- och studentvänster, javisst. För den skull får man inte glömma att Hoola Bandoola med några av sina skivor gick direkt till toppen av försäljningslistorna – deras publik måste har varit mera heterogen än kollektivens, musikfesternas, universitetens. Det kunde också hända att arbetarna på en industri krävde att få spela just Hoolas sånger över fabrikens ljudanläggning.
Poetiskt-musikaliskt är Mikael Wiehe konventionell, en traditionalist. Hans tradition kan beskrivas från två olika utgångspunkter. Den ena är pop- eller rockmusikens - jag föreställer mig att den har varit utlösande. I Mikael Wiehes (och Hoolas) musik är inflytandet från
Beatles ganska starkt – men i texterna handlar det om Dylan.
Han har vid det här laget tolkat och gestaltat åtskilliga av Dylans sånger. Hans egna är nästan otänkbara utan Dylans poetiska inflytande, Dylans paradoxala metaforik och allegoriska montage av ett disparat kulturmaterial, Dylans sätt att snabbt växla från ett visionärt-emblematiskt allvar till en ironiskt färgad vardagsjargong.
Också dialogen har han övertagit från mästaren - även om han inte riktar sig till "dig" med Dylans språng från hånfulla anklagelser till reservationslös kärlek – Mikael Wiehes tilltal är mera vänskapligt-pedagogiskt.
Och även om det dröjer innan man i detta du också kan börja uppfatta spegelbilden av ett "jag".

Wiehe traditionell

Men traditionen i Mikael Wiehes sånger skulle också kunna beskrivas på ett annat sätt. En generation som aldrig burit på (eller burits av) Dylan genom någon period av sitt liv borde kunna lyssna till Mikael Wiehe på ungefär samma sätt som den har läst en "premodernistisk" och folkkär poesi.
Med sin bundna form (fast Mikael Wiehe rimmar som en sångdiktare, nöjd med en relativ ljudlikhet), sitt kluvna patos, sin romantiserade folklighet och stiliserade bildrikedom liknar hans diktning sekelskiftets poesi. Jag föreställer mig att Fröding kunde ha skrivit "Vävare-Lasse" och "Måndåren", Karlfeldt "Victor Jara", Heidenstam "Jakten på Dalai lama".
Detta är över huvud taget typiskt för 1970-talets politiska sångdiktning: en traditionell poetisk form aktualiseras och får en progressiv funktion. Man kan rekonstruera ett slags tradition från Almqvist över Fröding, Dan Andersson, Nils Ferlin fram till Lars Forsell – och sedan plötsligt befinna sig i Hoola Bandoolas, Jan Hammarlunds, Kjell Höglunds, Blå Tågets, Dan Berglunds eller Carsten Palmærs sånger. 1980-talets rockpoeter återuppväcker snarare expressionismens splittrade gestalt – varken för det logiskt berättande eller för det statiskt tydliga har man längre bruk.
Fast nog finns det en förändring också i Mikael Wiehes sångdiktning, delvis tidstypisk. I sångerna på Hoolas första skiva kan man uppleva både villrådigheten och den framväxande övertygelsen som en personlig angelägenhet. Som om det verkligen handlade om att ge form åt egna, nya insikter och tala till några bestämda människor som just då befann sig i närheten.

Flaggskepp

I takt med vänsterns och kulturrörelsens expansion och Hoola Bandoolas allt mer påtagliga roll som flaggskepp tenderar sångernas ämnesval och perspektiv att bli representativt anonyma. En förändring som blir särskilt tydlig i gränsen mellan den andra skivan ("Vem kan man lita på?") och den tredje ("På väg").
Mikael Wiehe (och Björn Afzelius som så småningom skriver en del av gruppens sånger) börjar att tematiskt strukturera och konstnärligt formge ett typiskt vänstermedvetande snarare än uttrycka en personlig förnimbar kunskaps- och känsloprocess. Vilket inte hindrar att den poetiska fantasin och den politiska vreden ibland inte bara uppfyller, utan också överskrider förväntningarna.
Men jag tror att Mikael Wiehe med tiden kände sig hämmad av rollen som indignerad och pedagogisk försångare. Kunde ironin vara en möjlig utväg? Han börjar skriva en del rollsånger, ikläder sig de bländades värderingar och språk. Jag tvivlar fortfarande på att det verkligen är hans riktning – trots "Titanics" mästerliga försåtlighet.
På Kabaréorkesterns andra skiva ("Elden är lös") prövar han ett annat slags förändring. I stället för att skifta perspektiv ändrar han på formen: skriver en tematisk, orimmad svit om förtryck och kamp vars globala vision inte alls bärs eller levandegörs av det tonlöst bildfattiga språket.
Ambitionen till förnyelse resulterar i konstnärlig kramp – själva det politiska engagemanget framstår som abstrakt och musiken blir pretentiös.
För en tid sedan avslutade Mikael Wiehe inspelningarna till en ny skiva. Av det lilla jag vet om den förefaller det som om han återvänt till sitt tidigare språk.
Även om sångernas subjekt i nuets anda har reducerats från "vi" till "jag".
På gott och ont kan 60- och 70-talets vänsteruppsving liknas vid en väckelserörelse. På ont: politisk sekterism, psykologisk konformism. På gott: den förening av materialistisk kunskap, lidelsefull solidaritet och utopisk vittring som fått några av sina mest typiska och bästa uttryck i Mikael Wiehes sånger.

Leif Nylén, Dagens Nyheter, 1 mars 1981