|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
- Där i mörkret erkände vi för varandra att Beatles faktiskt var jävligt bra. Det var inget märklig med att gilla Beatles 1964, det år då engelsmännen slog igenom över hela världen. Problemet var bara att Mikael, Frans och Göran var jazzmusiker. De uppträdde regelbundet på Malmös jazzklubbar. Mikael och Frans i Blunck's Lucky Seven, Göran Skytte som trumpetare i Baccardi Jazzmen. Samtalet mellan Mikael, Frans och Göran ägde rum när stridigheterna mellan jazzen och popen var som störst i Malmö i ett skede när popen inte blivit helt dominerande. - Vi jazzmusiker var fientligt inställda till popen. Vi såg ner på popmusikerna. Jag minns en diskussion med en medlem i Bread. Han undrade hur vi kunde hålla på med 40 år gammal musik. Jag förstod inte alls hans kritik. - Jazzen hade haft monopol i Malmö. Nu började popen ta över våra gamla spelställen. Vi kände oss hotade. Mikael kom i kontakt med popmusiken genom sin bror Thomas. - Först gången jag hörde Beatles var när min bror Thomas gick och köpte deras första LP. Jag minns låten "Misery", som jag tyckte var otroligt corny med det där pianot. Jag tyckte inte det svängde alls. Det var bara det att det svängde på ett annat sätt än i jazzen, och det förstod jag inte då. Så sakta ändrade Mikael inställning. Sommaren 1964 reste Mikael till England för att hälsa på en tjej. Där såg han den första Beatles-filmen, "A Hard Day's Night". Den öppnade ögonen på Mikael även om det skulle dröja några år innan han övergav jazzen. Men efter sommaren 1964 börjad Mikael lyssna på Beatles och köpte Beatlesplattor. Och när Beatles gjorde någonting som påminde det minsta om jazz, så älskade han och hans jazzkompisar det ännu mer. - Frans köpte plattorna så fort de kom. Då rusade vi hem till hans föräldrar på Södra Långgatan och lyssnade. Mikael Wiehe började spela i tioårsåldern. Då var det rock som gällde - Elvis och Tommy Steele. Sedan blev det skiffle, som ledde fram till jazzen. "Skifflekungen" Lonnie Donegan hade spelat banjo i Chris Barbers band, så kopplingen var uppenbar. När Mikael var 15 hittade han en saxofon på sin morbrors vind. Och vid 16 hamnade han som saxofonist i södra Sveriges bästa jazzband, som leddes av den mycket specielle Hans Carling, kallad "Cooling". På väggen hade han bilder av sina idoler: Bix Beiderbecke och Adolf Hitler. Med "Cooling" gjorde Mikael sin först skivinspelning. Det var 1963 och Mikael var bara 17 år. Men han lämnade Coolings band så fort han kunde. Istället blev det Blunck's Lucky Seven, med Leif Blunck, trumpet, Frans Sjöström, sax, Björn Franzén, bas, Povel Randén, trombon, Klas Hellkvist, banjo och Lars-Åke "Jutte" Hjort, trummor (senare Hoola Bandoolas manager och ekonom på skivbolaget Amalthea). - Omkring 1963 skrev jag min första egna låt. En jazzballad med namnet "Up In Michigan", efter en novell av Ernest Hemingway. Påminner lite grann om "Som ett andetag" från LPn "Basin Street Blues", berättar Mikael. Mikael ägnade sig åt jazzen, men hans yngre bror Thomas var mer inne på pop. Han hade bildat bandet Moccers, [döpt] efter en replik ur filmen "A Hard Day's Night". Ringo Starr får frågan om han är en "mod" eller en "rocker". Ringo svarar att han är en "mocker". I Moccers ingick, förutom Thomas, Håkan Ripa och Gunnar Bernstrup. När Gunnar slutar 1967 går budet till Mikael, som då tröttnat på att spela jazz. Mikael blir medlem i Moccers. Bandet spelar mjuk popmusik, ofta bara med akustiska gitarrer. Thomas, Håkan och Mikael turas om att sjunga solo. De uppträder ofta på klubbar i stan, t ex Oscar på Andréelundsvägen. I Moccers börjar Mikael på allvar skriva låtar. Bland de andra låtarna i gruppens repertoar finns också Dylans "It's All Over Now, Baby Blue (finns i en svensk version på Mikaels första soloplatta). Moccers gjorde aldrig några skivor. Däremot tog de sig till finalen i Sveriges Radios popbandstävling 1969 där fyra band slogs om att vinna. Finalen direktsändes och Mikael säger att han aldrig varit sa nervös i hela sitt liv: - Jag kunde inte sjunga. Jag bara sluddrade fram orden, berättar han. Moccers hamnade också sist i finalen. |
|||||
"We can fly together, Heather" |
|||||
| En kväll våren 1971 går Mikael Wiehe på Swing Inn i Malmö. På scenen står Temperance Seven, ett engelskt jazzband som spelar samma typ av jazz som Mikael själv spelat några år tidigare. Temperance Seven har gjort flera skivor och är kända för sin lite spexiga stil. Mikael är inte bara där för att lyssna. Han har också gjort en låt, som han gärna vill spela upp för de engelska jazzmusikerna. Så efter konserten går Mikael in till bandet bakom scenen. -Hejsan, jag heter Mikael. Jag har gjort en låt som jag gärna vill... - Sorry, var snäll och stör inte oss, svarar killarna och försöker vänligt men bestämt bli av med den påstridige Malmösångaren. Men Mikael står på sig. Och till sist får han - kanske för att han ska försvinna snabbare - plocka fram en gitarr och spela sin låt. "You and I, we can fly together, Heather ... " sjunger den nervöse Mikael. Och när han väl är klar visar det sig att musikerna i Temperance Seven har blivit mycket imponerade av den okände svenskens låt! - Dagen efter kom hela gruppen hem till mig och fick en bandinspelning av låten. Året efter kom "Heather" ut på en singel i England - som sålde i ungefär 87 exemplar; berättar Mikael. |
|||||
Stikkan och Mikael |
|||||
| Våren 1971 har saker och ting börjat lossna för Mikael Wiehe, som spelat jazz sedan 60-talets början och sedan pop i Moccers. Och det handlar inte bara om att få en enstaka låt inspelad. Nu har han ett nytt band - Hoola Bandoola Band - som väntar på besked om att få spela in sin första skiva. Två skivbolag i Stockholm är intresserade, men det är två bolag som står mycket långt ifrån varandra: Stikkan Andersons Polar och det alternativa MNW ute i Vaxholm. Men låt oss för ett ögonblick titta tillbaka till sommaren 1970. Det är då Mikael Wiehe lär känna Björn Afzelius. På den tiden var Mikael känd här nere som en "jävel på att leda repetitioner", för att använda Mikaels egna ord. Ett rockband som kallade sig Spridda Skurar frågade Mikael om han kunde tänka sig att hjälpa till att få ordning på arrangemang och låtar. I det bandet ingick bl a Björn Afzelius (med bakgrund i 60-talspopbandet Thunders), Peter Clemmedson och Per-Ove "Muffe" Kellgren (båda från Moderations), Rolf Sersam (jazzpianist) och Jacques Werup (då mest bekant som jazzmusiker). Mikael accepterar att hjälpa till på repetitionerna. Han börjar också umgås med sångaren Björn Afzelius på fritiden. De brukar sjunga tillsammans på fester. Det visar sig att deras röster passar ovanligt väl ihop. Av olika anledningar blir Spridda Skurar ett mycket kortlivat band och spelar aldrig offentligt. Jacques Werup och Rolf Sersam försvinner for att senare bilda Werup-Sjöström-kvintetten (där Frans Sjöström är en av huvudfigurerna). Till hösten bildar Björn, Mikael och Peter en akustisk trio, som bland annat spelar Beatles, Simon & Garfunkel, Bob Dylan och Crosby, Stills & Nash (Mikael kan sjunga Nashs hög stämma). Så småningom börja de också sjunga Mikaels låtar. Hösten 1970 spelar trion inför publik på bland annat Klubb Oscar, som låg där Bergsgatan och Amiralsgatan delar på sig. Och ofta var Håkan Skytte med på congas. Namnet tog dom sig då också - Hoola Bandoola Band. Det var Mikael och Frans Sjöström som spånade fram namnet, som ju används av myrorna i en Kalle Ankafilm. "Det lät så fånigt. Tänk om man kunde få en hallåa i radion att presentera ett band med det namnet..." Det akustiska Hoola körde en hel del av de engelska låtar, som Mikael skrev. Men den hösten bestämde sig Mikael för att han skrivit sin sista låt på engelska. Då hade han redan våren 1968 skrivit "Måndåren", sin först svenska låt. Varför blev det då svenska? - Det hade ju med den allmänna politiska utvecklingen att göra säger Mikael, Och så började jag tycka det var tramsigt att skriva på engelska. 1970 kom ju bland annat Contacts "Hon kom över mon". Pugh Rogefeldt slog igenom. Och så fanns där Gunder Hägg, senare Blå Tåget. Fast dom tyckte jag då var så dåliga att jag själv ville gör något bättre. Någon gång i slutet på hösten blir Mikael uppringd av radioproducenten Rune Hallberg i Malmö. - Har du fortfarande ett band, Mikael? frågar han och tänker förmodligen på Moccers, som Rune Hallberg vill ha med i en liveinspelning till programmet Midnight Hour. Moccers finns inte mer, men Mikael håller masken. - Visst har jag ett popband, svarar han. Vi ställer upp. Och raskt utvidgar han trion med "Muffe" Kellgren på trummor och Arne Franck på bas, som spelat sologitarr i Killy Killy Kids. Det nya bandet intensivrepar hos Teater 23 på Södra Förstadsgatan 23. Programmet sänds den 6 mars 1971 och det blir en lyckad radiodebut. Rune Hallberg ar så nöjd att han ringer till Stikkan Anderson i Stockholm och tipsar honom. Trots radiospelningen gnisslar det i Hoola Bandoola. Efter en trist och misslyckad repetition säger Björn och Peter Clemmedson att de vill lägga av. "Det här är inte vår musik, vi vill inte vara med". Och för ett ögonblick ser det ut som det nybildade bandet ska gå i graven. I det läget ringer Stikkan Anderson och erbjuder bandet en skivinspelning. Bandet får en nytändning och nu vill alla vara med igen. Under maj 1971 funderar Mikael på om Hoola Bandoola Band ska spela in sin debutplatta för Polar (som några år senare skulle bli grundstenen i ABBA:s imperium). Men nu har också MNW i Vaxholm blandat sig i leken. Sydsvenskanjournalisten Ulla Hårde hade presenterat Mikael för Roger Wallis på MNW i Vaxholm, och han blev också intresserad av Hoola Bandoola Band. Mikael gick och väntade på ett skivanbud från det lilla alternativa bolaget, men svaret drog ut på tiden. Under tiden lyssnade Mikael in skivor från de olika skivbolagen. - Jag besökte skivaffärerna Anderssons Musik på Södra Förstadsgatan och Stöltens på Gustav Adolfs torg. Polars utgivningar var bara skit. MNW hade däremot den nya spännande svenska musiken - Hawkey Franzén, Gunder Hägg, Contact... Men när Björn Ulvaeus på Polar ringer reser Mikael ändå upp till Stockholm för att diskutera en skivinspelning. På en pizzeria i Gamla Stan träffar han Björn Ulvaeus och Agnetha Fältskog. De äter och småsnackar. Sedan går de upp på Polars kontor, där Mikael spelar upp några nya låtar på gitarr. Det visar sig att Polar är klart intresserade av Hoola Bandoola Band. - Jag lovade att ge ett snabbt besked till Polar, men samtidigt ville jag veta vad MNW tyckte. Men de hörde aldrig av sig. De här dagarna i Stockholm bodde Mikael i en ateljé vid Mosebacke torg, som hans kusin hade. Han sov på en madrass på golvet. Majvädret var strålande, Stockholm var vackert och Mikael promenerade mycket. Och funderade på hur han skulle göra med anbudet från Polar. Till sist tröttnade han på att vara i Stockholm och ville genast hem till Malmö. Han gick på Stortorgskällaren och åt en god middag och drack en halv flaska rött vin. Sedan åkte han till centralen. Från en telefonkiosk ringde han Roger Wallis på MNW och frågade: hur blir det med skivinspelningen hos MNW? - Jovisst, vi har bestämt oss. Ni får spela in hos oss. Väl hemma i Malmö ringde han Björn Ulvaeus och berättade att han ångrat sig. Han Ia pengarna för Stockholmsresan (som Polar betalat) i ett kuvert och skickade upp. - Jag hade lite dåligt samvete. Jag hade ju inte berättat för Polar att jag hade anbud från ett annat skivbolag också. Men om MNW hade sagt nej hade jag säkert valt Polar. Att få lov att göra en platta var ju en jättegrej. Dagen efter att Mikael pratat med Ulvaeus ringer Stikkan Anderson och är ursinnig. - Han sa att han skulle stoppa mig överallt. Han hade minsann kontakter, jag skulle inte komma nånstans. Och så avslutade han med att kräva tillbaka pengarna för StockhoImsresan. Och då var det skönt att kunna säga att jag redan hade postat dom. Uppenbarligen hade Stikkan Anderson stora planer för Mikael och Hoola Bandoola Band. Bl a ville han att bandet skulle göra en folkparksturné med hans nya fynd - den unga Lena Andersson. Mikael har fortfarande kvar ett exemplar av Lena Anderssons debut-LP med svensktoppslåten "Är det konstigt att man längtar bort nångång?". Med en hälsning från Stikkan på omslaget. I juni - samtidigt som den första Gärdesfestivalen - spelade Hoola Bandoola Band in två LP-skivor på en vecka. En med svenska låtar, som fick namnet "Garanterat individuell". Och en med tio låtar på engelska. De två plattorna var ett krav Mikael hade ställt på MNW. Under inspelningsveckan fick bandet en ny medlem - pianisten Povel Randén, som Mikael hade känt i tio år och spelat jazz ihop med. De engelska Iåtarna var inte översättningar av de svenska, utan äldre sånger från bl a perioden med Moccers. Alla engelska låtar blev inte riktigt färdiga i studion. Det saknades pålägg, typ gitarrsolo, på en del av dom. Hösten 1971 kom den svenska LP'n "Garanterat Individuell" ut - och blev snabbt en stor succé. Därefter var tanken att släppa den engelska plattan, som nu blivit en mini-LP med sex låtar under namnet "Svit för P". Men då reagerade personalen på SAM-distribution (inte skivbolaget alltså), som tyckte att texterna inte var tillräcklig politiska. Skivan stoppades, trots att den pressats upp och fått omslag. - Det var inget jag grät över, säger Mikael. Vid det laget kändes det som ett steg tillbaka att släppa en skiva på engelska. |
|||||
Sveriges mest populära popband |
|||||
| I januari 1974 stoppades LP'n "På väg" på L M Ericson i Olofström. De 500 arbetarna fick gärna höra på musik från fabrikshögtalarna - bara inte Hoola Bandoola Band. - Skivan är politisk, sa platschefen Martin Svenning till Aftonbladet, efter att ha tittat i texthäftet - Det kan innebära oroligheter med melodier som är politiskt färgade. Den här vintern är Hoola Bandoola Band utan tvekan Sveriges mest populära popband. Gruppens tredje LP "På väg" ligger etta på Kvällstoppen. Låtarna från plattan spelas varje dag i radion. På turnéerna drar de ständigt fulla hus. På en extra konsert i Olofström den 28 januari - för att LM-arbetarna skulle få höra bandet - kommer 500 personer till Motionshallen. Vid den här tidpunkten kallar medlemmarna i Hoola Bandoola Band sig öppet för socialister. Så var det inte från början, på sommaren 1971 då första LP'n "Garanterat Individuell" spelades in. - Jag var rätt grön politiskt och de andra var ännu grönare, berättar Mikael Wiehe. Men framgångarna med första plattan gjorde att vi snabbt adopterades av den framväxande musikrörelsen. När vi spelade kom folk fram och ställde en massa frågor till oss. Vad texterna handlade om. Hur mycket betalt vi tog. Vem som bestämde i bandet. Hur vi fördelade inkomsterna. - Det var en av de nyttigaste perioderna i mitt liv. Alla frågor tvingade oss att diskutera och ta ställning. Första plattan sålde 5000 exemplar första året, vilket naturligtvis var en succé. Men med andra LPn, "Vem kan man lita på?" i november 1972 fick Hoola Bandoola Band sitt stora genombrott. Den hamnade på Kvällstoppen och låg där i 16 veckor. Den betraktades av kritikerna som en av de bästa svenska rockplattorna någonsin. Då hade medlemmarna samma höst slutat sina vanliga jobb och blivit musiker på heltid. Hoola Bandoola Band kallades "den progressiva musikrörelsen flaggskepp". Gräsrötter inom vänstern och musikrörelsen närmade sig bandet med den största respekt - vilket ibland fick absurda konsekvenser: - Jag minns när vi vid en konsert i mellansverige spelade "Dansmelodi", som min bror Thomas skrivit. Där finns textraden: "Vi ska skapa var egen musikkultur, för människor, gudar, växter och djur". Efteråt kom det fram en kille till mig och tackade för en fin konsert. Men så undrade han lite försynt över det där med "människor, judar, växter och djur". Är inte judar människor också? Egentligen borde han ju ha slagit mig på käften om jag sjungit en sådan text. Men respekten för oss var så stor då. Varför var då Hoola Bandoola Band så oerhört populära? En förklaring är naturligtvis de melodiösa och nynnvänliga Iåtarna. Men texterna var nästan lika viktiga. De var politiska, men innehöll inte slagord. En stor publik kunde ta till sig budskapet. Dessutom var Hoola Bandoola Band ett utmärkt liveband. - Blå Tåget hade oerhört bra texter och var musikaliskt sett mycket spännande. Nynningen hittade fram till en originell och tung rockmusik. - Anledning till att just vi blev populärast var nog att vi låg i mitten. Vi hade inte för konstiga texter och inte för experimentell musik. Vi passade alla väldig bra, menar Mikael Wiehe. Hösten 1974 tar Hoola Bandoola Band plötsligt paus. Björn Afzelius gör en solo-LP, medan Mikael läser ekonomisk historia i Lund. Våren 1975 gör bandet comeback med en musikteaterföreställning, "Sture Starring Story", i samarbete med Tidningsteatern (bröderna Thomas och Michael Segerström). På hösten samma år kommer gruppens sista LP, "Fri information", och på den sjunger de för första gången på skånska. - Jag började med att spela jazz från 20-talet. Jag fortsatte med musik från England och USA, långt från Sverige alltså. Till sist blev det nödvändigt att börja sjunga på svenska. Men det blev rikssvenska - för bara tanken att sjunga på sin egen dialekt var löjlig. - Pjäsen om Sture Starring handlade om en rockstjärnas uppgång och fall. En av de saker som managern Spånet Andersson ändrar hos artisten Sture Starring är just hans dialekt. På så vis hittade vi fram till skånskan. När man är sig själv, då sjunger man på sin egen dialekt. "Sture Starring Story" hade premiär den 15 februari 1975 i Göteborg, samma dag som den svenska uttagningen till melodifestivalen. På våren arrangerade Sverige festivalen för första gången sedan ABBA vunnit året före. Våren 1976 gjorde Hoola Bandoola Band ytterligare en teaterföreställning "Kaninerna på Navarone", tillsammans med Tidningsteatern. Men efter den sista föreställningen den 29 april finns inte Hoola Bandoola Band mer. Bandet är upplöst. I september återuppstår gruppen för en sista spelning i samband med en manifestation för Victoria. Varför upplöstes då bandet? - Povel och Muffe hade fått familj. Vi hade att välja på att plocka in nya medlemmar eller lägga av. Och vi kunde inte tänka oss att ta in nytt folk, vi hade ju upplevt alla dessa år tillsammans. - Dessutom hade bandet stagnerat. Jag visste precis vilken typ av låtar bandet ville och kunde spela, och vilka som inte fungerade. Vi kunde inte utvecklas längre. För min del var det huvudanledningen till att lägga av. Mikael Wiehe blev alltid utpekad som mannen bakom Hoola Bandoola Band. Men utan tex Peter Clemmedson (f d Moderations), Per-Ove "Muffe" Kellgren (f d Moderations) och Arne Franck (f d Killy Kiliy Kids) och deras bakgrund i 60-talspopen hade Hoola förmodligen låtit helt annorlunda. Mikaels gamle kompis Povel Randén från jazzen hade en viktig roll i arrangerandet av låtarna. Och det var i Hoola Bandoola Band som Björn Afzelius karriär som låtskrivare började. - Det var där jag överhuvudtaget började tänka tanken att skriva sånger. Före Hoola hade jag inte ens ambitionen att bli musiker. I början lät mina låtar förskräckligt, men efterhand lärde jag mig av Mikaels hantverk. Det var en jävla kick, den dag bandet äntligen accepterade att ta upp en av mina låtar på repertoaren, berättar Björn. |
|||||
|
|
|
| | |
| | |
| | |
| | |
| | |
| |
