Ulla Hårde:
Pildammsparken 1914-2014
|
|
 |
Drömmen om vattentornet
Han bor ett stenkast från Pildammsparken. Emellanåt tar han långa promenader kring den stora dammen. När luften är fri från pollen, vill säga. Mikael Wiehe lider av hösnuva och kunde till sin stora sorg aldrig ligga på en filt i gräset och dricka saft när han var liten. Men i Pildammsparken har han hämtat barn på dagis och fikat på Margaretapaviljongen när en av hans döttrar jobbade där. Och så har han spelat på friluftsscenen. Och varit spekulant på vattentornet. "Tänk att få sitta där uppe i tornet och titta ut över dammen och parken! Jag skulle gärna vilja ha ett arbetsrum där. En gång såg jag det från insidan och klättrade upp för alla trapporna. Men det stannade vid en titt. Det skulle bli en dyr renovering, tänkte jag."
|
|
Mikael Wiehe, musiker, sångare, textförfattare och kompositör är en inbiten malmöit.
Han kunde ha bott i Köpenhamn. Eller i Stockholm där han är född. Eller blivit världskändis någon annanstans. Nu blev det Malmö, där han vuxit upp och utvecklats som musiker. Som en av förgrundsgestalterna i den progressiva musikrörelsen i Sverige på 1970-talet har han en bred och kraftfull produktion bakom sig. Tillsammans med Hoola Bandoola Band fyllde han konsertlokalerna runt om i Sverige, Danmark och Norge med hänförda åhörare som fick taken att lyfta när bandet drog igång låtar som "Vem kan man lita på?", "Keops Pyramid" och "Victor Jara". Han arrangerade den stora ANC-galan i Scandinavium till stöd för Nelson Mandela 1985 och ledde 2001 galan "Hela Sverige, Artister mot nazister". Han är hedrad med en lång rad priser och utmärkelser. Visorna sjunger hans liv; som outtröttlig revolutionär, men också som ömsint far och lycklig, men emellanåt olycklig, äkta man. Kärleken glöder genom strofer och sinnliga tonslingor. Han är fortfarande verksam.
Titanic i parken
"Jag minns en alldeles speciell händelse i Pildammsparken", säger han. Det var efter ett framträdande på Tallriken tillsammans med Kabaréorkestern 1978. Den första spelningen tillsammans med en ny orkester efter upplösningen av Hoola Bandoola Band på friluftsscenen i exakt samma park en kylig septemberkväll två år tidigare.
Mikael Wiehe hade spelat in en ny skiva, Sjömansvisor med bland annat "Titanic" ("Andraklasspassagerarens sista sång"), tillsammans med Kabaréorkestern våren 1978. Orkestern hade ursprungligen bildats för att medverka i det satiriska radioprogrammet Kabaré Öppen Kanal våren 1977, och bestod förutom Mikael Wiehe av musiker som Frans Sjöström, Göran Skytte, Ale Möller, Per-Ove "Muffe" Kellgren, Anders "Chico" Lindvall och Mats "Mackan" Englund. Bandet spelade olika sorters folkmusik, jazz och kabarémusik blandat med egna kompositioner. Framträdandet med musik från Sjömansvisor i Pildammsparken blev något av ett avgörande för Mikael Wiehe. Konserten gjorde succé och "Titanic" blev en publikfavorit.
Jag minns att jag efter spelningen gick in bland träden i parken och satt där alldeles för mig själv och upplevde den extrema tomheten som man kan känna efter det att man fullgjort en uppgift. Jag hade klarat det! Efter Hoola Bandoolas upplösning 1976 hade jag nämligen bestämt mig för följande: om jag inte kunde fortsätta som låtskrivare och musiker, då skulle jag bli barnläkare, precis som en av mina morbröder. Men just då, efter konserten i samma park där jag spelat med Hoola för sista gången, just då kände jag den där känslan som brukar infinna sig efter en lyckad konsert – nu är det klart. Jag har gjort det. Jag kunde fortsätta som musiker. Barnläkaren försvann någonstans mellan trädstammarna.
Trettio år senare var det dags för ett nytt framträdande på friluftsscenen i Pildammsparken. Denna gång tillsammans med Malmömusikern Lars "Linkan" Lindkvist, som hade hittat en stor samling gamla visor från det tidiga 1900-talets Malmö och som trummat ihop en grupp artister för att spela in en skiva. Visorna var sin tids populärmusik, med motiv från händelser och livsöden under svåra tider med arbetslöshet och fattigdom. Baltiska utställningens berg- och dalbana fick en alldeles egen sång – "Baltirullan". Den nya skivan, Tjo va´ de viftar! med Mikael Wiehe, Peps Persson, Ale Möller, Jason Timbuktu Diakité och Anna-Mia Barwe med flera, skulle lanseras med en konsert på friluftsscenen. "Där stod vi, minst tjugotre sångare och musiker på scenen, och sjöng inför en publik på sju personer! Regnet öste ned, men vi höll tappert igång och genomförde hela programmet med sjutton låtar!"
När Mikael på egen hand skulle framträda på friluftsteatern i augusti år 2009 kände han en viss oro. Tänk om historien skulle upprepa sig! Ösregn och sju åskådare …
"De första som uppenbarade sig var ett gäng svartklädda unga tjejer med tattoo överallt. De tittade med avsmak på mig – en överårig vit man med gitarr, runda brillor och säckiga brallor – och suckade. Jag tittade tillbaka och tänkte ja, ja …"
Men sedan började det komma lite fler. Och ännu fler. Totalt samlades det 7 000 personer! Det var folk överallt. |
|
| |
|
|
| |
 |
|
| |
|
|
| |
Foto: Adam Haglund |
|
|
När sittplatserna i amfiteatern var överfulla klättrade publiken upp på kullarna och satte sig kring scenen. Det blev publikrekord! Mikael Wiehe spelade in konserten på band och lät den följa med skivan Ta det tillbaka!
Pildammsparkens friluftsscen har i regel gratis entré, vilket är bra för oss som framträder. Ofta kommer det då folk som annars inte skulle gå på våra konserter men som kanske blir intresserade och vill höra mer. Vi hade stora ambitioner med folkfesterna i parken också. De skulle bli något som människorna i Malmö aldrig skulle glömma. Från den första, år 1971 i Slottsparken där jag spelade med Hoola Bandoola, till Pildammsparken 1975, där jag var med som arrangör. Tallriken var mycket bättre, en mycket större plats än Slottsparken. Vi hade också ett mer omfattande program med poesi från en av scenerna, schackspel och mycket annat.
Pildammsparken är en naturlig del av Mikael Wiehes vardag. Kanske går han en tur kring den stora dammen när han behöver fundera på en ny låt. Han finner parken särskilt attraktiv på hösten när träden svartnar av fukt och löven hopar sig i rasslande högar kring fötterna. Då tänker han på mordet på restaurang Chez Olga. "Jag funderar fortfarande på vem som är mördaren. Ägaren blev ju skjuten. Vapnet hittades först när man tömde dammen. Inga fingeravtryck. Det är en olöst deckargåta. Fast en och annan malmöbo tror sig veta", säger han med ett snett leende.
|
|
|
Folkfesten |
|
 |
"I den ångande försommarvärmen förvandlade den grekiske bouzouki-spelaren Grigoris Tzistoudis Tallriken till en skimrande ö i det Egeiska havet…"
Folkfesterna i Malmö vände upp och ned på det mesta. Allt startade 1971 i Slottsparken.1975 var det Pildammsparkens tur. Musiken i det fria lockade tusentals malmöbor ut i grönskan mitt inne i stan. De höga träden sträckte på sig och njöt. Banden hette plötsligt Hoola Bandoola Band, Grus i Dojjan, Bokskogen Big Band, Peps Persson, Kama Dei och Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten. Parkerna fylldes med proggare i blommigt och med yvigt hår, unga familjer med picknick-korgar, nakna småbarn och allsköns musik; från tjofaderittanlåtar med irländskt sting och svensk folkmusik, till hårdrock, progg och Beatles-pop.
Detta var före datorernas tid. Inget larm på nätet som kunde dra folk, inga mobiler för snabba ryck och samordning. Festen drogs igång av journalisten och sedermera författaren Lars Åberg, en 20-årig Malmökille, som inspirerats av de fria musikgruppernas succé på Gärdet i Stockholm. Visst kunde man fixa folkfest i Malmö också, tänkte han. Uppbackad av en grupp likasinnade vänner med bland annat konstnären Lars Hejll i spetsen tog han sig samman och kontaktade stadens politiker. De verkade inte särskilt entusiastiska. Kommunala bidrag kunde det absolut inte bli tal om. Visst kunde man upplåta en gräsmatta i Slottsparken. Om bara Herr Åberg kunde ställa upp med ett förskott på 5 000 kronor som säkerhet ifall gräset skulle slitas sönder.
"Vi hade inga pengar. Men vi ringde Rikskonserters lokalkontor i Kristianstad", säger Lars Åberg och skickade för säkerhets skull också ett brev.
"Bäste herr Åberg! Efter att ha tagit del av brevet får vi meddela att Rikskonserter ställer 5 000 kr till förfogande så att Ni skall kunna ge staden den garanti som begärts som villkor för att Ni får tillstånd för festen", svarade organisationen från Stockholm och tillade:
"Vi hoppas att ni får en riktigt trevlig musikfest!"
Fast 2 500 kronor skulle skickas tillbaka till Rikskonserter så snart festen genomförts.
Den första Folkfesten skulle hålla till vid den stora gräsmattan intill Himlabacken i Slottsparken. Polisen gav tillstånd och plockade fram ordningsregler som bland annat lät förstå att uppsättande av tält icke fick ske.
Därefter var det dags att organisera den stora festen. Hela tillställningen sköttes ideellt. För att locka publik, släppte organisatörerna ut ett rykte om att något var på gång. Man tryckte affischer och delade ut flygblad. Den ansvariga "prylgruppen" fixade el, vatten, långbord, talarstol, presenningar, skärmar, klotterplank, informationsblad, affischer, banderoller, ljud, strålkastare, renhållning och parksoffor. Ett dansbanegolv fick duga som scen. Publiken fick sitta på gräset. Musikunderhållningen arrangerades via anmälan per telefon; Lars Åbergs hemtelefon.
Trettio band anmälde sig inom loppet av ett dygn. Först ut var Mikael Wiehe med det nybildade Hoola Bandoola Band. De hade spelat på Gärdet i juni samma år. Därefter kom Grus i Dojjan från Åkarp och Dan Hylander, från Indien. Han spelade akustisk gitarr. Och så kom Peps & Friends, After Life, Malmö Spelmanslag, Mulligan Blues Band, Var så god och stig åt sidan och Werup-Sjöström-gruppen. Från den danska sidan dök Delta Blues Band upp med två amerikanska musiker, Spider John Koerner och Tom Bailey. De hade aldrig tidigare varit i Sverige, men tog snällt båten över Sundet och betalade biljetterna själva.
"Alla ställde upp gratis. Nationalteatern tog sig ner från Stockholm för att spela barnteater."
Konstaterar Lars Åberg. Den ende som kontaktades av arrangörerna var Cornelis Vreeswijk, som bodde i Vismarlöv på den tiden, Allt såg ut att gå vägen, men arrangörerna var jättenervösa. På den tiden florerade det rykten om att raggargäng med rötter i en högerextremistisk organisation skulle dyka upp och slänga allt i kanalen.
Men lördagen den 21 augusti brakade det loss. Slottsparkens gräsmattor fylldes av mängder med människor i olika åldrar; från vithåriga damer till tofs- och blomprydda ungdomar och småbarn. Arméjackor och pannband blandades med strikta kostymer, fladdrande tunikor och baddräkter. Solen gassade, matkorgar tömdes och musiken lyfte högt ovan parkens tunga trädkronor. Stämningen var tät och när Cornelis Vreeswijk äntrade scenen och vrålade "Slottsparken åt folket", vrålade tusentals röster tillbaka. Det kom ca tiotusen människor redan den första dagen och lika många dagen efter. Hoola Bandoola Band blev ett begrepp och rankades högre än Hep Stars av den jublande publiken. På söndagen drog Grus i Dojjan igång med långdans i parken. Folkfesten blev en dundrande succé. Lars Åberg och hans vänner var trötta men lyckliga. Efteråt rensades parken handgripligen av de skötsamma arrangörerna.
"Vi plockade upp varenda fimp! Men några större mängder med skräp var det inte tal om. Människor städade snällt upp efter sig själva. Många tog skräpet med sig hem. Renhållningsverkets soppåsar tog nämligen snabbt slut. Vi fick ringa och tjata till oss fler."
De medverkande artisterna logerade hos vänner och bekanta. Arrangörerna sov i tält och Volkswagenbussar under natten, noga vakandes över högtalaranläggningar och annan rekvisita. Det stals inte en enda pryl. De enda raggare som dök upp var ett lite lössläppt gäng under ledning av en kille som hette "Krutte" och som var misstänkt lik en av musikerna i Grus i Dojjan.
Det var en tid av frihet och växande samhällsengagemang som öppnade världen och skapade solidaritet med utsatta länder och människor. Studentupproret i Paris 1968 hade satt Europa i gungning och dragit igång en våg av liknande protester i olika länder. Den nya progressiva musikvärlden i Sverige fångade upp de ungas behov av förändring och engagemang. Den hittade nya vägar för människor att träffas och uppleva gemenskap utan kommersiella mellanhänder och fördyrande arrangemang.
Malmö, som sedan många år varit en samlingspunkt för den traditionella jazzen, och som flitigt besökts av danska band som Adrian Bentzon, Papa Bue, Henrik Johansen och Arnved Meyer, utvecklade nya band, inspirerade av The Beatles och Rolling Stones. Det arrangerades alternativ jul för ensamma och utsatta, det skapades mindre träffpunkter för den nya popmusiken i källarlokaler och rivningshus. Men det stora genombrottet kom med folkfesten i det fria. Det var då Hoola Bandoola gjorde entré med "Vem kan man lita på?" Efter många år med rockig engelska sjöng de nya proggiga banden på svenska. Det var en mindre revolution.
 |
| |
| Kabaréorkestern, Folkfesten 1978. Foto: Per Roland, SDS |
Tallriken 1975
Det var inte bara gräset i Slottsparken som behövde ta igen sig. När Folkfesten flyttade till Tallriken i Pildammsparken 1975 hade malmöpolitikerna åter börjat darra på manschetten. De gångna åren hade inte varit utan kontroverser. Via folkfesterna utvecklades nämligen ett behov av att ha någonstans att ta vägen på vintern också. Ett allaktivitetshus! Under paraplyorganisationen Föreningen Huset samlades de fria musik- och teatergrupperna för att leta efter en lämplig byggnad. Samtidigt hotades den gamla Victoriateatern av nedläggning. Ett gyllene tillfälle – men stadens styrande sa nej. Debatten flödade och teatern ockuperades, men staden vidhöll sitt nej.
Victoria överläts till Skådebanan. I det heta klimat som uppstått i Malmö, hotades också folkfestens verksamhet. Kommunstyrelsen, som utlovat 10 000 kronor som stöd till 1975 års tillställning, drog tillbaka sitt löfte med motiveringen att den inte ville stödja en politisk propagandafest. Det årets folkfest omfattade en debatt om ickekommersiell kultur till vilken en rad vänsterorganisationer bjudits in av arrangörerna. Men även denna gång ställde Rikskonserter upp. Kommunstyrelsen veknade och bidrog med 5 000 kronor. Föreningen Huset mobiliserade minst femtio frivilliga festarrangörer som slet med högtalaranläggningar, byggde scener, reste tält, fixade el, vatten, långbord, talarstol, presenningar, skärmar, klotterplank, målarlek, bygglek, barnteater, informationsblad, affischer, banderoller, ljud, strålkastare och renhållning med mera. Festen kunde sparka igång.
Det blev livat på Tallriken. Solen sken och det var mycket folk på platsen redan vid middagstid. Då drog "gammeltjoan" med Linkans jamgäng igång på dansbanescenen, tätt följda av band som hette Kalebass, Mixed Media, Arlövskvartetten, Lunda stråkar, Pomperipossa, Motvind, Jazzgruppen Prana och Smulans Hosseband. I den ångande försommarvärmen förvandlade den grekiske bouzouki-spelaren Grigoris Tzistoudis Tallriken till en skimrande ö i det Egeiska havet. Mellan de svettiga köerna till Moder Jords vegetariska kök med linsgryta, grovt bröd och sesampasta, sprang glada små barn utan en tråd på kroppen, men väl insmorda i en massa färger från målarburkar och kladdiga konstverk. I den sköna värmen var det många vuxna som följde efter. Kastade av sig kläderna, vill säga.
På poeternas scen kunde festdeltagarna svalka sig med dikter upplästa av Maria Trotzig, Peter Ortman, Jan Mårtensson, Sven-Christer Swahn, Tomas Löfström och Thomas Wiehe. Emellanåt överröstade av dånande musik och sorlet från tusentals röster. Man flanerade omkring, drog iväg med barnen till bygglekplats och teaterscener. Lyssnade på Nationalteaterns "Luffarrock" och Papa Pips tradjazz. Mellan varven satt man på badhanddukar och filtar i gräset och bara njöt. Sakta steg röken från soppkök, pipor och cigaretter upp i det blå. Det var en lyckad fest.
"Het parkfest i Malmö. När flickorna tog av blusen glömdes scenunderhållningen", skrev Kvällspostens utsände manlige reporter förtjust. Och fortsatte:
"I går eftermiddag kändes Tallriken i Pildammsparken som en kokande kittel. Inte en vindpust, bara mängder av sol… Killar och tjejer, män och kvinnor lät successivt klädedräkten falla… gossarna gladdes hjärtligt åt denna frikostiga exponering."
Efteråt fick kommunfullmäktige en rapport från sex parkvakter som bevakat folket och festen och kommit fram till att tillställningen vida översteg vad man hade haft för sig i Sodom och Gomorra. Stanken av urin vilade tung över parken, stod det i rapporten.
Arrangörerna från föreningen Huset undrade om de hade varit på samma fest.
Året därpå slog sig malmöborna åter ned i gröngräset på Tallriken för att lyssna till pop, jazz och gammaldans. Barnen fick åter kladda ned sig så mycket de ville, byggleken växte sig större och större och pappersdrakarna seglade omkring i skyn…
Årets författare, Maj Sjövall, läste högt ur en av sina kriminalromaner, tätt följd av poeterna Jan Mårtensson och Sven-Christer Swahn. På eftermiddagen kom regnet.
"Vilken Sommar-Tallrik", skrev tidningen Arbetets reporter lyriskt.
Aftonbladets krönikör, som tagit sig ned från Stockholm, noterade att musik-festen i Malmö var ett evenemang som gick utanpå det mesta. Det var en fest att älska; en härlig tillställning för folket, utan entréavgifter eller krav på klädsel eller korrekt uppförande och som bjöd på allt man kunde önska sig - dans, lek, spel, sång och uppsjöar av toner. Och över alltihopa lyste Moder Sol. Pildammsparken skötte sig med den äran. Bülow-Hübe skulle ha varit stolt över sin festplats. |
