|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
– Hur började det och hur kom du in på det här med musik? – Det började med en väldigt uttalad ambition hos mig att bli författare, vilket jag alltså inte blev. Det gjorde att jag i tjugoårsåldern skrev på en massa små saker bara för att försöka formulera mig. Min första låt [med text] skrev jag nog 1965-66, inspirerad av andra. Jag tror att alla som gör något, om jag ska kalla det konstnärligt, har en period då man plankar [=plagierar] andra. Jag tror det är nödvändigt och nyttigt både musikaliskt och textmässigt. Alla har vi haft våra idoler. Jag började med Beatles, Bob Dylan, Paul Simon m.fl. och skrev texter på engelska. Bob Dylan ansågs ju på den tiden vara mycket banbrytande. Före honom hade det varit mycket korta koncentrerade låtar med ganska ytliga texter. Han ansågs ha fört in poesin i rocken med sitt vildvuxna associerande. I många av hans texter finns det så otroligt mycket som är bra. Det tycker jag fortfarande. Jag hade alltså en ambition att skriva och jag hittade någon som jag tyckte var bra och försökte planka på mitt sätt. Tillsammans med min bror spelade vi i en trio som var ett forum att pröva låtarna. […] Den första låt jag skrev på svenska finns på den första Hoola Bandoola Band-plattan. Den hette "Måndåren"[1969]. Men jag fortsatte att skriva engelska texter fram till 1970. Det var både yttre och inre faktorer som gjorde att jag slutade med det. Jag kände att jag uttryckte mig bättre på svenska och det var roligare att jobba med mitt eget språk. Hittar man något ovanligt på svenska så vet man om det. Gör man något ovanligt språkligt på engelska tror man fortfarande inte att man kan det. [Och framför allt tror andra det!] I början hade jag en massa standarduttryck och standardfraser och det var också lättare att sjunga på engelska. Men så är det. Det är alltid lättare att gå in i någon annans kostym än att sy upp sin egen. Att skriva sina texter på engelska handlar väl i bästa fall om en övergångsfas. I sämsta fall om en osjälvständighet som aldrig blir någonting. – På vilket sätt har dina texter utvecklats mellan Hemingwayland och Basin Street Blues? Jag tycker inte förändringen är så stor. Men om det är någon text som pekar framåt från Hemingwayland så är det "Carl Fredrik Hills balad om den stora ensamheten". Den är personligare och liknar det som jag skrivit om på sista plattan. Om jag själv ska kategorisera min utveckling så handlar det om "bringing it all back home". Från någon annans språk och musik till att försöka komma närmare sig själv. Formmässigt har jag inte gjort något speciellt radikalt, men jag har varit rätt influerad av David Byrne. Han kommer med för mig fullständigt obegripliga texter, men han använder sig av en teknik som är användbar. Jag prövade detta med en låt som heter "Jag ser det" på Hemingwayland. Texten är mer kort och fragmentarisk istället för linjär och sammanhållen. – Använder sig David Byrne av cut-uptekniken? – Det gör han nog men det gör inte jag. Det tycker jag är för mycket att lämna över till slumpen. En sorts registrering tror jag är grunden för allt textskrivande. Att registrera något från sitt inre, från själen och känslorna, något politiskt eller bara människor på en gata. Man måste frigöra sig från de förutfattade meningarna och schablonbilderna och bara observera vad man observerar. Klä det i egna ord. Bob Dylans bästa låtar är en oändlig upprepning av en mycket enkel och melodisk fras som man kan bygga på med sju, sjutton eller tjugofyra gånger, vad som passar och som skapar en väldig frihet. Det svåra är att hitta en musikalisk form som tål att upprepas. – Du provar dig på olika former? – En låt som "Victor Jara" var ett försök att använda mig av det lite blomstriga latinamerikanska språket med rosor och dofter, ett språk som lätt kan bli lite patetiskt och för blomstrande. Men jag tyckte det fungerade även om det var ett försök att liksom blåsa upp det, och från mitt då 28-åriga perspektiv verkligen ikläda mig den stora manteln! Men en sång står ju också i relation till den verklighet som omger en och då menar jag kanske mest politiska sånger. I ett samhälle som vårt där förtrycket är dolt och toleransen repressiv kan det ibland kännas lite löjligt om man tar i med för mycket "brösttoner". Motståndaren motsvarar inte angreppet. Åtminstone ser det inte så ut. Då är det lättare med ironi, klacksparkar, eller med ett tjuvnyp i röven. Det är mer effektivt än de stora patetiska gesterna. Men låtar måste också stämma överens med den som ska sjunga den. Det finns hur många bra låtar som helst som inte jag skulle kunna sjunga. Jag kan inte sjunga Ebba Gröns låtar. Det skulle bli ren parodi. Det handlar ju faktiskt om hur jag ser ut, d.v.s. välmående, glad och jovialisk. Det är bara att acceptera det! Det gäller att hitta något som stämmer överens med inte bara vem man är inuti, utan till och med vem man är utanpå. Det där är ett beskt piller att svälja. Men allting hänger ihop för att skapa uttrycket och imagen har också sin betydelse. – Om du skulle våga dig på att beskriva vad en bra text ska innehålla? – Det vågar jag inte! – Jag skulle önska att du försökte… – Istället kan jag tala om texter jag tycker bra om. Det finns en text vars enda rad är: "I mash potatoes/ain't got no T-bone." En mycket bra text. Det är en lång låt och om du upprepar det tillräckligt länge så blir det magiskt. "Cecilia Lind" av Cornelis Vreeswijk är också en bra text skriven av en 40-åring om kärlekens ouppnåelighet. Ulf Lundell har skrivit en låt om en ängel som står på isen och som har en jävligt bra text. Eldkvarn gjorde en låt som hette "Holberg Hotel". En väldigt okonstlad berättelse. När den kom tyckte jag den var fruktansvärt bra. Det naivistiska i texten motsvaras av det naivistiska uttrycket hos den som sjunger den. Man kan skriva låtar om precis vad som helst och hur som helst. Men det som är så svårt att sätta fingret på är syntesen av artisten, texten, musiken, arrangemanget och kanske sammanhanget den sjungs i. En text har olika plan. Först och främst har man innehållet. De texter jag tycker är bra förenar det konkreta med det abstrakta. Texten kan vara konkret men i den konkreta situationen ges en möjlighet att få en bild av något abstrakt, utan att man tolkar den åt lyssnaren. Formen man uttrycker sig i är beroende av vad man vill förmedla. Som t.ex. David Byrne på en platta som heter My life in the Bush of Ghosts. Den kändes lite skruvad och halvgalen vilket var precis vad den var. "Cecilia Lind" har en oerhört vacker engelsk melodi som nästan är renässansartad och tidlös. Den passar bra till den vackra sorgen om kärlekens förgänglighet. Jag skrev alltid rimmande låtar förr men det gör jag inte så mycket nu längre. Jag har börjat skriva en annan sorts melodier. Men om melodin är uppbyggd så att den kommer fram till samma slutpunkt två rader efter varandra, känns det naturligt att rimma. Dan Hylander har melodier som man inte rimmar till. – Har du en klar idé om hur berättelserna i dina texter ska utvecklas? – Till en låt som "Lindansaren" hade jag två slut. Det ena var att den lilla pojken ser lindansaren falla ner och aldrig mer vill gå på cirkus. Det var vad jag ville säga och därför tog jag det. Det andra slutet var att han själv går på lina och när jublet stiger tänker han att han också kan ramla ned. Det slutet skulle i så fall ha handlat om mig men det ville jag inte att den skulle göra. Men det hade varit ett lika bra slut. Att se helheten i berättelsen är själva inspirationen, valet som binder en låt samman. – Jag har läst någonstans att du ångrade slutet på "Flickan och kråkan". Stämmer det? – "Flickan och kråkan" är den enda låt som jag känner att jag låtit det konstnärliga gå ut över det politiska. Den konstnärliga konsekvensen krävde att kråkan skulle dö, vilket den också gjorde. Det fanns en möjlighet att den kunde ha slutat med ett hopp om att den inte skulle dö, med det hade varit att ta tillbaka vad man lovat. Då hade det varit bättre att lägga ned låten. Det var jag inte beredd att göra eftersom jag tyckte att den i sig var så pass bra. […] Det är också viktigt hur man pressenterar en låt. Jag kopplade samman "Flickan och kråkan" med de galna mödrarnas kamp i Argentina vid en spelning. Deras hopp är ju faktiskt ute och ändå fortsätter de att demonstrera för att få svar på vad som hänt deras barn. Det gav texten en jävla betydelse den gången och texten blev glasklart logisk. Men det var inte därför jag skrev den. Jag tycker att utmaningen för en textförfattare är att hitta sin egen verklighet. Om sedan verkligheten är uppdiktad eller verklig spelar inte så stor roll. Vad det handlar om är ett uttryck som har med våra liv att göra. Rolling Stones kan fan i mej inte beskriva hur det är att bo i Malmö, men det kan en malmöbo göra. Där är vi oslagbara. Vi har liksom hemmaplan. Våra möjligheter som svenska textförfattare och delvis också vårt ansvar ligger i att beskriva den verklighet som är vår. All konsts uppgift, förutom att vara en egotripp som är en viktig beståndsdel, är att åskådliggöra för dom som inte själva formulerar. Dit räknar jag mig själv. Jag har i mitt liv snubblat över böcker, filmer, skivor m.m. som hjälpt mig att själv hitta svar på frågor jag hade. – Kan man tala om att texter är ärliga respektive oärliga? – Ja, det tror jag. Eller snarare att texter kan vara fega. Det finns kärlekstexter som är fega och inte redovisar textförfattarens egna problem utan texterna kläs i allmänna ordalag. Det är ju inte förrän man kommer ned till det konkreta och personliga i texter som det blir användbart och intressant för andra. Även om det inte är medvetet, så beror det på att textförfattaren inte tar sig själv och sina egna upplevelser, erfarenheter och känslor på tillräckligt stort allvar. Jag tycker i och för sig att jag alltid skrivit låtar som både varit personliga, och låtar som varit mer utåtriktade. Agitativa. Jag har alltid själv funnits med i dom. Oavsett det har jag med rätta blivit betraktad som en politisk sångare. Jag försöker nog leva upp till det jag skriver om och inte skriva om saker jag inte kan stå för. Men jag har konsekvent hållit mitt privatliv utanför offentligheten. Det betyder inte att man inte kan vara personlig i texterna. Med Basin Street Blues som nog är det mest personliga jag gjort, kunde jag märka ett visst intresse för vad som låg bakom dessa texter. Jag lärde mig dock efter två intervjuer hur jag skulle dra slipstenen. Med diverse manövrar lyckades jag kringgå det där… För texters trovärdighet gäller det att hålla ryggen fri från en jävla massa intressen. Skvallerpressen, kommersiella företag m.m. För min egen del har jag också dragit mig för att tillhöra något politiskt parti. Jag tror inte det är någon fara nu, men för 15 år sedan skulle nog ett politiskt parti jävligt gärna velat vara med och tala om vad för slags låtar jag skulle skriva. Folk får gärna ha synpunkter. Men det är jag som bestämmer vad jag ska skriva om! Som textförfattare för man fram sina egna åsikter. Mer kan man inte göra. – Hur arbetar du med dina texter? – Det optimala är att sitta fem timmar om dagen. Det är väldigt sällan jag hinner det. Men när jag väl gör det har jag kunnat göra 4-5 låtar på en månad. Jag arbetar med många låtar samtidigt, går tillbaka och ser igenom det jag skrivit och får nya idéer. När det tar slut går jag vidare till nästa låt. Ibland kan jag ligga på soffan i tre timmar och bara fundera på vad jag vill säga med en låt. […] Det kan ta lång tid att komma på. Vissa låtar är lättare att skriva. Till "Hemingwayland" kunde jag gå tillbaka till böcker och se vad jag kunde ta till mig för att skriva vidare. Andra sånger måste man vänta ut för att få tillbaka den inställning man hade när idén kom men som sedan försvunnit. Väldigt konkret har jag en sorts rimlista med alla vokal- och konsonantkombinationer uppskrivna bredvid mig när jag skriver texter. A, B, Bj, Br, Bl, o.s.v. Mjuka konsonanter rimmar med varandra. Exempelvis BED och DEG. Be-De-Ge-Ve rimmar. Det kan vara ett sätt att komma vidare genom att hitta ord som kan användas i sammanhanget. Jag jobbar mycket med allitterationer och rytmiseringar av konsonanter. Neil Young betonar vokaler medan Bob Dylan ofta betonar konsonanter. Får man sväng på konsonanterna ger det tryck åt en text om man vill ha det. H-ljud är svåra att lägga i början av en mening. Man kan inte ta sats på ett H. K-ljud är djävligt bra medan P-ljud bara sprakar i micken! (Skratt). Även om en text är metriskt uppbyggd behöver det inte vara exakt jämt, utan man kan lägga till och snubbla lite, utelämna för att förändra melodin och skapa mer liv så att inte låten känns statisk. Jag brukar börja med en grundform och försöker bygga ut texten/rytmen i t.ex. rad fyra och skruva till den lite. Principen för mitt textskrivande är dock densamma. Det är i tre stadier. Steg 1 är: "Samla pinnar i skogen." Idéer, rim, meningar, m.m. Steg 2: "Det inspirerade ögonblicket." Detta kommer att bli en låt. Jag vet hur den ska börja och sluta. Steg 3: Jag går tillbaka och ser om det är något jag tänkt på innan som jag kan använda i låten. Men dessa tre stadier pågår hela tiden. När jag kommer till de inspirerade ögonblicken ska jag helst vara för mig själv, stänga av allting annat och ge järnet i 45 minuter eller en och en halv timme, för då kommer det. Det är liksom bara att öppna kranen. Steg 3 innebär också att göra låtarna färdiga. Det kan ta tid. Allt från en dag till 10 år. Jag har haft idéer som tagit mig tio år [och tjugo] att jobba färdiga. Det kan tyckas absurt när de är klara, men jag har inte jobbat med dem hela tiden. En extrem är "Titanic" som jag skrev både text och musik till på två dagar. Den andra extremen är "Törnrosa" på plattan Lindansaren och som jag själv tycker är en jävligt bra låt. Den tog mig tio år med filande och putsande. – Dina lådor måste vara fulla med anteckningar och kladd? – Nej. Jag använder mig av A-4 block. Jag tror jag är på block 25 [2009: block 69] så det är inte så mycket. Jag skriver ungefär ett block om året. För mig är det mycket grejen att t.ex. skriva samma mening 78 gånger och så plötsligt kommer mening två, bara för att jag skriver. Även om saker kommer till av en slump är det ändå jag som avgör om det är en bra slump eller inte. – Arbetar du mycket med rytmiken i texterna? – Mycket. – Har du en rytmik i versmåttet som du känner igen och återkommer till? – Ja, det gör jag ibland och då försöker jag frångå det. Ett versmått jag ofta använde slutade jag med och använder det bara sällan. Ibland kommer man på nya sätt att säga gamla saker men om jag sagt det förut får jag hitta på något eller lämna det. Jag tycker mycket kommer slumpartat vilket det givetvis inte är. Texter och låtar är en produkt av arbete och allt möjligt annat. Men jag kan inte skriva låtar på beställning. Dom som ligger mig varmast om hjärtat kommer bara. Hantverket kan jag systematisera men inte inspirationen. Jag har inte arbetat med texter och låtar på åtta månader och satte mig för ett tag sedan en timme och en kvart och blev fullständigt utmattad. Redan dagen efter satt jag fem timmar. Ingenting exceptionellt hände men jag kom igång. Kan man hålla ett jämt tempo tror jag man kan åstadkomma mycket. Men gör jag något jag själv tycker är bra kan jag inte styra det. – Arbetar du parallellt med musiken när du skriver texten? – Det är olika och jag gör olika låtar på olika instrument. Spelar jag flöjt blir det en sorts låt. På piano blir det en annan. Jag har haft väldigt mycket nytta av sequensern och synten där jag kör olika sekvenser upp och ned. Texten är det jag arbetar med. Med musiken arbetar jag med arrangemangen men nästan aldrig med melodin. Den är där redan, eller också är den det inte. Melodier kommer fullständigt när som helst och var som helst. Då ska de ner på band eller snabbt skrivas ner på noter. Sedan får jag se två månader senare om det blev något. – Jag tycker det hela tiden handlar om att hitta sig själv och att vara ärlig mot det man finner. Man behöver inte vara trogen den bild man har av sig själv eller den bild andra har. Man kan inte vara språkrör för någon och heller inte ta ett ansvar på något vis. Men man måste skriva om det som känns ärligt att skriva om. Jag är lite skeptisk till det här att ta ansvar. Man har nog bara ansvar mot sig själv. Sedan kan man påverka sig själv genom att placera sig i olika situationer. Går man till ett stort kommersiellt skivbolag där folk bara har dollartecken i ögonen och skälvande sträcker fram sin nyskrivna låt får man förmodligen det svar man förtjänar. Dom pratar inte om att låten är bra eller dålig, utan om den går att sälja. Är man däremot på ett skivbolag bland vänner och folk som man litar på så kanske dom säger: "Det uttrycker ju precis det som du är! Skit i om det bara säljer 200 ex". Jag tycker jag ofta är väldigt känslig precis när jag burit fram någonting nytt. Då är det viktigt att omge sig med folk man har förtroende för och inte människor med andra värderingar. – Man kan inte säga att vem som helst kan skriva hur bra låtar som helst för det är inte sant. Man blir inte en bra snickare bara för att man väldigt gärna vill snickra ihop något. Det kräver en jävla insats av erfarenheter och att jobba och lära sig, få materialet att fungera. Det krävs lika mycket jobb att bli en bra textförfattare som att bli en bra gitarrist. Förutsättningarna är precis lika olika. Somliga är begåvade och lär sig spela gitarr ganska snabbt. Andra får träna som fan. En del blir aldrig bra. Det går inte att svänga ihop en text bara för att den är på sexton rader. Jag drömmer ofta att jag kan spela trumpet men jag kan inte få ljud i en hur mycket feeling jag än har. Samma sak med ord. Hur mycket man än har att uttrycka är det inte säkert att man kan skriva en bra text eller dikt. Man måste lära sig att få det att fungera. För mig är det en oerhörd drivkraft att säga precis det jag vill uttrycka och inte strax till vänster eller höger, nedanför eller bakom. Jag vill träffa punkten. Både musikaliskt och textmässigt. Detta att få skapa någonting som kommer utifrån lusten. Jag tror inte man kan jobba utifrån spekulation. Man måste skriva om det man känner till på det språk man kan. Jag har ett sorts trick att försöka vrida på prismat. Ta en låt som "Vem kan man lita på?" Jag ställer frågor till mig själv. Kan jag lita på mig/dig/dom/oss? Genom att ställa frågan till olika grupperingar eller personer kan jag få olika bilder i skallen. Jag har också i mina texter jobbat med olika element som vatten, luft, jord och eld. Och med hierarkier från individen till gruppen till massan. Eller ute och inne, här eller då. Fråga 1: Älskar jag dig? 2: Älskar du mig? 3: Älskar vi varandra? 4: Varför? På det sättet kan man komma till flera olika verser. Man kan börja i det allmänna och sluta i det individuella. T.ex. på "Victor Jara": "Det finns många som gör konster och krumsprång/ för dom som har makten…". Och sedan till: "Victor Jara Victor Jara/ dina sånger ska aldrig bli glömda." Man börjar i den breda änden av tratten och slutar i den smala. Eller tvärt om. Man kan börja smalt och göra en utvikning som på en orm som just svalt en killing, och sedan göra det smalt igen. Det sätt jag arbetade med "Keops Pyramid": Jag är en av dom som slavar på kung Keops pyramid och det är vi som jobbar nere intill foten… Sedan bygger jag upp perspektivet: Bakom femton dubbla reglar, Bakom femton dubbla lås Håller rikedomen hov i maktens salar… Först beskriver jag själva jaget och sedan dom. När sticket kommer flyttar man sig bakåt för att få perspektiv. Sedan framåt i sista versen: Men om dom där uppe i det blå Inte längre vill förstå Utan föraktar alla dom som ger dom mat… ska det minsann hända något. Det klassiska slutet på en mängd låtar från den tiden. – Den har ju också blivit en klassiker… – Ja. (Skratt). Man kan använda sig av olika grepp och t.ex. tänka som i film eller böcker som har klippteknik. Jag förflyttar perspektivet från "vidvinkel" till ett "ansikte". Eller s.k. flashbacks. Det är ett sätt att tvinga mig själv att se min textidé i ett annat ljus som kan ge mig möjlighet att skriva fler verser. Men allt detta är till en viss sorts låtar. Andra texter kan bygga på bara en mängd påståenden. Dylans "A Hard Rain's Gonna Fall" är som urklipp, meningar, visioner där han stoppar in vad som helst. Jag har en del låtar som jag kallar för papperskorgar. Det finns en låt på Hemingwayland som heter "Åh, mama" där jag stoppat in allt möjligt i samma låt. En refräng kan t.ex. vara: "Gud vad det är synd om mig". Varför är det synd om mig? Jo därför att: Det är dåligt väder. Min älskade har lämnat mig. Räkningarna hopar sig. Morsan har aldrig tyckt om mig. o.s.v., o.s.v. Den texten kan handla om hundra olika saker. Det är bara att välja och sedan ta de fyra bästa raderna till varje vers! Jag läste om en lärare som hade undervisning i poesi och gjorde på så sätt att han lät varje elev skriva ner var sitt synintryck, hörselintryck, o.s.v. av klassrummet. Sedan radade han upp det till en dikt. Den blev förjävligt bra för den gav en sådan sammantagen bild av detta klassrum! Det finns en oerhörd spänning i att väldigt kallt registrera allting, t.o.m. genom trettio elever. Genom att använda sig av denna teknik kan man skriva jävligt bra texter. "Vem kan man lita på?" är en sådan text där jag stoppade in allt möjligt. Sedan finns det sånger som är en historia och dom har sin logik. Där måste man hitta samstämmigheten mellan berättelsen, språket och melodin. "Basin Street Blues" är ju en vardaglig, enkel berättelse men den var jävligt svår att skriva för att materialet var så omfattande. När jag fick idén som inspirerade mig textmässigt (Tom Waits berättade om sina gamla polare i en låt) tänkte jag: Har inte jag några gamla polare jag kan berätta om? Så jag skrev nästan ett helt A-4 block med utkast om olika personers liv och leverne. Sedan blev problemet att korta ned allting till en berättelse på fyra verser. Sången "Som ett andetag" är mer lyrisk till formen. Den är ingen berättelse utan mer en stämningsbild. Jag slipade väldigt länge på den. Jag tycker själv att de bästa raderna är: Nu när du sover, ser jag dej Nu är du varm och nära mej Tydligt är varje anletsdrag Jag hör dina andetag. I det ligger en oerhörd tragik. Inte förrän hon sover och är hjälplös, kan man plötsligt komma nära. Jag hade velat utveckla det där tydligare i låten än det blev. När jag lyssnar på musik kommer ändå texten i andra hand. Men med en del Dylanlåtar som jag säkert lyssnat på 300 gånger kan det plötsligt komma: "Nu fattar jag äntligen vad den raden betyder!" Det är ju dom riktigt bra texterna, dom som öppnar sig långsamt. En riktigt bra låt ur alla aspekter är en som har bra melodi, en refräng som sätter sig som ett tuggummi i örat första gången, och en text som kan ge nya dimensioner t.o.m. efter 200 lyssningar. Då har man den ultimata kombinationen. Ibland kanske man inte ens vet vad man själv skrivit, men det är en jävla bra formulering! (Skratt). Så var det med "Titanic". Jag hade ingen aning om vad den låten handlade om när den var klar. Jag var också grymt osäker på om jag skulle ge ut den. Dom allra bästa texterna innehåller någonting irrationellt, något icke-schematiskt som plötsligt spräcker upp bilden på något sätt. Det kan vara medvetet eller omedvetet. Två vanliga meningar som sätts bredvid varandra öppnar ett slags nytt fönster. En John Lennon-text bland många som är väldigt bra: You gotta run, you gotta hide You gotta keep your woman satisfied. But it's so hard, it's so hard. Sometimes I feel like going down. Sedan kommer sticket: But when it's good, It's oh so good. And when I hold you in my arms, Sometimes I feel like going down. Jamen, det skulle ju vara bra?! Så var det ändå inte bra… Han använder den raden och när det är kasst är det logiskt, men sedan är det bra och så är det kasst ändå! I sin enkelhet är det så jävla genialiskt! – Försöker du skala bort oväsentligheter för att hitta kärnan i det du vill uttrycka? – Ja, ett bra exempel på det är låten Törnrosa: När hundra år till sist hade gått kom prinsen äntligen fram… Det tycker jag är en strålande öppning därför att alla kan den här historien. Jag vänder på det och tar nånting för givet som redan finns hos lyssnaren. Man är i slutet redan i öppningen och fortsätter historien själv. Jag jobbade länge med den och hade alldeles för mycket symboler och bilder med. Det tog mig tio år att skala bort. Jag hade så många idéer, med speglar, skuggor, rök och helvete. Till sist så fick jag fram essensen av låten. Använder man sig av symboler och bildspråk måste man försöka se symbolen eller bilden framför sig. T.ex. en ros kan sloka, men den kan inte gå i kras. Det gäller att vara konsekvent med sitt bildspråk. Symboler kan vara banala och utslitna. Fåglar t.ex. Men man kan ha en väldig nytta av symboler om man tar dem på allvar. Dom får inte leda en fel. – Är det inte så att klyschorna och de banala och slitna uttrycken blir bra om sammanhanget i texten stämmer och är genomtänkt? – Jo, absolut. Det är hela tiden vad man vill säga som är viktigt. När jag skrev om den här "prästen som står och predikar i det blå/ och ingen fattar om han visar vägen/ eller känner vilket håll vinden blåser åt" ["Vem kan man lita på?"], blev det en bra bild. Om man gör den tydlig blir den ännu bättre. Det blir roligt för man kan gå in i det helt och hållet. Det blir inte uppstoppat, utan det öppnar istället. Men det är väldigt lätt att ta till färdiga etiketter och färdiga uttryck, speciellt när det gäller politiska texter/låtar. Det fanns liksom en given vokabulär förut som man inte använder sig av längre. "Klasskamp och förtryck av de fattiga och förtrampade m.m.". Jag tycker man ska försöka undvika det i möjligaste mån och istället måla upp konkreta situationer där dom ord man vill uttrycka skapas i åhörarens hjärna. Målar man upp bilden av en snut som slår ett fyllo, har den konkreta bilden mycket större chans att nå fram till åhöraren än om man pratar om polisvåld eller översitteri. Det är viktigt att inte använda den färdiga stämpeln, utan istället ger liv åt dom ord som sammanfattar konkreta situationer. I kärlekslåtar finns en mängd schabloner. Det är bättre att hitta det egna uttrycket för just den känslan. Det är lyssnaren som ska tolka texten och vara medkreativ, och erövra något själv. Så tror jag lättast att man når den man vill förmedla sig till. Om refränger På något vis känns det naturligt att ha olika partier i musiken. Det brukar kännas när det är dags för en refräng. Tidigare tänkte jag mycket i termer av något slags medagerande från publiken, eftersom det var den tidens melodi. En refräng är en mittpunkt i låten runt vilken man samlar tankar som leder fram till slutsatsen i refrängen. Jag tror att jag skriver mindre med refränger nu än tidigare. Men hittar man en mening som kan vara en refräng är det en fördel. En refräng kan också vara som ett musikaliskt mellanspel. Om en text har något som fastnar direkt ska det vara refrängen, och sedan ska man fördjupa det i verserna. Jag trodde "Titanic" var en fullkomligt omöjlig låt eftersom den inte har någon refräng. På vissa låtar har jag tagit ut en rad i versen och låtit den gå i repris i slutet av versen. Genom att plocka ut en rad betonar man plötsligt något i efterhand. Det kastar ett ljus tillbaka på den vers som varit. – På Basin Street Blues sammanfattar du mot slutet och sjunger: Själv åker jag runt Med ett rock'n'roll band En vinddriven kung i ingenmansland. Det är mycket bra, tycket jag… – Ja, visst fan är det! (Skratt). Där har jag lärt mig mycket av Bob Dylan. Man ska spara på sina bra uttryck. Jag har fullt med uttryck som jag inte har kunnat använda i låtar. Dylan har fullt av sådana citerbara meningar, färdiga små paket som man kunde använda i olika situationer. "To live outside the law you must be honest" bara för att ta ett av dem. Sanningar och små aforismer. Jag har en annan också, men den kan jag ha snott av Plura (Jonsson): "Du fick mig att falla, igen och igen, som en clown på ditt hjärtas estrad." Plura har många bra och jag är en stor beundrare av honom som textförfattare. Jag arbetar mycket med s.k. givna uttryck, typ "Ta skeden i vacker hand", men vilken hand är det? Man kan leka med t.ex. "Ta sitt förnuft till fånga". Vem är det som vill ta mitt förnuft tillfånga, o.s.v. Jag försöker skapa ett sorts motstånd i språket och underminera visdomsorden. Jag har oändliga listor på kroppsaforismer som: ta sig i häcken/öga för öga/tand för tand/ha näsa för någonting/vara lättfotad m.m. Jag vill fylla sådana uttryck med ett eget innehåll och vända och vrida dom så att det inte riktigt blir som man förväntar sig. Jag är mycket intresserad av vad ord betyder. "Det finns många som man kan ömka/ men ömkligast är nog den…" När man kopplar ihop ord på det sättet är det kul, när ord öppnar upp något för en. För att skriva texter tror jag att man har nytta av att vara intresserad också av ords betydelse och ordens härkomst. – Skriver du texter som du själv helst vill lyssna på? – Det vet jag inte, för jag lyssnar aldrig på mina egna låtar. Jag tycker det finns en massa låtar jag hellre lyssnar på än mina egna, och som är mycket bättre än vad jag någonsin skulle kunna skriva. Jag skriver nog bara de texter jag kan skriva. – Lyssnar du på svensk musik? – Jag måste nog erkänna att mina egna inspirationskällor mest är utländsk musik. Det ger mig hela tiden lust att omforma det efter eget kynne och utifrån min egen situation. – Kan du rekommendera tre plattor som är bra att lyssna på musikaliskt och textmässigt? – Det måste ju bli något av Dylan, John Wesley Harding. Låtarna på den är fundamentala och enkla. Leonard Cohen I'm Your Man. Tore Berger: Upp över skummet. – Har du andra inspirationskällor än de rent musikaliska? – Allt som gör livet glatt? – Allt som gör livet glatt… – Jag läser för lite men är i princip intresserad av böcker och film och försöker gå på konstutställningar och teater. Jag är intresserad av folk som försöker uttrycka sig. Jag läste poesi ett tag för att se om jag kunde lära mig någonting, men jag tyckte inte jag hittade något som var användbart för min egen del. Sist läste jag Eddan och den är vansinnigt fin på sina ställen men lite tjatig i längden. – Vad kan du ge nya textförfattare för råd? – Man måste ju tycka det är kul med ord. Bara för att man gillar att sjunga behöver man inte tycka det är kul att skriva texter. Somliga tvingas spela piano och tycker inte det är roligt, och då blir det heller ingenting av det. Jag tror att man måste gå igenom att lära sig av andra. Både av det man tycker är bra och av det man tycker är dåligt. Jag fungerar oerhört mycket själv enligt det temat, tes-antites-syntes. Jag minns hur förfärliga jag tyckte att Blå tåget var när jag hörde dom första gången. Det tycker jag inte nu. Nu har jag insett deras oändliga storhet men då var det ren skit. Och en av mina ambitioner var att: Om dom kan stå på en scen och ge ut plattor, ja då ska jag fan i mig göra tio plattor! (Skratt). Så gör jag fortfarande. Jag reagerar genom att ta avstånd och säga till mig själv att: Så ska det inte vara, utan det ska vara så här! – Det blir en utmaning? – Javisst! Från både det man gillar och inte gillar. För att hitta sitt språk, sitt uttryck, sin plats genomgår man olika stadier. Det första stadiet en konstnär kommer till är helt enkelt att uttrycka Tiden. Hoola Bandoola uttryckte tiden genom att vara som vi var. Ett uttryck för den tid som var då. På samma sätt som Ebba Grön var sin tid. Men tiden går alltid vidare. Det som var höjden av uppror och revolt i tidsandan då, är idag salongsfähig dansbandsmusik. Vem tycker idag att det finns något revolutionerande och upprörande anstötligt med Beatles? När dom kom var dom det mest fruktansvärda, skräniga, långhåriga och förtappade som fanns. Nu kan man inte förstå det. Om man inte lyckas förflytta sig från att uttrycka sin tid och vidare, blir man upphunnen och omkörd av tiden. Man måste försöka förflytta sig från den position där man är sin tid till att beskriva tiden. Ställa sig utanför och varsebli det. Men det är jävligt få som lyckas med det. Och utslagningsmekanismen inom musikbranschen är fullständigt skoningslös. Om rock och poesi – Jag tycker att sången "…ska nya röster sjunga" från Basin Street Blues låter som ett slags avsked, som om du var på väg mot någonting nytt? – Det är många som har sagt det och frågat: "Är detta ditt testamente?" Men det har jag inte riktigt tänkt mig! Det är lite ett hopkok av olika saker. Först gjorde jag melodin och då gick den lite annorlunda. Så jag gjorde om den och när den var färdig upptäckte jag att den ligger väldigt nära en Mikis Theodorakissång. Okej. Det får man ta så länge man inte snott medvetet. Texten och refrängen är inspirerad av en uruguayansk kille som heter Daniel Viglietti med en sång som heter "Andra röster sjunger" ["Otra voz canta"]. Kabaréorkestern gjorde en platta som heter Elden är lös, och den var i en sorts sammanhängande svit. Den tycker jag är kulmen på Hoola, i samma koncept kan man säga. På sången "Elden är lös" hamnade jag i ett stort problem textmässigt därför att jag ville omfatta så mycket med den att den blev för abstrakt. Jag hade problem med det politiska, att tro på arbetarklassens möjligheter att förändra världen, samtidigt som det var RAF:s [Röda arméfraktionen eller Baader-Meinhof-gruppen] glansdagar som genom sitt sätt ville frammana den fascistiska staten. Det var oerhört svårt för mig hur jag skulle formulera mig rent politiskt. Så när jag skulle greppa så mycket, kanade jag upp i en abstraktionsnivå som inte hade så mycket med mig att göra längre. Jag stoppade och tänkte: Första Hoola Bandoola-skivan. Vad var det som var så bra med den? Jo, den var bra därför att den textmässigt var liksom skriven av en outsider utan hemhörighet nånstans, och som helt och hållet utgick från sin egen situation. Det var lite slängar åt vänster, några kärlekslåtar och lite Marx Kapitalet som gjorde den rätt fräsch, tycker jag. På Elden är lös hade ansvaret för allt man skulle säga och tycka vuxit och kulminerat och jag kände hur jag höll på att bli ett språkrör, även om ingen bestämt det över mig. Men jag kände trycket. Det fanns också musikaliska skäl. Så jag tänkte: Jag gör en platta som utgår från vad jag tycker nu. Vem är jag och var står jag? Då gjorde vi en platta som heter Kråksånger. Den var liksom tillbaka till rock'n'rollbandet. Efter Hemingwayland kände jag mig malplacerad i det här rocksammanhanget. Det var inte jag helt enkelt. Jag hade då en jävligt bra idé om att göra en akustisk, lågmäld och personlig skiva inspelad direkt. Men en massa saker kom emellan. Så kom Kajsa [Grytt]& Malena [Jönsson] ut med sin första platta och jag tänkte: Satan också. Det var ju precis den typen av platta som jag velat göra. Sedan kom Eldkvarn ut med sin Kungarna från Broadway som var lite barndomsminnen, akustiska gitarrer och "storytelling" och jag tänkte: Fan, nu är det ju fullständigt ute! (Skratt). Överspelat. Jag hamnade i något slags "Johnny come lately". Jag gick i alla fall in i studion och gjorde den här plattan, Basin Street Blues, för att ha den gjord. Det var ner till basics och ner till en platta som inte alls är politisk. Man gör en sådan platta för att skapa ett sorts svängrum så att man inte fastnar i bilden av sig själv. Och det handlar också mycket om texter. Jag vill inte påstå att den är något testamente utan snarare en början på något nytt. Men hur det ska se ut har jag ännu ingen aning om. Cut-up Under samtalet med Mikael Wiehe omnämns en metod att skriva som bygger mycket på intuitionen och slumpen. Den kallas för cut-up teknik och är ett annorlunda sätt att se på ord och meningars betydelse. Den amerikanske författaren William Burroughs anses vara upphovsman till den. En mängd rockstjärnor har använt sig av metoden för att skriva texter, bl.a. David Bowie och David Byrne i Talking Heads. Det man skriver är förmodligen aldrig slumpmässigt. Men sättet att placera det skrivna i sitt sammanhang kan ibland te sig slumpartat. Cut-uptekniken är den slumpartade processen driven till sin spets. Metoden går ut på att skriva ner meningar, strofer eller ord på ett papper, klippa upp allting till egna fristående strofer på små lappar och sedan kasta upp allt i luften och sortera det i den slumpmässiga ordning det faller ned. Med den här metoden får det enskilda ordet och meningen stor betydelse och kanske helt nya betydelser. Det kan bli oväntade förhållanden mellan meningar och ord man skrivit och de kan hamna i märkliga ordningar. William Burroughs har skrivit böcker på det här sättet och hans berättelser är språkligt mycket intressanta och nyskapande. En bra teknik att använda när man kör fast i gamla banor som kanske känns lite stela.
|
||||||||
|
|
| | |
| | |
| | |
| | |
| | |
| |
