|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
"Ja, då spelade jag jazz, en musik långt bortifrån, från en svunnen tid och utan ord, och åkte så småningom till Paris för att spela på gatorna tillsammans med min bror. Vi var där året efter Simon and Garfunkel, vi tog alltså över"' säger han och skrattar. "Fortfarande var det musik någon annanstans ifrån och på ett främmande språk. Men så, någonstans där, runt 1968-69, drogs jag med i tidens virvlar, inte minst tack vare studentrevolten i Paris. Jag påverkades starkt av att det här var människor i samma ålder som jag själv, samma sak var det med kårhusockupationen i Stockholm, ens naturliga sympatier låg hos generationskamraterna. Och så skrev jag min första sång på svenska 1969, en kärlekssång, 'Måndåren'. Den fanns med på Hoola Bandoolas första skiva som kom 1971." Skulle man sjunga på engelska, som Bob Dylan och Beatles, eller på svenska, det var en stor fråga i den musikrörelse Mikael Wiehe blev en del av. Att sjunga på sitt eget språk, för det egna folket; blev helt enkelt ett politiskt ställningstagande. "När vi spelade in den första skivan med Hoola Bandoola Band 1969- 70, med svenska texter, spelade vi också in några låtar på engelska. Men de kom aldrig med. Personalen på Samdistribution ville inte ge ut dem för de var inte politiskt riktiga. I själva verket handlade de har låtarna om min resa från en liberal och borgerlig bakgrund till en helt annan ståndpunkt", berättar han. "Det skulle dröja till 1996 och en samlingsbox innan några av låtarna kom ut." Han raljerar inte, det är tydligt, utan berättar bara rakt upp och ner hur det var, om det rastlösa letandet efter den rätta tron och jakten på den felaktiga. "1972 gav Hoola Bandoola ut Vem kan man lita på? och jag ville ha ett blått skivomslag, för att det skulle sticka ut, och det blev en lång jävla diskussion innan jag fick igenom det, för det kunde ju inte vara blått! Det där var inte så självklart för mig i början, det tog lång tid för mig att röra mig från den borgerliga familj där jag hade mina rötter. Jag bar till exempel inte FNL-märke förrän 1973. Min mors familj var borgerlig, även om min morfar var en föraldralös fiskarpojke som arbetade sig upp, och jag tror att många i min generation hade sådana rötter. En stor del av Sverige bestod av arbetarklass som hade klättrat. Jag tänker på det när jag läser Per Olav Enquists böcker, hur min mor- och farföraldrageneration var den som byggde landet, som engagerade sig i inte bara politiska rörelser utan också nykterhetsrörelse, frikyrkorörelse och kvinnoförbund och idrottsklubbar, och hur de här organisationerna vred makten ur händerna på överheten, åtminstone delvis. Och det är det som är det unika med Skandinavien i allmänhet och Sverige i synnerhet. Och många av oss hade det med sig i bagaget på något vis. När jag talar om det som har påverkat mig så är det min morfar, som var missionsförbundare. När man talar om honom i Limhamn så var han 'en god människa', ingen gick ifrån hans dörr under depressionen utan ett par nya skor eller ett matpaket. Det var så det såg ut, antingen brydde man sig eller så brydde man sig inte. Min far var med i motståndsrörelsen i Danmark, mot tyskarna. Min mor och far skilde sig när jag var sex år, och min mor jobbade häcken av sig med två barn och fick hjälp av släkten, alltså tre föredömen som alla på olika vis visar att det finns saker man kan sätta högre än sig själv. Min far satte Danmarks frihet högre än sitt eget liv, min morfar satte medmänskligheten högre än snålheten och min mor satte kärleken till sina barn högre än den konstnärsbana hon egentligen ville satsa på. Det var min bakgrund" Han talar som en bok. Det gör de alla, dessa evigt unga fyrtiotalister, och samtidigt som jag tänker den tanken inser jag att den är en motsägelse. Den gängse bilden av ungdomar och ungdomskultur är ju raka motsatsen, att både språket och analysen gärna ska förenklas. Men här har vi en grupp människor som gjorde en dygd av att vara pålästa och sätta sig in i även oerhört komplicerade sammanhang. "Ja, jag blir ju vuxen i en tid när den västerländska koloniala ordningen spricker. Det pågår befrielsekrig i olika delar av Afrika och en starts försök till befrielse från den nordamerikanska dominansen i Latinamerika. Och det pågar inte minst befrielsekrig i Sydostasien, i Vietnam. Och de sprickor som då öppnar sig i världen, och i det samhälle jag växer upp i, det socialdemokratiska välfärdssamhälle som formades efter kriget, skapade hos min generation en känsla av att ha blivit förda bakom ljuset, och att nu bli upplyst. Världen öppnade sig, vi upptäckte sakernas tillstånd, och för min egen del parades detta med att jag hade ett starkt behov av att uttrycka mig. Ernest Hemingway var en av mina stora idoler, först som en beundransvärd machokille med polotröja som satte gevärspipan i munnen, men senare upptäckte jag att han hade varit en aktiv skildrare av inbördeskriget i Spanien och en aktiv antifascist." Här, i relationen till Hemingway och världspolitiken, stannar han upp, mån om att ge sin förklaring till det unika med att ha vuxit upp just i Sverige. "Samtidigt som jag växer upp dominerar Socialdemokraterna och bygger en sorts solidariskt samhälle som blir förebild för hela världen, ett samhälle som högern alltid har smutskastat och sagt att, ja ja, vi svenskar ska alltid tro att vi är så bra. Men det här beror ju på att det var underklassen som tog makten i Sverige och formade samhället efter sina behov, och det har överklassen alltid föraktat. När jag var ung var borgerligheten marginaliserad, makteliten fanns inom socialdemokratin och vi stod till vänster om den och ville ytterligare radikalisera det socialdemokratiska samhällsbygget. För mig spelade litteratur och film och musik en väldigt stor roll, naturligtvis förmedlad av och bearbetad med mina generationskamrater, och den processen började någonstans 1968 med Paris och fullbordades när jag tog på mig FNL-märket 1973." "Men när du hyllar amerikaner som Ernest Hemingway och Bob Dylan, finns det inte en smärta där också någonstans, av att plötsligt upptäcka att hjältarna också är skurkar?" "Nej, jag tycker inte att det var smärtsamt alls!" klipper han av, tvärt. "Jag har ju massor med konstnärliga förebilder och inspirationskillor i USA och jag tycker att vi hela tiden var noga med att särskilja det amerikanska folket från den amerikanska regeringen, den regering som ju formades av de stora företagen, och där redan Dwight D. Eisenhower i slutet av Koreakriget varnade för det stora militärindustriella komplex som höll på att ta över USA. I vårt uppror var vi ju också inspirerade av motståndet i USA, av studentprotesterna, svarta pantrarna, indianerna. Jag har alltid betonat detta när vänstern blivit beskylld för USA-hat, vilket vittnar något om anklagarens syn på världen, att man kan hata ett land eller ett folk! Jag delar inte in världen på det sättet, jag tycker att klassmotsättningarna är långt viktigare, därför har jag aldrig förstått de där anklagelserna men ibland tvingats försvara mig mot dem. Alltså att beundra Dylan eller Hemingway och samtidigt kritisera den amerikanska regeringen, för mig har det aldrig varit någon motsättning. Det som för mig blev det allra mest avgörande var nog kuppen i Chile den 11 september 1973. Det tydliggjorde för mig att det som jag hade läst om var något som fortfarande pågick. En kapitalistisk världsordning med USA i spetsen som då motarbetade den koloniala frigörelsen, stödde diktaturerna i Latinamerika, militärjuntor i Europa, Francospanien, Sydafrika,ödelade Sydostasien. Så alternativet till detta var en annan världsordning. Eftersom socialdemokratin i det Sverige som låg mig närmast inte formulerade ett motstånd, de hade parollen 'Fred i Vietnam', så var ju alternativet 'Seger åt FNL' det enda alternativet för många i vår generation. Och eftersom FNL i Sverige hade startats av maoister innebar det ett steg närmare socialismen." De svenska maoisterna, organiserade i Kommunistiska förbundet Marxist Leninisterna (KFML), hade en hemlig plan. De breda protesterna mot Vietnarnkriget var ju en fantastisk möjlighet för den som ville värva medlemmar. De förenade FNL-grupperna (DFFG) hade ett tag mer än 200 lokalavdelningar runtom i Sverige och var en av landets största folkrörelser. Maoisterna, som i andra fall kunde beskrivas som närmast sekteristiska, valde här att inte skylta med sin fundamentalism utan låta alla som ville vara med, liberaler och kristna såväl som kommunister. Det enda kravet var att man kunde acceptera parollen "Seger åt FNL''. Förebilden var den sydvietnamesiska gerillan FNL (Front National de Liberation) och dess enhetsfront, där alla som ville bli av med den USA-stödda regeringen och kasta ut amerikanerna var välkomna att strida. KFML i Sverige hade förstås hoppats att Vietnamdemonstrerande ungdomar skulle utvecklas till glödande maoister, rösta på dem i riksdagsvalet och föra landet mot en socialistisk ordning. så blev det inte. Maoisternas största framgång kom i riksdagsvalet 1970, då röstade 21 232 personer på KFML, alltså inte ens en halv procent av de röstberättigade. Jämför det med att Kristdemokraterna fick 89 770 röster i samma val. De starka vänstervindarna i all ära, svenskarna var helt enkelt inte särskilt revolutionära av sig. Inte Mikael Wiehe heller, hävdar han själv så här i efterhand. "Nej, jag har aldrig varit partiansluten", berättar Mikael Wiehe, och det var nog en liberal sida av mig som tyckte att ingen jävel ska berätta för mig vilka texter jag ska skriva, det ska jag bestämma själv! Det fanns många som hade synpunkter på vad man skulle skriva, jag har kvar en del analyser om att till exempel 'Keops pyramid' inte var en socialistiskt riktig text, och jag raljerar inte över det, för den diskussionen pågick hela tiden och den påverkade även mig, och jag tycker att den var oerhört viktig och lärde oss alla en del saker, men jag valde att stå partipolitiskt fri." "Men maoisterna var ju så tongivande i protesterna, du måste ha tyckt och tänkt någonting om dem?" "Jo, men jag har aldrig varit maoist, jag såg med viss skepsis på det devota Kinahyllandet, jag har alltid haft litet svårt för det där entydiga. Men jag tror definitivt att kulturrevolutionen i Kina, som vi då visste alltför lite om, påverkade oss. Och jag menar, för unga människor var det attraktivt med paroller som 'bomba högkvarteret' och 'det är rätt att göra uppror'', de riktar sig till ungdomen! Och Maos teorier om den permanenta revolutionen passade oss unga i Sverige, vi som såg det cementerade s-bygget runt oss. Vi ville ju revoltera mot detta, och utmanade då de människor som hade byggt Sverige och med rätta var jävligt stolta över det och visste mer om kommunismen än vad vi gjorde, och de hade sett vad som hände i Sovjet. Visst tog vi avstånd från Sovjetunionen men vi hade inte upplevt den kommunism som de hade gjort." "Men var du inte partipolitiskt aktiv på något enda sätt?" "Jag sympatiserade med något som hette förbundet Kommunist och det var ju inte Sovjetunionen vi ville ha. "Vi ville ha", han gör han en konstpaus och skrattar till vid minnet, "något bättre!" Motsättningarna mellan den unga nya vänstern och den gamla mäktiga socialdemokratin var som starkast i mitten av sextiotalet, då ledande socialdemokrater kunde göra svepande uttalanden om att FNL-ungdomarna i Sverige var kommunister. Det var före Olof Palmes berömda Vietnamdemonstration. Och före Mikael Wiehes politiska uppvaknande. Men visst märkte också han av motsättningarna. "Socialdemokraterna var ju antikommunister på grund av historien, inte minst när kommunistpartierna i Europa på uppmaning av Stalin slutade kritisera nazismen." "Han gör här en utvikning om förspelet till andra världskriget, då Sovjetunionen chockade världen genom att ingå en pakt med sin dödsfiende Nazityskland. Molotov-Ribbentrop-pakten skrevs under i Moskva den 23 augusti 1939, en vecka innan Hitler invaderade Polen, och även ett förvirrat svenskt kommunistparti lydde Stalins uppmaning och började leta fördelar med Hitler. I efterhand står det klart att pakten var ett försök från de båda diktatorerna att lura varandra, och att den cyniske och iskalle Stalin vann. Och med tanke på att det var Stalins trupper som senare intog Berlin och tvingade Hitler till självmord kan man kanske med en något drastisk formulering säga att hela andra världskriget avgjordes en vecka innan det började. Mikael Wiehe hävdar i alla fall att detta cyniska spel minskade förtroendet också för de europeiska kommunistpartierna, en misstro som aldrig riktigt släppt. "Möjligen handlade Stalins taktik om att skaffa en nödvändig respit för att Sovjet skulle hinna bygga upp ett skydd mot Hitler", lägger han till. "Man kan då säga att Stalin gick från en allians med Hitler till en allians med Roosevelt. Man kan alltid uttrycka saker på olika sätt. Men alltså, socialdemokraterna i Sverige kände lössen på gången! Och väldigt många av oss i denna kulturvänster, som jag fortfarande anser mig tillhöra, var barnbarn till dem som byggde landet. Våra föräldrar var de som hade fått det bättre och förborgerligats, så å ena sidan kände socialdemokraterna igen lukten av borgerlighet, å andra sidan lukten av unga revolutionsromantiker, och sa: Här ska inga studentjävlar komma och tala om för oss hur vi ska driva vare sig inrikes- eller utrikespolitik!" "Kan du i efterhand förstå dem?" "Ja, alltså, varje generation och organisation genomgår olika faser, den begynnande fasen när man är öppen och försöker hitta något gemensamt och formar sig och organiserar sig, sedan den kämpande fasen när man bygger upp saker och måste slåss för sina rättigheter, och till slut den fas när man har byggt något och tycker att man är världsmästare och sluter sig mot det nya som kommer. Jag kan första deras reaktion men jag tycker att de hade fel. Och jag tycker att det var ett av deras avgörande misstag! Socialdemokraterna i Malmö sa: 'Gå med i ABF eller SSU eller dö!' Hade de lyssnat på oss, hade de kunnat lyfta på sina på den tiden ganska rymliga häckar och kunnat känna igen någonting hos oss som de själva hade varit med om! Det var ju där Maos tal om den permanenta revolutionen, att man måste bygga in någon sorts motstånd i organisationen för att inte stelna, blev så livgivande för oss, men det var inte Socialdemokratin mäktig." Jag frågar vilka konkreta upplevelser han har av en maktfullkomlig socialdemokrati, och han försjunker en stund i tankar. "Jag tycker att de hade fel", upprepar han, "men jag kan förstå dem. Och jag kan sitta vid samma bord som Nils Yngvesson, som var Malmös starke man på den tiden, och vi har mycket trevligare nu än vi hade då, för tiden är en mäktig faktor som kastar ljus över saker, även för honom. Han kan nog se att jag ju för fan har hållit på lika länge som han, och att jag inte har vikit, och den skoningslöshet som han visade när han satt vid den socialdemokratiska makten och rev fina delar av Malmö och i stället byggde värdelösa förorter, jag kan första hans drivkrafter även om jag tycker att han gjorde fel." "Okej, Nils Yngvesson och andra kommunala sossepampar i all ära, men hur var det med Olof Palme då?" "Medan andra socialdemokratiska ledare med arbetarbakgrund, såsom Gunnar Sträng, var knipsluga och skarpa så var Olof Palme med sin baltadliga bakgrund en intellektuell. Jag tror Palme insåg det som socialdemokraterna i Malmö inte insåg, nämligen den nya vänsterns betydelse. Jag är inte säker på att han gick denna vänster till mötes men han insåg nog vikten av att använda sig av den. Jag tror också att Palme hade en genuin förståelse för avkoloniseringens problematik. Men när han gick i demonstrationståg med Nordvietnams ambassadör var det nog inte i första hand ett uttryck för Palmes personliga vilja utan ett uttryck för att FNL-rörelsen hade vuxit sig så stark. Det var alltså ett politiskt riktigt ställningstagande av Palme att gå med i demonstrationen, det tog udden av konflikten mellan socialdemokratin och FNL" "Vad hade du själv för relation till honom?" "Olof Palme spelade många roller, och jag har tänkt på Palme i samband med kärnkraftsomröstningen, där han var oerhört slug och splittrade motståndet genom att skapa tre linjer i stället för två. Med andra ord, han skapade kontakt, men det var ju helt och hållet på hans villkor. Det fanns dock någon form av förhållande mellan oss, det var han som sökte kontakt och jag hade respekt för honom som person. Det slutade med att han kom som talare på ANC-konserten i Göteborg, där jag introducerade honom som en av Sveriges största artister ... ", här skrattar han till och ser stolt ut. Talet i Scandinavium i Göteborg hålls den 29 november 1985 och blev Palmes sista stora tal i livet. "Jag tror att jag lyckades hålla en liten ironisk distans till honom ändå, jag ville ju inte mängas in i makten, det var någon sorts balansgång. Och det slutade med att regeringen gav fem miljoner kronor till konserten och att vi till slut fick in tolv miljoner kronor som vi förbehållslöst skänkte till ANC, det enskilt största stöd ANC fick någonstans ifrån och som inte hade förbehållet att det inte fick användas till vapen. Det hölls ju en jättestor Mandelakonsert på Wembley men det var som stöd till Mandela personligen, våra pengar var stöd till ANC och det gjorde att jag och Tomas Ledin blev inbjudna till Sydafrika när Mandela sedan blev president." Tomas Ledin och Mikael Wiehe, tänker jag som gammal musiktaliban, vilken ohelig allians. I nästa stund kommer jag på mig. Enhetsfront, så klart! Så frågar jag honom om de klassiska anklagelserna mot sextioåttorna, från både borgerliga och socialdemokratiska politiker, om att den nya vänstern egentligen bara agerade hejaklack åt diktatorer och folkmördare? Och påståendena om att dessa svenska ungdomar själva skulle ha förvandlats till totalitära förtryckare om de fått makten? "Ja, det är inte omöjligt", svarar han överraskande snabbt. Han har haft anledning att fundera över frågan, visar det sig. "Det var i samband med ANC-konserten i Göteborg, efter den förstakonserten av två vandrade jag hem genom Göteborg tillsammans med Sven Wollter. Det vi trodde då var att det skulle bli inbördeskrig i Sydafrika. Och då sa jag till Sven: 'Det som händer i ett inbördeskrig, med motståndsrörelsen, är att de som förmår att omänskliggöra sig, det är också de som kommer att nå framgång. De som resonerar som så att om vi spränger en civil buss på riksväg 1 så kan vi lura armén dit medan vi tar oss fram på riksväg 2. Alltså, den typen av omänskliga beslut fattas i alla krig, och befrämjar befordringarna av dem som förmår fatta de här besluten, medan de som säger att detta kan jag inte ta på mitt samvete i bästa fall blir lärare i en avlägsen by någonstans. De skoningslösa har en tendens att få de främsta posterna, alltså en automatisk radikalisering. Så om det parti som du stöder, Sven, KFML(r), tar makten, så vore ju du och jag, två opålitliga intellektuella, två av de första som skulle ställas upp mot en vägg!' Och då svarade Sven Wollter: 'Ja, det är möjligt att du har rätt, men vad fan ska man göra?!' Det är ett svar som har följt mig genom livet, alltså att framtiden kan man inte veta någonting om. Vi kunde ju inte veta att det inte skulle bli inbördeskrig i Sydafrika. Vi kunde inte veta att Nelson Mandela på det mänskliga planet var så storartad! Vi visste ju ingenting om Mandela på den här tiden, man fick ju inte skriva om honom eller avbilda honom eller intervjua honom, vi visste inte någonting!" Mikael Wiehe har inga som helst problem med att prata om det svåraste. Han ser tvärtom ut att vakna till, ögonen glöder och han lutar sig framåt i sin mjuka fåtölj. Vänsterns dilemma över hela världen handlar ju om proletariatets diktatur, om när Partiet och Saken blir viktigare än människoliv, det totalitära. Wiehe är djupt engagerad i frågan. "Jag har en nära vän som var militärkommendant i Tupamarosgerillan i Uruguay, han satt fjorton år i ett cementrör. När militärjuntan tog makten lyckades de angripa ett Tupamarosmöte och tog hela ledningen som gisslan och sa att: 'Om det sker ett enda attentat till nu så avrättar vi de här åtta personerna.' så han satt i ett cementrör med galler ovanpå och blev torterad varje dag i fjorton år. när han senare kom till Sverige hörde han mig sjunga Victor Jara på radion och tog kontakt. Jag frågade honom just sådana här frågor och han så då: 'Ja, det var kanske tur att vi inte fick makten då för vi kunde ju inte ha några demokratiska möten, hade vi haft det så hade vi blivit utplånade direkt! så det är möjligt att vi hade blivit förblindade. Med den krampaktighet som krävs för att vara revolutionär, med ständiga hot om utplåning, så blir man nog hårdhudad och kallhamrad på ett sätt som gör det väldigt svårt att släppa in dem som sympatiserade men inte dög. De som inte kämpade eller de som var likgiltiga, ska de ha positioner när hundratals av mina kamrater dog för att vi skulle bli av med den här diktatorn?' Mina samtal med honom gör att jag tror att våld ibland är nödvändigt. Är man en fattig lantarbetare och inte har så att man kan föda sina barn och går till godsägaren och klagar och får på käften och ens hustru blir våldtagen av ett gäng inhyrda gangstrar efteråt, då tycker jag att det är rätt att man sätter sig till motvärn. Jag har varit mycket i Spanien, och särskilt nu under de senaste åren. När juristen Baltasar Garzon har försökt få till stånd att man ska öppna massgravarna efter inbördeskriget för att hundratusentals människor som inte vet vart deras anhöriga tog vägen ska få någon sorts upprättelse, har han blivit avstängd från Högsta domstolen som bara består av gamla francoanhängare, och han ska inte få utöva sitt yrke på elva år. De har såren som ett inbördeskrig ger upphov till tar generationer intill sjunde led att läka. Det är likadant i Finland, så man ska nog vara jävligt försiktig med att ta till våld! Jag är inte pacifist, jag tror att krig kan vara nödvändigt, men ändå. I Chile var det ju inte vänstern som tog till våld, för även om revolutionärerna i MIR ville beväpna arbetarna så vägrade Salvador Allende. Där var det i stället borgarklassen som tog till våld. Samma sak i Finland. Jag menar, massakern på de röda i Finland dyker ju bara upp fläckvis och det finns naturligtvis massor av människor i Finland som inte vet vart deras farmor eller morfar tog vägen. Men det gör inte att vi inte hade rätt!! Allting kan gå åt helvete, allting kan gå fel. Den nicaraguanska revolutionen var den enda som man kan säga röstades bort, men det var ju efter en massiv våldsanvändning av USA och deras legotrupper i Nicaragua som befolkningen inte vågade rösta på Sandinisterna, för att de var rädda för att bli utplånade, torterade, ihjälslagna. Men sandinisterna avgick efter ett val. Många revolutioner har förstelnats, liksom många andra rörelser, människor har bytt sida, och det vore väl konstigt om folk har samma åsikt när de är tjugotvå som fyrtio eller femtio år senare. Men vi hade rätt! Vi hade rätt i den vision vi hade om ett samhälle som var jämlikare, mera jämställt, där också de fattiga, de fängslade, kvinnorna, barnen, den arbetande majoriteten, hade rättigheter. Till skillnad från den järnhårda klasskamp som överklassen nu utkämpar för att återupprätta sina privilegier. För det handlar inte om effektivitet, det handlar inte om ekonomi i första hand, nej, det handlar om att återupprätta överklassens hegemoni. Och så mutar man medelklassen med 500 spänn i månaden och får de jävla idioterna att hålla käften. Och så förfaller skolan och kommunikationerna, och så blir de fattigare och de arbetslösa ännu fler. Det handlar om ideologi. Respektavstånden ska öka. Ungdomarna slussas in i samhället genom att servera på restaurang i stället för att få en utbildning. Där backar jag inte en millimeter." "Men 'de jävla idioterna' håller uppenbarligen inte med dig, åtminstone inte vid valurnorna?" "Jag tror det beror på vänsterns misslyckande. Det fanns en massa grumliga idéer inom vänstern, det fanns våldsromantik, väpnad kamp, om proletariatets diktatur och utopiskt tänkande. Det gjorde att många människor kände sig skeptiska och tyckte att det här är inget för oss. Det gjorde att vi i praktiken rnisslyckades med att bevisa att vi hade rätt. Vårt misslyckande är grundorsaken till majoritetens avståndstagande från vänstern. Och det kan jag förstå." "Men kan det verkligen bara bero på att ni misslyckades?" "Nej, sedan beror det förstås också på Sture Eskilssons hemliga möte i Svenska Arbetsgivareföreningen 1979 där man bestämde sig för att återta problemformuleringsprivilegiet, och drog igång kampanjen 'Satsa på dig själv'. På det internationella planet kom Thatchers slogan: ;There is no such thing as a society'. Krossa fackföreningarna, krossa sammanslutningarna, atomisera individerna, låt dem klättra på varandras ryggar. Och samma sak med Reagan, som rev ner det välfärdssamhälle som Roosevelt hade försökt bygga upp. Socialdemokratins vacklande, inte minst. Många av de nyliberala reformer vi lever med i dag har förberetts och genomförts av socialdemokraterna, med Göran Persson och Mona Sahlin i spetsen. Det var därför de hade så jävla svårt för att kritisera högern, de hade ju själva varit med på vagnen. Sovjetunionens kollaps spelade också in. Det fanns ingen motpol kvar, hur mycket man än kunde kritisera denna motpol och hur den än såg ut inuti så fanns det i den där motpolen en balansakt, ett hot som tvingade kapitalismen på defensiven, 'vi är tvungna att se till att folk har ett ordentligt jobb, att deras barn har en bra skola att gå i, annars kanske det går som i Sovjet'. Det startade som en högeroffensiv och socialdemokratin vek sig. Därför tror jag att högern har den har temporära framgången", avslutar han och skrattar bittert. |
|||||
|
|
|
| | |
| | |
| | |
| | |
| | |
| |
