När min farmor fött min far 1919 så ville hon inte vara gift mer. Hon la en lapp på köksbordet: ”Jag går och kommer aldrig mer tillbaka.” Så min far växte upp i sin mammas hägn och träffade inte sin pappa förrän han var åtta. Han gick på Sorö akademi, en fin internatskola i Danmark och när han blev äldre så gick han till sjöss som däckspojke på en båt från A.P.Möller-rederiet. Det är vad jag vet om hans barndom.
När tyskarna invaderade Danmark gick han med i motståndsrörelsen. Innan kriget hade han träffat min mor som kom från Malmö för att lära sig bli keramiker i Köpenhamn. De gifte sig när kriget var slut och jag föddes den 10 april 1946.
Strax innan jag skulle fylla fem skilde mina föräldrar sig. Min mor tilldömdes vårdnaden och min far fick träffa mig och min bror Thomas en gång i månaden och 14 dagar på sommaren. Då åkte vi över med båten på lördag eftermiddag efter att skolan var slut och åkte hem på söndagseftermiddagen.
Han ville alltid att vi skulle ta söndagspromenader och det var ju inte så roligt men ibland berättade min far om sina båtresor och om när han var med i motståndsrörelsen och det var spännande.
Långt senare berättade han också att när han skildes från min mor så hade han ingenstans att bo. Så småningom hittade han ett uthyrningsrum i Köpenhamn någonstans. Han skrev dagböcker om hur hemskt det var att bli av med sin familj och dessa dagboksblad var fläckade av tårar. När han senare i livet hittade sina dagböcker så brände han dem för ingen skulle kunna läsa det han skrivit.
Min far var en kvinnornas man, det förstod jag som vuxen. Då fick jag också veta att jag hade en syster. Jag fick reda på det första gången när hon var sju och andra gången när hon var 17. Då först kom jag ihåg att jag hört det en gång tidigare. Jag hade tydligen förträngt det helt. Hon är nitton år yngre än jag.
Min far var alltså aktiv i kampen mot Hitler. Han omsatte sin liberala övertygelse i handling, och hamnade i fängelse i Danmark under Gestapo. Farmor gick med rena, nystrukna skjortor till honom i fängelset varje dag. Han var väldigt mån om sitt utseende och det väckte - enligt familjehistorien - de tyska officerarnas respekt. Han var redan då journalist och hade förfalskat identitetshandlingar åt motståndsrörelsen. När Danmark befriades hade han också varit i strid med tyska soldater. Det var rätt så dramatiskt. Han åkte också till Finland för att slåss i Finska vinterkriget men förfrös lungorna innan han kom fram till fronten. Så jag beundrade min far mycket när jag var liten.
Efter kriget blev min far - liksom så många andra i hans generation - en stor Israelvän. Vi hade många diskussioner om det när jag blev politiskt engagerad i slutet av 60-talet. Så småningom övergick hans entusiasm i besvikelse.
Min mor hade tre systrar och en bror. Min moster och morbror Karin och Gösta fick ett barn som dog strax innan jag föddes. Sen fick de inte fler barn, så moster Karin flyttade över all sin kärlek på mig, så jag hade liksom två mammor. Och min morbror var den som gjorde det som min far egentligen borde ha gjort, alltså pratade med mig när jag var dålig i skolan, gav mig prenumerationer på Illustrerade Klassiker, köpte saxofon till mig när jag började spela jazz. Senare i livet hjälpte han mig också. Men vi hade aldrig någon kroppslig kontakt, kramades eller så, och jag hade aldrig något som helst känslomässiga tvivel om att det var min far som var min far.
Min far ville inte visa sin sorg över att inte få vara med sina söner efter skilsmässan, förmodligen för att inte belasta oss. Han stängde inne den och hade kanske därmed också svårt att visa sin kärlek. Men när vi var små försökte han se till så att vi hade roligt de där 24 timmarna vi var hos honom och då blev det ofta fel. Han köpte klippdockor, inte att klippa, utan indianer som man skulle trycka ut ur ark, och det tyckte vi var dödstråkigt. En gång sa vi till honom att ”nu får du inte bli ledsen men vi tycker inte att det här är så himla kul”. Jag tyckte också att han var snål. Som när vi gick på Tivoli. Då klagade han alltid över hur mycket det kostade. Och som jag kommer ihåg det har jag aldrig någonsin fått någonting i klädväg av min far. Han tyckte väl att han betalade nog när han betalde underhållet till vår mor.
Visst älskade jag honom, men jag hade ingen riktigt nära relation till honom som liten. Mina nära relationer har bara varit till kvinnor. Jag är en man uppvuxen med och omgiven och uppfostrad av kvinnor. För mig har det betytt dels att jag alltid identifierat mig mer med kvinnors sätt att vara än med mäns. Nu snackar jag inte alls om homosexualitet. Jag känner mig väldigt heterosexuell. Men det har nog också betytt att jag ofta sökt mig till fadersfigurer, alltså män som varit äldre än jag, lärare till exempel eller äldre vänner. Möjligen är det också en förklaring till att jag haft problem och dåligt självförtroende i mitt förhållande till kvinnor. Jag har spekulerat i om det möjligen kan bero på att det inte fanns en fadersfigur att identifiera sig med i mitt hem utan bara kvinnor. Jag träffade ju min far bara en gång i månaden, ända till jag blev 16, då gällde inte skilsmässodomen längre. Sedan fick vi själva bestämma hur ofta vi skulle åka, och när man är 16 har man fullt av saker man ska göra så då blev det ännu mera sällan, kanske bara två, tre gånger om året. Men när jag kom till Köpenhamn, så brukade jag alltid hälsa på honom. När jag kom till hans kontor, så slog han ihop sin skrivmaskin och la ner sina pennor och sa: ”Ska vi äta lunch?” Och så gick vi och åt och pratade och han bjöd. Det tyckte jag om.
När vi var små brukade vi fira jul hemma och nyårsafton hos min far. Sedan skilde sig min far från sin andra hustru, och gifte om sig med sin tredje, men han fortsatte att fira jul hos sin andra hustru. Och sedan dog hans tredje hustru och sedan slog han sig ihop med sin fjärde kvinna.
När jag och min bror hälsade på hos min far och hans andra fru fanns det ofta en tjej där som var två år äldre än jag, för hon hade en elak mamma som hatade henne. Jag gillade inte att hon var där, för eftersom jag kom så sällan så ville jag ha min far för mig själv. Men han behandlade oss lika. Och det tyckte jag var fel. För hon var inte hans barn, men det var jag. Jag kände att min far inte kunde visa sin kärlek till mig, att han skulle vara neutral på något vis.
Och sedan försökte min far och hans andra hustru också att adoptera en flicka från Tyskland, en mulattjej, en tjej som var resultatet av förbindelse mellan en tysk kvinna och en svart amerikansk soldat. Det minns jag inte som något problem, jag minns att hon var jättesöt och att min bror och jag gjorde allt för att hon skulle ha roligt.
När jag var 13 så skulle man ha pepitarutiga byxor, vit nylonskjorta, röd tröja med v-ringning och mockajacka. Åtminstone där jag bodde. Min far gjorde sig lustig över det och tyckte: ”Ja, men du ser likadan ut som alla andra.” Det vill man inte höra i den åldern, man vill tro att man är unik. När det gick dåligt för mig i skolan, så sa han: ”Ja, men det är väl inga problem, vill du inte gå i skolan kan du ju bli slaktare.” Jag vet inte varför han sa det, men för mig lät det som att han inte brydde sig.
Min far var musikalisk och spelade bl.a. tenorblockflöjt i en barockensemble och först när jag började spela med Hoola blev han imponerad över mina framgångar. Men han uttryckte det så här: ”Jag har inte rätt att vara stolt över dig, därför att det inte är min förtjänst.” Och det är ju också ett väldigt distanserat sätt att uttrycka sig.
När jag såg bilder på min far som liten, så trodde jag ibland att det var min lillebror, de var så oerhört lika. Min bror Thomas är en Wiehe men jag är mer en Wråke, som min morfar hette. Så jag uppfattade det ofta som att det var min far och min lillebror som hörde ihop.
En enda gång har jag fått en örfil av min far, och det var under en sommarvistelse. Det hade regnat i 14 dagar, hela den tid vi skulle vistas där. Vi kunde inte göra någonting, vi var griniga och gnälliga, och han tyckte väl det var skitjobbigt. Den där gången satt min bror och sparkade mig på benet under bordet och det såg ju inte min far, men han såg hur jag reste mig och slog till min bror varpå han reste sig och slog till mig. Och sedan fick jag inte följa med när de skulle i väg och göra någonting på kvällen utan fick stanna ensam hemma. Det glömmer jag aldrig. Min far förstod inte att han gjort ett misstag. Men det förstärkte mig i min tro att de två hörde ihop. Och en gång, när jag var lite drygt 30, så ringde min far och frågade - som vanligt, tyckte jag - mycket om hur det var med min bror. Det slutade med att han sa: ”Jag får inte tag på honom så då kan väl du och jag gå ut och äta lunch i stället.” Det var ju ingen bra början. Och under den lunchen så ringde han till sin tredje fru och sedan sa han någonting om att hon hade hälsat till tjockisen, och det var jag. Och jag tänkte, detta kan hon inte ha sagt, jag kände henne knappt, det hade varit konstigt om hon tagit sig den friheten, och även om hon hade gjort det till min far, så skulle han inte ha fört det vidare till mig. Så jag blev stött. Och sårad. Och arg. Det slutade med att jag skrev till honom: ”Jag är väldigt trött på att du småhackar på mig, som jag tycker att du gör hela tiden. Och om det är så du vill ha det så tycker jag att vi ska sluta ses.”
Han skrev tillbaka: ”Det här måste vi prata om, jag har inte förstått att du upplevt det så här.” Och så åkte jag över till honom för att prata. Jag, som då var ungefär 32, anklagade honom för allt jag tyckte han gjort fel, hur han skickat färdigskrivna brev med adresserade kuvert med brevpapper där det stod ”Käre far, i dag har jag ...” eller ”Käre Far, nu ska du få höra ...”. För att han ville höra ifrån oss. Det kändes bara som ett ingrepp i min integritet. Och att han jämt var så ironisk. Vi satt där nästan hela natten och han satt hela tiden och lyssnade. Och gav mig rätt.
Efter det samtalet blev vi de bästa vänner och var det tills hans död 20 år senare. Senare berättade han att han först hade skrivit ett ganska ironiskt svar på mitt brev. Men att erfarenheten hade lärt honom att aldrig skicka iväg viktiga brev direkt utan låta dem ligga till nästa dag och läsa dem en gång till. Det var när han gjorde det som han förstod att jag menade allvar och skrev brevet som jag sen fick. Så gör jag också sen dess, väntar med att skicka iväg vissa viktiga brev. Det har jag lärt mig av honom. Jag försöker också att lyssna noga på mina barn när de klagar på mig.
När Affe och jag 1986 spelade in vår gemensamma skiva i Köpenhamn var min far på besök i studion. Sen åkte han, som var 67 då, in på en undersökning på sjukhuset. Man upptäckte då att han hade en stor tumör i hjärnan och att den tryckte på någon nerv. När man skulle ta ett prov och borrade ett hål i skallen, så träffade nålen fel och hela huvudet översvämmades av blod. Han höll på att dö och låg i koma. När han vaknade några dagar senare åkte jag till sjukhuset i en paus i skivinspelningen. Då kunde han inte prata och inte röra sig, så jag sa: ”Om du hör mig så blinka.” Han blinkade. Och då masserade jag hans fötter. Det glömde han aldrig, och vi kom varandra väldigt nära. Han försökte ha en nära kontakt med alla sina fruar under hela sitt liv. När han fyllde 70 satt de där alla, ja, utom min mor, men han verkade ändå mycket ensam. När min mor fyllde 70, ett halvt år senare, så var han på hennes kalas och sa: ”Vad trevligt att vi gamla fiender äntligen kan ha det så trevligt ihop.”
Min far var mån om att vara vänlig även mot de kvinnor som han lämnade, för det var han som lämnade dem. Han var däremot inte bra på att ha nära kontakt med sina barn, han hade svårt för det där känslomässiga, och allt det har präglat mig.
Ja, mycket som han har gjort, det har jag upprepat. När jag träffade min nuvarande hustru ville jag behålla samma goda kontakt med min förra kvinna som min far hade haft med sina kvinnor, varpå min hustru tyckte att det var rent åt helvete. Det kunde jag inte förstå. Och det är inte länge sedan jag sa till min äldsta dotter: ”Jag kan inte vara stolt över det du gör, för det är ju inte min förtjänst att du är så duktig.” Ja, jag sa precis samma som min far. Och när jag träffade min hustru, och hon hade en dotter med i boet, så försökte jag behandla henne likadant som jag behandlade mina egna barn. Jag hoppas att det inte sårade dem.
Min far sa många gånger att han tyckte att jag var en så bra pappa till mina barn. Kanske var det för att han såg mig med mina barn på ett sätt som han inte fått vara själv med sina barn. När han kom hem till oss så var ju ofta alla barnen där, mina två döttrar från det första förhållandet, mina två döttrar från mitt äktenskap, och min andra hustrus flicka.
Efter att min far blivit opererad fick han svårt att gå och blev väldigt döv. Efter ett par år så tyckte han att det var så otroligt jobbigt, så han gick till sina läkare och fick utskrivet en stor mängd sömntabletter och så skrev han ett brev till sin fjärde kvinna och till sin andra hustru och till sin advokat: ”Jag vill att ni går hit på måndag morgon. Ta med en låssmed och läkare och polis, för då kommer jag att ligga här död.” Det postade han på fredagen och så hällde han i sig allt han hade av de där sömntabletterna. Men kroppen ville överleva, så den försökte ta sig ur sängen och klättra uppför bokhyllorna och ta sig ut genom dörrarna. När de kom på måndagsmorgonen var han inte alls död utan låg sönderslagen i sin lägenhet, och åkte in på sjukhuset. Hans andra hustru ringde till mig och sa att min far hade försökt ta livet av sig. Och så berättade hon vad som hade hänt. Jag tog första flygbåt över till Köpenhamn och frågade: ”Vad i alla helvetes jävlar gör du? Försökte du ta livet av dig, din jävel? Och varför skrev du inte till mig?” Han låg där sönderslagen och hade just vaknat och sa: ”Men jag kunde ju inte skriva till alla.” ”Vaddå alla?! Jag är din förstfödde son, din jävla idiot.” Det förde oss ännu närmare varandra, och sedan kom han många gånger och bodde över hos oss och jag hälsade på hos honom. Vi sågs mer då än vad vi någonsin hade setts.
När jag fyllde 50 hade jag stor fest med familj och släkt och vänner. Min far var där. Alla var efteråt överens om att han hade hållit det bästa talet. Han var bra på det. Det har jag också försökt bli.
När han var 80 åkte han in på sjukhuset och då ville han inte leva längre utan dog. Hans andra fru sa att han ropade efter mig på sin dödsbädd. Jag har också många gånger funderat på att hellre ta livet av mig än att bli gammal och hjälplös. Men jag kommer i så fall att berätta för mina barn ordentligt först.
Ibland tänker jag på att jag var nästan fem när min far och mor skilde sig, och min bror var tre. Jag separerade från min första kvinna när mitt äldsta barn var sex och mitt yngsta var två, så också det gjorde jag på samma sätt som min far. Hängde det ihop? Jag är rädd för att hamna i samma situation som min far. Jag har arbetat så hårt och ägnat så mycket tid åt mitt eget. Även om jag har fem barn som jag anser mig älska, och två kvinnor som jag också anser mig ha älskat efter bästa förmåga, så är jag rädd för en ensam ålderdom, rädd för att jag inte har fått den kontakt jag velat ha bara för att jag inte lagt ner tillräckligt med energi i det. Jag är rädd för att sitta lika ensam på min 70-årsdag som min far gjorde på sin.
Jag tänker också på att min bror och min mor åkte ut på gemensamma resor när min mor blev gammal. Han åkte med henne till Madrid, han åkte med henne till Venedig, de fick en bra kontakt som de inte hade haft när min bror var liten. Min mor - som offrade hela sitt liv på att uppfostra två söner, slet och släpade och aldrig kunde bli den keramiker hon ville bli - och jag hade ingen bra kontakt. Men jag gav aldrig upp. Jag bjöd hem henne två gånger i veckan. Efter tio minuter blev jag irriterad när hon skulle tala om för mig hur jag skulle uppfostra mina barn, hur jag skulle laga min mat, hur jag skulle uppföra mig mot min fru, vad jag egentligen borde arbeta med. Varför blev jag inte generalsekreterare i FN i stället för att skriva sånger, Hammarskjöld kunde ju, varför kunde inte jag? Det finns ingen rättvisa i livet. Min mor som hade fött oss och klätt oss och jobbat livet ur sig för oss, henne fick jag ingen bra kontakt med. Men min far, som drog i väg med alla sina hundra kvinnor, levde livet i (relativt) sus och dus, aldrig gav mig ett par strumpor, behandlade mig ironiskt överlägset och distanserat, honom fick jag så småningom ett nära och kärleksfullt förhållande till.