99 proggplattor   Hoola Bandoola Band: Vem kan man lita på?

   Den första LP:n, Garanterat Individuell, hade jag mest strölyssnat på utan att impas. Gör härmed avbön. Jag hade fel. Men det var ändå genom andra, "blåa" LP:n som Hoola Bandoola Band fick en bredare publik, och proggen en bredare och bättre grund att stå på.
   Vid vinyl-återlyssning känns det som om man hör en "Best of" samling, typ "Absolut Hoola vol 1". Varenda låt är om inte en hit, så en klassiker. Text och sväng och innehåll, på en gång. Ett riktigt Kinderegg.

   Mikael Wiehe skrev låtar som man sjöng med i utan att det blev allsångsfånigt. Och jag sitter nu här på kvällen 33 1/3 år senare och kan sjunga alla texterna utan problem, det svåra är att låta bli. Texter med knorr och innehåll, låtar man nästan kunde spela själv som nygreppare på gitarr, texthäfte fanns och dessutom gitarrackorden.

   Det är faktiskt som att lyssna på Dylan. Gitarrputten i en kommer fram, och om ingen lyssnar kan man inbilla sig att det låter rätt bra.
   Och det lät bra när mina två systerdöttrar och deras kompisar kom klivande genom skogen och sjöng hela "Man måste veta vad man önskar sej" i mitten av sjuttiotalet. Även om det kanske inte var det som grannföräldrarna hade önskat sig.
   Plattan blev nästan ett väl tungt ok att släpa på: "Ni är ju icke-kommersiella, så ni kan väl komma och spela gratis på vår musikfest". Alla ville höra Hoola, men att sova på golv och kånka instrument har i längden sin begränsade charm. Ickekommersiell betyder inte att man inte vill sälja skivor eller få sin utkomst som musiker, det betyder att man inte säljer sig för att sälja skivor.
   När Mikael Wiehe var "förband" åt Thåström på dennes turné 2000 sjöng hela publiken med på "Keops pyramid", utom i sticket, för det sjöng inte Thåström på sin platta (CD-singel, 1999) och det var den versionen publiken kunde.
   Hela Vem kan man lita på? Är full med levande låtar som bara väntar på den stora återkomsten. Just nu är det "Rocksamba" som går runt i huvudet, "det är vi som är legenderna för dom som kommer sen".

99 proggplattor   Mikael Wiehe och Kabaréorkestern: Sjömansvisor

   Det börjar alltså inte med "Titanic (Andraklasspassagerarens sista sång)", som det kanske borde ha gjort. Den ligger istället sist på första sidan, en klassik LP-placering för en stark ballad. Och "Titanic" är Låten med stort L, den är som en hel generationsroman på 4 minuter och 19 sekunder.
    För artister måste det vara kluvet med så populära låtar. Gary Brooker (i Procul Harum) måste nog alltid spela "Whiter Shade Of Pale" och Wiehe kan nog inte lämna en konsertscen utan att ha sjungit "Titanic".