Bland hundar och kameler

Bland hundar och kameler
Håkan Lahger om Ulf Lundell och Mikael Wiehe

Det här handlar varken om djur eller natur. Nä, det handlar om rock’n roll. Om rockmusik och sångtexter. Om rockkritikens fullständiga sammanbrott.
av Håkan Lahger

Jag har den senaste tiden sysselsatt mig med att räkna djur och fåglar i Mikael Wiehes och Ulf Lundells sångtexter. Till en början som en sorts terapeutisk avledningsmanöver för att inte gå ut och slå ner första bästa, jag menar förstås sämsta, rockkritiker. Men så småningom blev denna zoologiska expedition i svensk rocklyrik när den är som bäst en fascinerande sysselsättning. Mer om detta senare. Att skälla på kritiker är alltid lika roligt så vi börjar i den änden
Det är så lätt att missförstå ett konstnärskap, att bortse från allt som stör den trygga bilden av det kända, det tydligt identifierbara. När jag läser det som skrivs om Ulf Lundells senaste album Club Zebra undrar jag om kritikerna ens orkat lyssna på vad han sjunger om på de två cd:na. Trots att hans röst låter mycket bättre i dag jämfört med på den tiden den var sårad av sprit.
Bilden av Ulf Lundell är sedan många år cementerad och gjuten i ett stycke så vad han än har att säga gör han det för (ton)döva öron. Dagens Nyheters Mattias Dahlström kniper igen sina öron hårdast och skriver inte en rad om texterna på Club Zebra. De tjugosju kompositionerna, två och en halv timme musik, bortåt åtta tusen ord att lyssna till och reagera på förbigås med total tystnad. De flesta recensenter är positiva till albumet men det är Lundells till vissa delar föga originella rockmusik det skrivs om, inte texterna, det märkvärdiga i hans konst.
Några veckor efter att Lundells album hyllats och ändå inte, uppträder Mikael Wiehe på Södra Teatern i Stockholm. Svenska Dagbladets Dan Backman konstaterar aningen hånfullt att Wiehes tjatande om att det är kapitalet som styr landet har han kört med i trettio år nu. Recensenten undrar om det inte är dags att byta spår.
Mikael Wiehe har fått detta kastat i ansiktet många gånger, journalister har frågat honom varför han envisas med att skriva sånger om världens orättvisor. Det bästa svaret fick en dansk reporter, när han under Hoola Bandoolas återföreningsturné 1996 undrade om det inte kändes lite larvigt att sjunga samma texter som på sjuttiotalet? »Jovisst«, svarade Wiehe på perfekt danska. »Det är jättelöjligt att sjunga om arbetslöshet, orättvisor och sånt för det finns ju inte i dag. Att sjunga om diktaturer som torterar folk är också fånigt för allt sånt är ju borta numer.«
Den här ruggiga senhöstkvällen på Södra Teatern är Mikael Wiehe inte speciellt ironisk, snarare fränare och tydligare i sin roll som underhållande samhällskritiker än jag någonsin hört honom. På den tiden Björn Afzelius och Mikael Wiehe uppträdde tillsammans var det oftast Afzelius som stod för de mer osofistikerade påhoppen på maktens koryféer. Det var raka rör mot socialismen som gällde för arbetarpojken och boxningsfantasten »Affe«. Medelklasspojken Wiehe, som växt upp på »rätt« sida stan i det, då som nu, segregerade Malmö och som spelade dixiejazz när »Affe« imiterade Elvis, denne borglige goddagspilt valde oftast sina ord med större omsorg och finess än kollegan.
Nu är Björn Afzelius död och Mikael Wiehe bär ensam det tunga ansvaret att förvalta vänsterns musikpolitiska ideal. Den här kvällen känns det som om »Affe« varit och hälsat på sin gamle vän och viskat i hans öra att gå ut och ge borgarna en käftsmäll så att de tiger still.
»Jan Stenbeck är död«, inleder Mikael Wiehe dramatiskt sin konsert och fortsätter: »Bonniers tidningsförlag har lagt ner Månadsjournalen. Moderaterna förlorade 30 procent av sina röster i valet och länspolismästaren i Göteborg, Håkan Jaldung, har begärt avsked. Kom inte och säg att världen inte går framåt.«
Det är grovkornigt och punkigt, den grå kavajen och den akustiska gitarren till trots. Här sitter en fryntlig 56-åring och gläds över en fyra år äldre mediakapitalists död. Wiehe säger saker som egentligen bara en ung och vild pojke eller tjej med stor elgitarr på magen och väldigt lite erfarenhet i kroppen har rätt att vräka ur sig utan att skämmas.
Tro fan att Svenska Dagbladets recensent blir upprörd.
Mikael Wiehe och Ulf Lundell har var och en på sitt sätt under tre decennier förnyat och förädlat det svenska rockspråk som föddes i slutet av sextiotalet. Jag har följt dem tätt i spåren och efter att ha intervjuat dem vid ett dussintal tillfällen, hört varenda ton de spelat in på skiva och sett dem på konserter fler gånger än jag bjudit min hustru på restaurang tror jag mig kunna säga att jag känner deras konst väl.
Eller så gör jag inte det. Karriärer som spänner över nästan trettio år är vanskliga att överblicka, så när jag snudd på idiotförklarar kritikerkåren för deras sätt att misstolka och missförstå Wiehe och Lundell behöver det inte betyda att det är jag som är frisk. Kan det vara så att jag ser och hör saker som inte längre finns? Tolkar jag in, för andra osynliga, signaler och meddelanden på samma sätt som man försöker förstå och rättfärdiga en gammal väns orättfärdiga beteende?
Jag måste reda ut vad denna diskrepans mellan mig och de lomhörda kritikerna beror på, måste nysta i deras icke-lyssnande. Dags för källforskning. Jag sätter mig med Mikael Wiehes nyutkomna 680-sidiga sångbok, med den enkla titeln Sångerna, och läser igenom allt mannen har skrivit.
Att det är en diktare som framträder, snarare än en agitator, har alla som lyssnat ordentligt på Mikael Wiehe alltid vetat. Men att läsa sång efter sång gör den bilden ännu tydligare och jag vågar påstå att herr Protestsångare Mikael Wiehe är betydligt mer romantiskt lagd än han ens vågar erkänna för sig själv.
Wiehes strävan efter en förhöjning av språket gör att budskapet inte alltid förstärks utan lika ofta trängs undan av en elegant formulering. Han vill vara och är ibland den store poeten, som låter tanken och ordet sväva högt ovan mark. Han diktar för att få en annan syn på människan och människans boningar, inte sällan handlar det om att bygga höga torn som han klättrar upp i, och ibland slänger sig ut från i ett slags drömscenario.
Det tog tjugo år innan Mikael Wiehe vågade, ville eller kunde skriva en sång kallad »Jag har en älskarinna«. Det tog lika många år innan Ulf Lundell presenterade sin allsångsslagdänga »Folket bygger landet«. Två sånger, åtminstone vad titlarna signalerar, där Mikael Wiehe och Ulf Lundell kunnat byta plats som upphovsmän. Det hände något med Wiehe på nittiotalet och det hände även något med Lundell. Privat hade Wiehe gått in i ett nytt och uppenbart mycket lyckligt förhållande. Det påverkade hans texter markant. En sång som »Nu kan jag gå ut och möta världen« från 1991 års ”Allt är förändrat” handlar min själ inte om att Mikael Wiehe är på väg till ett möte med Nelson Mandela eller någon nicaraguansk fackföreningskämpe. Nej, han är kär som en klockarkatt och därför kan han gå ut och se världen i vitögat. Allt är ju förändrat.
Ungefär samtidigt som Wiehe skiljde sig och träffade en ny kvinna blev Lundell nykter alkoholist, tog tag i sitt liv och började på ett nästan hyperaktivt sätt producera tegelstensromaner och dubbelalbum. Den stora förändringen i hans liv var emellertid att barnen i det sedan tidigare upplösta äktenskapet flyttade hem till honom och han blev ensamstående trebarnspappa.
Det är förmodligen att förenkla en säkerligen betydligt mer komplicerad verklighet att säga att när båda dessa mäns liv välts över ända så förändras även deras konst. Men faktum kvarstår att Wiehe blir privatare och personligare medan Lundell, för att använda Wiehes ord, verkligen vågar gå ut och möta världen och skriva sånger om den på ett sätt som han aldrig tidigare gjort. Båda männens horisonter vidgas och deras konst likaså.
Efter att ha plöjt igenom Ulf Lundells cirka 300 sånger – från debuten med Vargmåne 1975 till dagens Club Zebra – står det en socialrealist framför mig snarare än en livsbejakande romantiker. Det är i varje fall inte en glad jävel, som bjuder på vin till frukost, som möter mig, utan en politisk grubblare.
»Jag ska hänga på hornet/tills tonen blir så vass/att den tränger genom natten/ända in till min egen klass« är en textrad hämtad ur en bortglömd och undanskuffad sång kallad »Gammal dodge« från 1989. Det skulle komma många sånger under nittiotalet där Lundell beskriver tillvaron utifrån detta underdog perspektiv. Det som bland annat gör senaste albumet Club Zebra så storartat är Lundells förmåga att blanda de höga och låga perspektiven. Här finns den lilla människans vardagskamp men Lundell tecknar även den stora, och misslyckade, europeiska gemenskapens villkor.
Club Zebra är namnet på en nerlagd rockklubb i Kristinehamn och då är det uppenbarligen klappat och klart för herrar recensenter (jag hittade ingen kvinnlig anmälare bland de dussin recensioner jag läst) att det handlar om rocknostalgi. Punkt slut. När Göran Greider för tio år sedan gav ut diktsamlingen Ombyggd Volvo var det ingen kritiker som trodde att den handlade om begagnade bilar utan om ett Sverige i förvandling. På Club Zebra sjunger Ulf Lundell om samma saker som Göran Greider skriver om. Det är samma politik, samma utanförskap, samma alienation för att prata sjuttiotalsspråk.
Rockkritiker är inte dummare än andra människor, men vissa verkar så branschskadade och kommersiellt nerslitna att de inte längre omfattar tron på att rockmusik kan innehålla tankar, filosofier och, för att fortsätta gräva upp bortglömda ord ur den sjuttiotalistiska myllan, ingen förväntar sig att hitta några budskap i dagens rocktexter.
Den ende kritiker som höjer blicken åtminstone några centimeter ovanför Chuck Berry-riffen är Expressens Andres Lokko. Albumets öppningsrader »En dammig sol går upp över ett öde land/Ingen bor kvar, bara några ruiner och sand…« får Lokko att associera till August Strindbergs Tal till den svenska nationen. I den samlingen finns den lilla novellen »Olust i landet« och Lokko hittar en, förvisso ansträngd, koppling mellan de två författarnas skildringar av Sverige.
Ulf Lundells relation till kvinnor må i likhet med Strindbergs vara komplicerad men Lundell är en av dem, om han inte rent av är den, som gjort mest för att få den pubertala rocken att växa upp. Från dag ett i sitt rimmande har han försökt anlägga ett annat perspektiv på förhållandet till kvinnan och stick i stäv med rockmyten har han hållit fram familjen som en möjlighet, kanske till och med den enda möjligheten för överlevnad och lycka. Att sedan relationer spruckit och han borrat fram genom den svenska natten mil efter mil lyssnande på Neil Young, Bruce Springsteen eller Ann-Sofie Mutter i bilstereon är en annan historia. Ulf Lundell blandar aldrig ihop drömmen om ett annat och bättre liv med det tragiska uppbrottet från de nära och kära. Han ser verkligen sin exit som det misslyckande det är. Flykten från hemmet är inte självvald och här finns inget psykterapeutiskt trams om sammanbrottet som det stora genombrottet. När det gäller att värna barnet, hemmet och familjen är Lundell lika konservativ som en kristdemokrat i Jönköping.
Under min lus(t)läsning rör sig annars Ulf Lundell från höger till vänster, sett med fyrkantiga politiska glasögon, medan Mikael Wiehe knappast rör sig alls. Om nu inte det där med älskarinnan ska räknas som ett borgligt påfund. »Sångerna vrenskas«, sjunger Ola Magnell, och det är just vad de gör, ju mer jag läser desto komplexare blir bilden av dessa herrar ur ett ideologiskt, politiskt och sociologiskt perspektiv. Jag har aldrig tyckt att Mikael Wiehe och Ulf Lundell haft speciellt mycket gemensamt vare sig som privatpersoner eller musiker. Nu byter de nästan plats framför mina ögon, Wiehe förvandlas till den obotlige romantikern som tror på en ljusnande framtid medan Lundell tar på sig den socialrealistiska rocken och sjunger om medborgarnas tillkortakommanden mot de höga herrarna.
Visst går det att hitta en tydlighet i vissa delar av materialet, Wiehe sjunger mer om en kollektiv förlust medan Lundell hellre uppehåller sig vid det privata misslyckandet. Men bilderna är långtifrån entydiga och kompliceras ytterligare om vi väger in hur Wiehe och Lundell fungerar inför sin publik.
När Ulf Lundell dansar runt uppe på scenen eller ute i publikhavet lyckas han skapa en genuint folklig kollektivism, han är kompis med oss alla. Han säger inga märkvärdigheter mellan sångerna, låter i huvudsak musiken bära de ord och tankar han har. När han väl öppnar mun är han som folk är mest, spontana snack med eller utan poäng i slutet beroende på vilket humör han är på.
Mikael Wiehe sitter helst ner och spelar numer. Kroppen är stilla men käften den går i ett. Han är vass, vitsig och rolig. Mellansnacken är långa, välrepeterade och genomtänkta små monologer som en stand-up komiker eller en radikal revyförfattare skulle kunna döda för. På senare år har Mikael Wiehe alltmer börjat likna en klok statsman som har svar på alla våra frågor och böner. Den goda människan i Malmö heter inte Göran Persson utan Mikael Wiehe.
Så ser det ut på scenen. Privat är det en annan bild igen. Den Lundell som med gitarr på magen är allas älskling har mycket svårt för att sitta ner och ta en kopp kaffe eller lättöl med någon i sin publik när strålkastarna släckts. Extasen är blott kollektiv, det svettiga mötet sker bara i offentligheten, gränsen för Ulf Lundells gemenskap dras vid scenkanten.
Mikael Wiehe är tvärtom. På scenen kan han verka ouppnåelig i sin visdom och rättrådighet. Här sitter en man som alltid tänker rätt, aldrig fel och som har en sång att dra fram ur bakfickan inför varje tänkbar politisk situation. Mikael Wiehe är kusligt välformulerad och det skrämmer vissa, inte minst Svenska Dagbladets Dan Backman.
Vid sidan om scenen är Mikael Wiehe en mysgubbe. En gemytlig halvdansk som kan klämma en pilsner med ung som gammal, radikal som konservativ. Efter varje konsert står han och säljer sina cd-skivor och sångböcker, ett nasande som skulle kunna bli väldigt märkliga tillställningar men som Wiehe gör till något meningsfullt både för sig själv och sin publik. Alla får ett ord på vägen, en skriftlig hälsning och en autograf i ett kort men ärligt menat möte.
Så var det slutligen detta med djur och fåglar. I ett försök att bringa ett annat slags ordning och struktur i mitt letande efter (röda) trådar, (livs)linjer och teman i Wiehes och Lundells texter sätter jag mig och katalogiserar alla de djur och fåglar de sjunger om. Att Wiehe är förtjust i fågeln som symbol vittnar låttitlarna »Flickan och kråkan«, »Mitt hjärtas fågel« och »Som en duva« om.
Ulf Lundells förhållande till naturen är också väldokumenterat. »Kärlekens hundar«, »Två gamla hundar« och »Dom herrelösa hundarnas dag« visar att jycken har en speciell plats hos honom. Men att den var så speciell att han sjunger om hundar i hela 30 sånger förvånade mig. Lundells sångtexter beskriver ett mindre zoo, där sitter katter i fönstren och en strid ström av lejon, hästar, vargar och rävar smyger kors och tvärs genom textraderna. Statistik ska tas för vad den är, nämligen en lek med siffror, men faktum kvarstår att Lundell har besjungit 304 djur och fåglar genom åren. Han klämmer (i genomsnitt) in ett fjäderfä, en fisk eller ett däggdjur i varje sångtext han skriver.
Vad står då detta för? Ja, hunden förknippas huvudsakligen med positiva egenskaper enligt all symbol- och drömforskning kring djur. Den kan visa glädje och aggressioner ohämmat, är en god följeslagare, kan färdas fritt i naturen och leder oss på rätt spår. Hunden är bilden av en kraft som kan tämjas. Det sista känns som det ligger närmast Lundells hundar. Att han använder ordet hund eller vovve i var tionde sångtext behöver inte med nödvändigtvis innebära att Lundell känner sig som en hund. Men tanken föresvävar onekligen att det ligger till så. En vildhund som omgivningen vill tämja är nog inte en helt otänkbar bild av hur Ulf Lundell stundligen kan se sig själv som.
Knepigare blir det att tolka Mikael Wiehes faiblesse för kameler. Han har skrivit tre sånger om detta oerhört udda djur. Elefanten finns som symbol i många sammanhang men kamelen är obefintlig i västerlandet, även om den säkerligen går att hitta som arabisk symbol. Så när Mikael Wiehe döper ett album till ”Det ligger döda kameler i min swimmingpool” så gör han det kanske i förvissningen om att detta inte ska gå att tolka. Kamelen är ett o-djur i dessa sammanhang och för säkerhets skull äger inte Wiehe någon swimmingpool.
Wiehe är mycket sparsmakad i sina val av djur, två gånger har han lyckats dikta om en gam och han har även fått in en blyförgiftad anka i texterna. Ulf Lundell däremot håller sig till klassiska symboldjur som katt (15 sånger), varg (14) och häst (6). Fåglar som flyger omkring i hans texter är dock oftast av en mer realistisk än symbolisk art. Koltrasten i »Rom i regnet« och lärkorna i »Öppna landskap« känns i högsta grad verkliga och påtagliga.
Så här sitter jag med den vänsterpolitiske agitatorn, som visar sig vara en kamelälskande poet av klassiskt romantiskt snitt, i ena näven. I den andra handen borde finnas en livsberusad rockare som drar iväg längs allfarvägarna, men där smyger istället en strykrädd hund omkring med huvudet fullt av samhällspolitiska grubblerier. Det kanske inte är så lätt att vara rockkritiker när allt kommer omkring.

Ulf Lundells användning
av djur och insekter i sångtexter:
Hund 30 gånger, katt 15, varg 14, räv 7, häst 6, råtta 5, fisk 5, rådjur 4, lejon 4, får 4, haj 3, sill 2, ko 2, buffel 2, antilop 2, bi 2, fluga 2, orm 2, kobra 2, braxen, barrakudor, kräfta, delfin, piraya, lax, mamba, anakonda, hyena, älg, hare, panter, jaguar, snigel, tupp, pudel, tjur, leopard, lodjur, gasell, myggor, björn, krokodil, offerlamm, kalv, masken, get, höns.

Ulf Lundells användning
av fåglar i sångtexter:
21 gånger har Lundell använt ordet fågel i olika böjningar och sammansättningar, typ fågelnacken, fågelsträcken, stormfågeln.
Falk inklusive jaktfalksägg, falkägg 8 gånger, trast inklusive koltrast 6, mås 6, stare 4, svala 4, kråka 3, näktergal 3, uggla 3, örn och havsörn 3, lärka 3, anka 2, tärna 2, duva, vipa, spovarna, tranor, fiskljusar, hök, grisslor, pelikanerna, doppingarna, sothönsen, svala, gås, tupp, domherrar, sädesärlor.

Mikael Wiehes användning
av djur och insekter i sångtexter:
Kamel 3 gånger plus albumtiteln: Det ligger döda kameler i min swimmingpool, råtta 3, hund 3, varg 2, vildkatt, hjorten, hanen, hajarna, lammet, aporna, giraffer, elefanten, orangutanger, zebror, antiloperna, hamstrar, lejonskräck, ormen, skalbagge, fjäril, svin, humlor, mästerkattens stövlar, aborre, lössen.

Mikael Wiehes användning
av fåglar i sångtexter:
8 gånger har han använt ordet fågel i olika böjningar.
Duva 3, höns 2, gam 2, anka, kråkan, gökungen, lärkorna, sparven, tranedans, papegojor, tärnorna, svalorna, storken.

Håkan Lahger, Ordfronts Magasin nr 1 2003