|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
– Den heter Oväder, men är egentligen något av det mest stillsamma Strindberg skrivit, påpekar Lundberg. Ovädret finns istället inuti.Någonstans säger Strindberg ”i det lilla kan man se det stora”. Så har vi arbetat här och genom de små människoödena i huset kan man peka ut både det samhälleliga och det existentiella. – Fischer, till exempel, representerar något okänt och hans ankomst framkallar en chock. När Fischer sjunger Wiehes ”Jag vill inte va' fattig” är det en ny tid representerar. För Claes Lundberg, som regisserat mycket svensk dramatik, nyskrivet såväl som klassiker, är Oväder i den här musiktappningen en helt ny erfarenhet. – Ja, jag har aldrig arbetat med musikteater, så jag är väl samtidigt lite som en prao-elev här. Berättartekniken förändras förstås: musiken skapar bromsklossar i flödet. Men musiken har också fått en speciell funktion här: vi kan inte lita på allt vad personerna säger i pjäsen, de berättar sin sida av saken och hur de upplevt olika händelser, men vi har genomgående tänkt oss att sanningen, verkligheten, kommer fram just i sångerna. Pjäsen är intakt, den spelas i stort sett utan bearbetningar och berättelsen är förlagd till början av 1900-talet. Endast med små justeringar har man underlättat mötet mellan Strindberg och Wiehe. – I de fall där sångtexterna uppenbart refererar till en annan tid har vi ändrat, berättar han. Vi tänker oss också att Herrn är en före detta oppositionspolitiker istället för ämbetsman som hos Strindberg. Jag har ser också en liten förskjutning från ålderdom till medelålderskris: Herrn befinner sig inte riktigt i slutet av sitt liv, men han är en man som fått sina smällar och som undrar hur han ska orka fortsätta. I ensemblen verkar man lika överraskad som överens om att pjäs och sånger utgör en sammanlänkning som fungerar. – Mixen passar så otroligt bra, säger Mattias Carlsson som är föreställningen koreograf och som även spelar Fischer, den ofta frånvarande men om- och baktalade nye grannen. – Och det blir speciellt: en del musikteater drar musiken handlingen vidare, men så är det ju egentligen aldrig här. – Sångerna blir som bubblor i pjäsen, tillägger Willy Boholm under en liten paus där han sitter med Herrns ”lätta sommarkäpp” och en Aftonbladet från 1907 i handen. Wiehes sånger slår in kilar i Strindbergs text. En del roller får genom egna sånger en lite större plats än hos Strindberg. Det gäller bland annat Herrns släkting och hemhjälp Louise, samt Fischer som ju är en stum roll i pjäsen. I en återhållen text där mycket kan tyckas outsagt och mellan raderna ger musiken nya dimensioner. – Ibland stämmer texterna överens helt, det finns till och med likadana formuleringar hos dem. Och det jag uppskattar hos Wiehe är att det finns ett så starkt sentiment i sångerna, säger Liselott Lindeborg som spelar Gerda. Att han verkligen vågar vara sentimental. Mikael Wiehe själv då? Han har skrivit några musikaler med originalmusik, där finns också andra musikteaterföreställningar bestående av låtsamlingar – både i eget namn och med Hoola Bandoola Band på 1970-talet. Ja, man hittar till och med en balett. Men vad säger han om att sitta i knäet på Strindberg, sitter han bekvämt? – Mja, kommer det lite dröjande på en telefonlinje från Malmö, det känns lite hårt och benigt. Nej, det hela är förstås mycket smickrande! Något sådant hade jag aldrig kommit på själv, inte vågat ge mig på. Mikael Wiehe berättar att han fick ett brev. Hans första, instinktiva reaktion var: ”vad är det här för galning?”. – Sedan fick jag manuset, med pjäs och sånger. Idén var lysande. Jag minns att jag tänkte: ”Har jag skrivit det här? Det är ju riktigt bra.” Det är sånger som står mig väldigt nära, men egentligen inte de som blivit mest kända. De är lite kargare, både musikaliskt och textmässigt. Vad säger du om den tematiska kopplingen till Strindberg, detta att blicka tillbaka på livet, att återse det förflutna? – Det finns kanske en beröring. Livet är på sätt och vis en ständig omprövning av erövrade positioner – då menar jag inte karriärmässiga. Texterna i de här sångerna är också mer privata och, med undantag för Motståndets estetik som ju handlar om vänsterns upplösning i atomer, inte så öppet politiska. Bland de inblandade på Östgötateatern tisslas det i en stämning av förväntan kring Mikael Wiehes person: kommer han på premiären, undrar vad han kommer att tycka om det vi gör? Wiehe har nämligen inte varit där än, har medvetet hållit sig undan, ”för allas bästa”, som han uttrycker det när vi senare talar om saken. Nyfikenheten har under tiden vuxit sig stark. – Vad tyckte du, hur var det?
Musikteater/musikaler med musik av Mikael Wiehe: Den forviste engel, Köpenhamn 2003 Putte hågen (minimusikal baserad på Dåliga mänskor), Malmö 2004 Kejsarinnan (efter Kejsaren av Portugallien), Göteborg 1999 (även Oslo 2001) Dåliga mänskor, Malmö 1999 Den sidste lysning, balett, Köpenhamn 1992 Grindslanten, Riksteatern 1982 Till dessa kan läggas diverse kabareter under 1980-talet samt musikteaterföreställningar med Hoola Bandoola Band på 1970-talet Fakta Oväder, premiär den 19 februari på Östgötateatern i Norrköping (i Linköping fr o m 22 april) Kammarspel av August Strindberg från 1907 Sånger: Mikael Wiehe Arrangemang: Tomas Lindahl Låtarna i pjäsen: Vi låtsas som ingenting (Motståndets estetik III) Tystnaden tätnar Jag vill inte va fattig Jag är ditt barn I (Gökungen) Förändringen När ormen ömsar skinn I väntan på livet Alla dessa minnen Bortom ljuset Clownen (Du gjorde mig alldeles glad) Denna kvinna (Magdalena) Jag är ditt barn II ...ska nya röster sjunga Just i detta mörker Var vän med mig (Kom hem till mig) Vi låtsas som ingenting
|
|||||||
|
|
| | |
| | |
| | |
| | |
| | |
| |
