|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
| Att översätta Bob Dylan |  |
|
Att översätta är, som alla översättare vet och har sagt före mig, inte bara en fråga om att överföra ord från ett språk till ett annat. Det är också, och ibland kanske framför allt, en fråga om att överföra tankar, bilder, associationer, föreställningsvärldar från en kultur till en annan. I det här fallet från amerikanska till svenska. Att översätta sånger är att arbeta med samspelet mellan ord och musik; vokalernas förhållande till tempot, konsonanternas förhållande till rytmen, textinnehållets förhållande till stämningen i musiken, de textmässiga och musikaliska formernas ömsesidiga påverkan. Det är detta som är sångskrivarens speciella arbetsområde och det är detta som är det speciella med att översätta just sånger. (Jag har ibland utnämnts till poet. Det är jag inte. Poeter strävar efter att med hjälp av ord uppnå det 100-procentiga uttrycket för det de vill säga. På samma sätt eftersträvar kompositörer med hjälp av enbart musik sitt 100-procentiga uttryck. I sångskrivandet däremot ska det 100-procentiga uttrycket uppnås just i samspelet mellan orden och musiken. Jag är alltså – liksom Bob Dylan – sångskrivare. Även om han i en av sina sånger sjunger: ”I’m a poet and I know it. Hope I don’t blow it.”) Att översätta Bob Dylan är att översätta ett monument, en man som har beundrare och uttolkare over hela världen, en man som fortfarande – trots att han uppenbarligen inte önskar det – är en sorts symbol för en tid och dess dröm om en bättre värld, en man som föreslås till Nobelpriset. I min generation tror jag att det finns fler som kan citera Bob Dylan på engelska än som kan citera den svenska bibeln eller psalmboken. Mycket av det som Dylan har skrivit är oerhört välkänt. Också detta måste man förhålla sig till som översättare. Det finns många som kan ha synpunkter… Att översätta Bob Dylan är att översätta en man som förhåller sig oerhört medvetet till ord, deras betydelse och valörer, och en man som har en stark känsla för det musikaliskt slagkraftiga. Men det är också att förhålla sig till en man som arbetar oerhört impressionistiskt och intuitivt. Här finns en motsättning till översättandet som till sin natur är en noggrann och ganska petig sysselsättning. Det finns en risk att översättaren i sin nit och strävan efter perfektion tar udden av ett av Dylans särtecken, nämligen det tillfälliga och associativa. Att översätta Bob Dylan är också att jaga en skugga, en fantom som aldrig står still utan ständigt har flyttat och förflyttar sig, en man som aldrig fastnar i en position utan hela tiden byter fot och försöker se verkligheten och tillvaron ur nya perspektiv. Och som alltså också låter nya rollfigurer tala i hans namn, allt ifrån den snutige rebellen till den svavelosande väckelsepredikanten, den passionerade älskaren eller den agiterande revolutionären. Och alla har de olika språk. Ofta i samma låt. (Detta är en av de saker som jag beundrar hos Bob Dylan, att han ständigt ifrågasätter sig själv; lämnar uppnådda positioner för okända marker. Och förmodligen är det en av förklaringarna till att han ständigt lyckas hålla sig aktuell och angelägen Det gör säkert också att han förlorar en del gammal publik men också att han vinner en ny. Man kan jämföra med Miles Davies och David Bowie.) Bob Dylan har skrivit allt från bagateller som ”Down Along the Cove” eller ”I’ll be your Baby Tonight” till drapor/mästerverk som ”Sad-Eyed Lady of the Lowlands” eller ”Highlands”. Han har skrivit om skir kärlek och blodig politik, om livet, döden och religionen. Och ifall världen, som någon har sagt, är ett berg och att bilden av berget beror på ur vilken synvinkel man ser det, så kan man nog säga att Dylan har gått ganska många gånger runt detta berg för att försöka få med så många aspekter av det som möjligt. Och på samma sätt måste man kanske gå runt Bob Dylan ganska ihärdigt för att få någon sorts helhetsbild av honom. 1982 sa jag i en intervju: ”Man kan översätta på ett dokumenterande sätt – om man betraktar Dylan som en 60-talsfigur. Då måste man vara trogen originaltexten, leta efter 60-talsord. Men vill man det ska funka idag måste man hitta nya ord. Det som var roligt 1965 är inte lika roligt nu. Det som uttrycker skräck är inte skrämmande idag. Världen är ju mycket mer skrämmande nu. 1965 var Bob Dylan själva sinnebilden för det respektlösa och mycket därför var han en sån älskad figur. Men det förbjudna då är mer än rumsrent idag. Vill man behålla stinget från 1965 – då måste det omformas.” Det är fortfarande sant men samtidigt måste man som översättare också göra tvärtom och ta hänsyn till personen Bob Dylan. Vem är han? Vilka ord och ordvändningar skulle han ha kunnat tänkas använda på t.ex. svenska? Och man kan tänka på den som ska sjunga sångerna, vem är det och vad vill jag, han eller hon säga, och hur? Och så kan man inte vara för respektfull, det har Dylan aldrig varit själv. ”Don’t follow leaders. Watch the parking meters.” Det finns sånger som jag har väldigt lätt att identifiera mig med som t.ex. den rasande politiska ”Ni som tjänar på krig” (”Masters of War”) och sånger som jag har svårare att känna igen mig i som t.ex. den djupt religiösa ”Där anar jag din hand” (”Every Grain of Sand”) eller hopplösheten i ”Ödets sista bud” (”Simple Twist of Fate”). De sista två är bägge fantastiska sånger och när Totta Näslund eller Ebba Forsberg har beställt har jag lärt mig uppskatta nya sidor hos Dylan. Men varför då överhuvudtaget översätta Bob Dylan när alla redan kan honom på originalspråket och det ibland kan vara så svårt och det finns risk för att så många har synpunkter efteråt? Ja, för det första naturligtvis för att han är en av vår tids stora sångskrivare och en av mina personliga favoriter och stora inspirationskällor. (Liksom f.ö. Mikis Theodorakis, Daniel Viglietti, Neil Young, Paul Simon, Leonard Cohen, Joni Mitchel, Olle Adolphson m.fl.) För det andra för att det är så himla kul! Mycket roligare än korsord, soduko och Rubiks kub! (Och så ger det så klart idéer och uppslag till mitt eget arbete.) Och för det tredje av någon sorts äganderättsbegär. Jag tror att jag i min översättning av Dylan drivs av en sorts önskan att göra hans sånger till mina. Och i förlängningen, att göra sångerna svenska. Att jag som svensk artist i Sverige ska kunna sjunga sångerna på svenska för en svensk publik. Att berika det svenska språket med Dylans värld på något sätt. ”Mona Lisa must have had the highway blues, you can tell it by the way she smiles” var min första kontakt med Bob Dylan. (Sången heter ”Visions of Johanna” och kom på dubbel-LP:n Blonde on Blonde, som jag gav min bror ena skivan av i julklapp 1966.) Hur bra kan det bli! En kombination av det intellektuella, finkulturella och det folkliga, humoristiska. Eller rättare sagt att ta deras jävla borgarkultur, slita den ur händerna på dem och med ett fräckt flin och en streetsmart tolkning vända den mot dem. Jag garvade läppen av mig och kände mig revolutionär och intelligent samtidigt. Hur bra kan det bli… Och så typiskt amerikanskt: Walt Whitman, Charles Bukowski, Norman Mailer och Woody Guthrie så klart, Dylans första stora förebild. (“I’ve seen lots of funny people, I’ve seen lots of funny men. Some rob you with a shotgun and some with a fountain pen. But as through this world I’ve rambled, as through this world I’ve roamed, I’ve never seen an outlaw drive a family from their home.”) Lone Ranger ensam mot världen och överheten: ”Kom för fan inte här och spela Allan och tro att ni är nåt.” Bob Dylan som tradition: ”To live outside the law you must be honest.” (”Ska man va laglös får man hålla vad man lovar.”) Men mina första översättningar var ”Spanska stövlar” (”Boots of Spanish Leather”) som alla på den tiden trodde skulle handla om fascismen i Francospanien men som ju ”bara” är en vacker kärlekslåt, och ”Sakta lägger båten ut från land” (”It’s All Over Now, Baby Blue”) på plattan Sjömansvisor 1977 (och som f.ö. bägge finns med i nya versioner på min och Ebba Forsbergs nya platta). Sen hade jag med ”Längst upp i högsta tornet” (”All Along the Watchtower”) på Kråksånger 1981 och 1982 gjorde jag De ensligas allé, en hel skiva med bara Dylan-översättningar. På 90-talet översatte jag några enstaka låtar och 2006 kom Dylan-skivan med mig och Totta Näslund och fjorton nya översättningar och nu kommer det alltså en tredje platta, Mikael Wiehe & Ebba Forsberg: Dylan på svenska, med ytterligare nya översättningar. Man skulle kunna tro att jag är Dylan-nörd men det betraktar jag mig inte alls som. Redan 1972 skrev jag ironiskt om Bob Dylan som mannen som ”har flytt till landet med miljonerna” i sången ”Vem kan man lita på?” och senare beskrev jag honom i ”Trollkarlen” 1994 som en trollkarl som inte kan trolla längre. Mellan Slow Train Coming (1979) och Time Out of Mind (1997) lyssnade jag i stort sett inte på Dylan alls. Det är faktiskt tack vare Totta och Ebba som de nya översättningarna blev av. Jag vet inte hur många låtar Bob Dylan har gjort, kanske en fem-, sexhundra. Jag har översatt ungefär trettio till svenska och fått dem godkända av Dylan och hans förlag. Bob Dylan har talat väl om mig från scenen på konsert Stockholm 1981 och i en intervju i en tysk tidning 1982. Jag kallar mig Dylans officielle svenske översättare. Alltid retar det någon… OK, men hur går det då till att översätta Bob Dylan? Ja, för det första måste jag tycka mycket om både text och melodi för att kunna översätta en sång. Sen ska jag känna att den säger något - bättre än jag själv hade kunnat säga det - som jag tycker är viktigt. Helst ska jag också tycka att sången här och nu har något att säga andra. Sen kommer själva jobbet.
I ”Sakta lägger båten ut från land” sjunger Bob Dylan ”The highway is for gamblers, better use your sense. Take what you have gathered from coincidence” som jag har översatt med ”Kasinot är för dom som tror att dom har en chans. Har man genomskådat bluffen får man gå nån annanstans”. Det är jag mycket nöjd med; att säga samma sak fast på ett annat sätt. Och så måste man tänka på konsonanterna som är oerhört viktiga i Dylans texter! (Till skillnad från t.ex. Neil Young som sjunger mer på vokalerna.) Det är det som gör att det svänger på ett speciellt sätt. Och så får man förhålla sig till den språkliga stilen; ibland är det vardagligt talspråk, ibland är det högtidligt, nästan bibliskt och ofta är det en blandning. O.s.v., o.s.v… Och så alla ironierna och understatementen och one-linearna: ”Even the president of The United States sometimes have to stand naked.” Jag jobbar nästan alltid med flera sånger samtidigt, svingar mig från den ena till den andra. När jag inte kommer längre med en, går jag vidare till nästa. Något som inte funkar i en låt kanske funkar i en annan. Sen är det alltså textens förhållande till melodin. Hos Bob Dylan finns det ofta en melodi som han tänjer och ändrar rytmiseringen på i olika verser för att den ska gå ihop med texten. Då försöker jag följa Dylans rytmiseringar och förskjutningar för att det skapar spänning och variation. (Hos t.ex. Leonard Cohen eller Beatles är melodin oftast mer fast - europeisk, kanske man skulle kunna säga, till skillnad från Dylans mer bluesiga - och går inte att tänja på. Då måste också metern i sången och översättningen vara striktare.) Till sist har jag en sångbar översättning som förhoppningsvis ligger i närheten av det som originaltexten säger. Då kommer nästa steg. Jag lägger den ursprungliga texten åt sidan och känner efter om den svenska texten ”bär” eller ”håller ihop”. Att den lever på sina egna villkor och inte bara i förhållande till originalet. Det brukar bli en hel det ändringar. När skrivbordsarbetet är klart brukar jag sjunga låten för mig själv för att känna efter om orden ligger bra i munnen. Nya ändringar. Sen lägger jag undan texten i ett par veckor. Tar fram den igen. Läser igenom den. Upptäcker ofta att det finns saker som kan förbättras. Går tillbaka till det jag har gjort tidigare för att se om jag har missat någon bra formulering eller något rim eller något annat som jag vill ha med. Sen skriver jag en ”slutversion”. Efter det kommer det svåraste: att sjunga sången på svenska för första gången för någon annan. Då brukar man verkligen känna vad som inte riktigt funkar. Nya ändringar. Sen sjunger jag låten för publik ett par gånger. Kanske upptäcker man någon liten grej som kan förbättras. Och sen (ibland) studion och spela in den. Det händer att jag ändrar medan jag sjunger in. Ja, något sånt ungefär…
Men det svåraste med att översätta Bob Dylan är trots allt varken orden, meningarna eller rimmen utan något som jag skulle vilja kalla bristen på sammanhang i texterna. En brist på logik och konsekvens. Ett tomrum. Det finns en novellsamling av Lars Gustafsson som heter Förberedelser till flykt och som kom ut i engelsk översättning i USA strax innan Dylan gav ut John Wesley Harding 1968. Det är kanske en tillfällighet, men både i boken och på skivan bygger spänningen i texterna på att något har skett eller ska ske som läsaren/lyssnaren inte känner till; ett tomrum som centrum. Det där tycker jag att Bob Dylan har utvecklat allt mera genom åren; att han som på ett skissblock drar upp olika streck/meningar som var för sig kanske inte är så märkvärdiga men som tillsammans bildar en märkvärdig helhet. Bob Dylan och Leonard Cohen lär ha mötts en gång. Dylan uttrycker sin beundran för en av Cohens sånger. Cohen säger: ”Ja, den blev bra. Men det tog lång tid. Jag arbetade i nästan två år med den sången.” Sen kvitterar Cohen med en Dylan-sång som han tycker är bra. Dylan säger: ”Ja, jag fick också arbeta länge med den. Säkert i en halv timme.” (Kanske är det därför jag aldrig har haft en önskan att möta Bob Dylan. Vad pratar man med en sån man om? ”Öh, jag tycker att du har skrivit en massa bra sånger.” ”Jaha, ja, tack så mycket då…” Med Leonard Cohen eller t.ex. Paul Simon tror jag däremot att jag skulle kunna prata om sångskrivarhantverket.) Dylans texter är fulla av motsättningar och inkonsekvenser. Det här är svårt att tackla som översättare. Man vill så gärna hitta en röd tråd, en genomgående tanke, en mening. Och så finns det ingen! Det är snarare tvärtom; ju mer man tränger in i texterna desto motsägelsefullare blir de. Och så småningom upptäcker man att det är just det som gör dem så fantastiskt bra! Om man vill vara pretentiös skulle man kunna tala om hans sånger som katedraler av ord: murar och pilastrar, kolonner och kupoler, pelare och valv, spetsbågar, strävbågar, balkar, arkitraver, rosettfönster och ornamenterade dörrar. Men det viktigast av allt, meningen med det hela: tomrummet; ”where the light comes in”, för att citera Cohen. Fyller man igen tomrummet är det ingen katedral längre utan bara en kloss av sten. Men också i Bob Dylans musik finns en öppenhet eller ett tomrum. Om man ska sjunga t.ex. Beatles ”She loves you yeah, yeah, yeah” så måste man sjunga den melodi som John Lennon och Paul McCartney har skrivit. Det går inte att sjunga sången på nåt annat sätt. Men de flesta av Dylans låtar går att sjunga helt annorlunda än han själv sjunger dem. Om man hör t.ex. ”Blowin’ In the Wind” med Peter, Paul and Mary, har den nästan ingenting med Dylans originalmelodi att göra. Ändå är det samma sång. Det är den här öppenheten eller detta tomrum, att man själv kan gå in i låtarna och göra dom på sitt eget sätt, som, tror jag, gör att så många fascineras av hans musik och vill tolka den.
Kanske är det dessa tomrum i Bob Dylans texter, musik och liv, och folks möjlighet att själva fylla i, som är en del av förklaringen till hans storhet. Var och en kan skapa sin egen Bob Dylan. Var och en kan göra en Bob Dylan efter sitt beläte. Bob Dylan ger var och en av oss en möjlighet att forma en egen bild av honom. Vi blir alla medskapare. Vi blir Gud!
|
|
|
| | |
| | |
| | |
| | |
| | |
| |
