"Det är så sorgligt att man vet så lite om dem som varit före. Inte förrän jag nu själv är över 50 läser jag Lars Forssells tidiga diktsamlingar och förstår att han har varit överallt, där vi sedan kom. Det finns inte något vidareförmedlande, snarare en självtillräcklighet och ovillighet att kolla in vad som hänt tidigare. Vi skulle liksom göra vår egen grej. Det är synd. Det finns förvisso saker som man som 25-åring vill ta avstånd från. Men det är slöseri med tid om man inte upptäcker förrän långt senare, att det också finns sådant som man faktiskt skulle kunna lära sig någonting av.

För ett par år sedan var jag i Barcelona med min fru. Jag sa: "Barcelona är min stad." Men när jag var där i 20-årsåldern, hade jag gått i en snäv cirkel runt Ramblan och Plaza Real. Inga kartor, ingen sightseeing. Jag lärde mig mer om Barcelona de tolv timmarna med min fru, än de tre månaderna på 60- talet. Det känns jävligt förargligt. Tänk om jag hade varit lite mer öppen då!

Min namne, Michael Wiehe var förste älskare på Det Konglige Teater i Köpenhamn, samtida med primadonnan, Johanne Louise Heiberg. Hon var gift med Johan Ludvig Heiberg – som skrev "Elverhöj" (det danska nationaleposet) men älskade i hemlighet Michael Wiehe. 1864 förlo-rade Danmark en tredjedel av sin areal till Tyskland. Teatern revs. Michael Wiehe och Johan Ludvig dog. Johanne Louise Heiberg började ett nytt liv, adopterade tre döttrar från Västindien, reste till Norge, träff-ade de nya författarna, Björnsen och Ibsen och blev regissör på den nya Konglige Teater.

Min farmor kom från denna stora skådespelarsläkt. Hon gifte sig, mycket ung med min farfar, den betydligt äldre Holt-Nilsen, överstelöjtnant i den danska armen. När min farmor upptäckte att i äktenskapets förpliktelser ingick det där fula, la hon en lapp på köks-bordet: "Jag går och kommer aldrig mer tillbaka" Hon tog min far på armen och flyttade hem till sin mor. Så min far träffade inte sin far förrän han var sju eller åtta år gammal.

Min morfar var föräldralös fiskarpojke i Limhamn. RF Berg, cement-kungen kallad (han startade Skånska Cement), var en patriark och tog hand om folk. Han gick runt i fiskarstugorna och frågade barnen vad de ville bli. Han tog min morfar under sina vingars beskydd och denne slutade som disponent för Calcium (dotterbolag till Skånska).
I Limhamn i början på 1900-talet - som fiskare i misär - kunde man söka sig två vägar mot ett bättre liv: den frireligiösa och den social- demokratiska. Min morfar blev framträdande medlem av missions- förbundet i Limhamn. Hans döttrar fick inte lov att gå ut på första maj när kommunisterna demonstrerade. Min mormor Karolina åkte till Amerika och arbetade som hembiträde men kom tillbaka. Min släkt har hälften av sina medlemmar i Amerika.

De fick först fyra barn. Tio år efteråt kom min mor och blev keledegge (skånska för kelgris) Min mormor sa till sina döttrar: "Ni måste ha en utbildning så att ni aldrig blir beroende av någon man." Min mor reste till Köpenhamn för att utbilda sig till keramiker och träffade min far som var journalist i Köpenhamn. Hon åkte hem under kriget. Min far stannade kvar, var med i motståndsrörelsen och satt i fängelse under tyskarna. Han fick utresetillstånd i tre dar för att förlova sig.

Min mor, som då bodde i Stockholm, ringde till pastorsexpeditionen i Hedvig Eleonora församling som sa: "Det kan vi inte klara så snabbt". Min mor sa: "Då skall jag be att få tala med kyrkoherden" Han var lngmar Bergmans far "Vi ordnar det" sa han och lyste för dem. Så föddes jag 1946. Min mor var keramiker, men det fick hon sluta med, för först fick hon mig och sedan min bror.

Mina föräldrar skilde sig när jag var fyra. Vi flyttade från Köpenhamn till Malmö när jag var sex. Jag var minst i klassen, kom från Danmark och gick och nynnade för mig själv. Det gick ju inte alls. De mobbade mig så klart. Jag minns det inte som särskilt traumatiskt, inte att jag led. Jag minns lika mycket att jag var kär i en tjej i klassen. Så småningom blev jag bästa kompis med den killen som hade varit min värsta förföljare. Men att vara utanför har jag liksom vetat vad det var.

Jag började spela piano när jag var sju. När jag var tio fick jag min första riktiga gitarr av min far. Vi köpte den för 30 spänn i någon lumpbod. Jag lärde mig själv. Min mor spelade piano. När hon dog för fem år sedan ärvde jag hennes flygel och renoverade den för hela arvet. Jag gick till pianofröken i tre år. Sedan hann jag inte längre. Min far spelade barockmusik på blockflöjt. Min morfar målade, mycket naivistiskt, Jesu fötter tvagna av Maria Magdalena och olje-båtar i Limhamns hamn. Min moster var målarinna. Min andra moster var teckningslärarinna. Alla i familjen har målat och spelat och sjungit.



När jag var 17 började jag spela ute i ett jazzband. Kapellmästaren var nazist och är det ännu. Jag sa upp mig. Det är det modigaste jag gjort. Vi startade en ny orkester utan honom. Jag skrev arrangemangen. Min första låt var en instrumentalmelodi: "Up in Michigan" efter en novell av Hemingway. Den handlar om nån kille som kommer till en små-stad. Servitrisen på hotellet blir lite kär i honom. Så ligger de med varandra på bryggan. Han går ifrån henne och är full. Där kunde man känna igen sig. I ensmheten. Sen spelade jag med min bror. Började skriva sånger på engelska. En del av dem är bra. Det är lite ambitiöst, men bra. Man skulle låta som Beatles. Min första text hette "Men in Towers" Män i torn sitter inspärrade mellan himmel och jord och kan varken komma upp eller ner. Det lät rätt bra. Jag kan inte sjunga dem nu. Kommer inte ihåg texten och en del går lite för högt för min röst. Jag har sjunkit lite i registret såklart.

Sedan bildade jag, Björn Afzelius och Peter Clemmedson Hoola Bandoola Band. Började skriva på svenska: "Måndåren" hette första sången. Jobbade som invandrarlärare på kvällarna, lärde folk svenska. Det var jättekul. Jag bodde i en lägenhet som kostade 30 spänn i månaden. Undervisade 6-8 timmar i veckan. Man kunde gå ut och dricka pilsner efteråt och vara revolutionär. Till sist spelade jag så mycket att jag måste välja. Det var inte så lätt för jag tyckte det var väldigt kul att undervisa. Men så valde jag popen och där har jag varit sedan dess.

Min generation var politiskt engagerad. Jag drar mina små strån till stacken. 1971 hade man ingen familj och inga försörjningsplikter Man var yngre och hade mer energi. Då kunde man ägna hela sin tid åt politiken. Hoola Bandoola var också en del av det politiska projektet. Jag var också mycket engagerad i lokala organisationer, ockupationer och så vidare. Jag brinner inte mindre nu. Möjligen har jag blivit lite avslipad i kanterna, lite mer förstående, mjukare, mer tolerant. Jag har svårt för att tycka illa om andra människor. Även om jag inte delar uppfattning med dem kan jag ändå tycka rätt bra om de flesta.

Min hustru kommer från Chile Hon kom hit när hon var 20. Hennes mamma satt i fängelse under Pinochet. Hon har en dotter sedan tidigare, jag har två och vi har två döttrar tillsammans. Hon har tagit hand om fem barn och mig. Alla mina barn spelar, sjunger och dansar. Jag uppmuntrar dem att utforska den delen. Det andra, det materiella kommer ändå. De kanske ändå blir tvungna att stå i affär.


Det går bra. Jag har försörjt en stor familj. Det känns viktigt för mig att kunna säga det. Att inte bara ha flummat runt och spelat gitarr, utan dessutom dragit in pengar. Men för att dra in pengarna måste man vara ute och spela. När jag är hemma måste jag skriva nya låtar. De sista tre åren har jag jobbat stenhårt. Det finns perioder när jag inte varit närvarande så mycket som jag velat.

Jag gör sånger om mitt inre, om relationen med dem jag tycker om, samhället och världen. Sånger om livet och döden. Livet i all dess mångfald. När man frågar "Varför skriver du politiska låtar?" svarar jag, jag skriver inte bara politiska låtar. Jag har skrivit massor med kärlekslåtar, sånger om allt möjligt. Frågan är fel. Fråga de andra varför de bara skriver om en liten del av livet istället för om hela. Det är de som är de konstiga. Det är jag som är normal…

Det är alltid en ny turné, en ny skiva, en ny sångbok på gång. Jag har varit på många ställen i Europa och Latinamerika Jag har gjort teater-musik, tv-musik, filmmusik. Jag har framträtt med körer och symfoniorkestrar och afrikanska marimbaband.
Jag har upplevt jättemycket och haft väldigt kul. Björn Afzelius testamenterade sin gitarr till mig. Jag spelar vidare."