En bok med alla sånger

I höst kommer Mikael Wiehe ut med en bok med alla sina sånger.

Här återfinns tio års produktion: alla låtarna från tiden med Hoola Bandoola Band och med Kabaréorkestern.
Några av bokens visor har aldrig tidigare varit publicerade.

Det är en efterlängtad bok. Mikael Wiehe är inte bara veteran i musikrörelsen, han är också en av dess mest namnkunniga medlemmar. Hans sånger är kända och älskade långt utanför den krets som utgör musikrörelsens bas.
Att han nu gör en sån här sammanfattning av sin tidigare produktion betyder inte alls att han skulle ha planer på att lägga av.
– Nä, det kommer en ny platta snart, säger han.
Mikael Wiehe var med och bildade Hoola Bandoola Band. Det var i Malmö för tio år sedan, ungefär samtidigt som musikrörelsen började komma igång på allvar. De alternativa skivbolaget MNW och Silence startade, och den första Gärdesfesten ägde rum.
Det gick bra för Hoola Bandoola Band. Redan med sin andra skiva hamnade gruppen på försäljningstoppen. Samma hände med bandets tredje skiva.
Hoola Bandoola blev ett efterfrågat band. Gruppen deltog inte bara i musikrörelsens arrangemang utan reste också i folkparkerna.
Men framgången var inte bara till glädje för bandet. Den skapade också problem. Musikrörelsens skiv- och distributionsbolag, publikorganisationer och konserter hade kommit till som motvikt och alternativ till den etablerade, kommersiella underhållningsbranschen. Hoola gjorde visserligen sina skivor på musikrörelsens bolag – men sålde samtidigt lika bra som vilken svensktoppsgrupp som helst. För det fick gruppen kritik.
– Det gjorde oss väldigt förvirrade, berättar Mikael Wiehe. Självklart ville vi nå så många som möjligt med vår musik. Ändå var det fel på något sätt.
Det fanns i kritiken mot gruppens musik, dess stora framgångar och ”höga” inkomster en slags puritanism och dubbelmoral som bottnade i oklara föreställningar om rörelsens mål och om vilka medel som skulle vara ”tillåtna”. Samma diskussion återfinns i andra, liknande rörelser.
– Men idag skäms jag inte längre för Hoolas popularitet, säger Mikael Wiehe.
Det är sant som kritikerna påpekade, att vår musik inte var avantgardistisk. Däremot försökte vi aldrig medvetet anpassa oss till ett publikkrav.
1976 upphörde Hoola Bandoola Band.
– Vi hade jobbat väldigt hårt under de här åren, och några ville lägga av, oavsett om gruppen fortsatte eller ej. Dessutom hade vi nått en punkt där vi kände varandra så väl, att vi inte längre kunde ”kicka” varandra som förr.
– För min del var det bra att vi slutade, säger Mikael Wiehe.
Jag kom loss och gjorde en massa nya låtar som jag inte skulle ha gjort om gruppen hade fortsatt.
Efter Hoola kom samarbetet med Kabaréorkestern. Två skivor gjorde de tillsammans. Den första ”Sjömansvisor”, är redan utnämnd till klassiker. På den finns bland annat den ofta spelade ”Titanic”. Den andra, ”Elden är lös”, fick också goda recensioner men har sålt mindre.
– De flesta låtar som jag bidrog med, skrev jag året efter Hoola, berättar Mikael Wiehe. Sen slog jag ned på takten och ägnade mer tid åt mitt privatliv istället. Det är först nu som jag kommit igång att göra nya låtar igen.
I tio år har Mikael Wiehe arbetat i den progressiva musik- och kulturrörelsen. Han har sett rörelsen utvecklas och expandera under första hälften av 70-talet för att sedan kulminera – och gå tillbaka.
Den gamla musikrörelsen är slut, säger tidningarna, och i dess ställe har en ny kommit: punkvågen och förortsrocken.
– Det är en felaktig beskrivning, menar Mikael Wiehe.
– När vi startade för tio år sedan representerade vi det nya, ett nytt sätt att skriva texter och göra musik. Då backades vi upp, inte bara av publiken utan också av pressen, musikkritikerna.
– Nu finns det en ny generation band, och då riktas intresset mot dem. Det är naturligt och bra, tycker jag. Däremot irriterar det mig, att flera av de kritiker som tidigare både backade upp oss och antydde gemensamma politiska värderingar med oss nu är dom som häcklar oss värst och är som mest kritiska mot våra politiska texter.
Att medvinden har falnat är ett faktum. Däremot vill Mikael Wiehe inte hålla med om att brottet skulle vara så stort mellan den ”gamla” musikrörelsen och de nya punkbanden. – Jag tycker det är toppen att det kommit en massa nya band och det är bara naturligt att de har ett behov av att profilera sig gentemot oss ”gamlingar”. De gör sin musik utifrån sina speciella erfarenheter. Precis som vi gjorde vår utifrån våra.
– Men man ska också komma ihåg, att den nya musiken haft en oerhörd nytta av det som vi har byggt upp. De använder till exempel våra skivbolag och våra distributionskanaler. Och deras texter är en utveckling av våra.
Den gamla musikrörelsen var i mycket en innerstadsrörelse, menar Wiehe. De nya banden består av människor som själva vuxit upp i förorter och som därför kan förmedla den erfarenheten.
– När somliga idag talar om musikrörelsen så får de den att verka som ett uråldrigt fenomen, någonting som hände på det avlägsna 60-talet. Men det var ju på 70-talet som det mesta hände – Det var den tiden som var radikal i Sverige, säger han.
Mikael Wiehe tycker att det vore förmätet av honom att anklaga de nya banden för bristande politisk medvetenhet. Erfarenheten har lärt honom, att medvetenheten växer i kampen. – Vi var inte särskilt politiskt klara när vi startade för tio år sen. Men med åren har vi utvecklats. De som har insett organiseringens nödvändighet har kunnat fortsätta, de mer ”flummiga” har hoppat av eller sugits upp av nöjesbranschen.
De som spår den gamla musikrörelsens snara död, de ser bara till ytan, anser han. Själva basen för musikrörelsen finns i högsta grad kvar och lever i musikfora, kulturföreningar, egna tidningar o.s.v.
Förutom som musiker – professionell sedan 1974 – har Mikael Wiehe i många år arbetat aktivt i den kämpande kulturrörelsen i Malmö. Han har varit en av eldsjälarna i Victoriakommittén, sedermera Föreningen Morkullan. Det har varit en viktig erfarenhet, bitvis smärtsam.
Efter flera års kamp lyckades Victoriakommittén tvinga Malmö kommun att förse dem med lokaler i Ungdomens Hus. Men lokalerna var små och nerslitna, och kommunen gjorde motstånd mot nästan alla upprustningsförsök och idéer till verksamhet. Denna situation i kombination med många olika viljor inom Föreningen Morkullan skapade problem. För ett år sedan upplöstes Föreningen.
– Det var också ett svårt personligt nederlag för mig, säger Mikael Wiehe.
Han menar, att det borde vara möjligt att förena olika partier och intresseföreningar bakom gemensamma mål, t.ex. i kulturkampen.
Själv är han inte partipolitiskt organiserad.
– Jag menar att det är viktigt för konstnären att stå fri, att behålla sin skepsis och sin möjlighet till kritik.
Däremot får inte konstnären hamna ”utanför livet”.
– När jag ser på mina texter under dessa tio år så tycker jag att de har genomgått en ganska beklaglig utveckling: de har blivit mer och mer abstrakta.
Den första skivan är individualistisk och texterna beskriver konkreta och personliga upplevelser. Den senaste är däremot abstrakt, mer inriktad på kritik av samhällsstrukturer.
– När jag gjorde de första texterna var jag inte alls med i vänstern, jag var inte insyltad. Sen dess har jag fjärmat mig från möjligheterna till vanliga livserfarenheter. I många år gick all min tid åt till att antingen göra text och musik eller att turnera med den. Det ledde till en slags personlig isolering som jag nu vill bryta.
Konstnärens uppgift är, menar han, att ge människor aha-upplevelser, att gestalta det konkreta och göra det urskiljbart.
– Jag vill nå ut med mina texter och min musik, vill att folk ska lyssna till mig. Då är det viktigt att vara konkret.
– En av mina stora ambitioner är att bli en ny Evert Taube, säger Mikael Wiehe.

Karin Månsson, Ny Dag, september 1980