Han firar inte bara ett nytt album i år, Mikael Wiehe får blåsa ut 50 ljus på tårtan för sin tid som artist. Vi bad honom att minnas tillbaka.

– Jag började som saxofonist i en jazzorkester. Min första offentliga konsert gjorde jag i Falsterbo hus den 3 juli 1963, berättar Mikael Wiehe. – Sedan började jag spela med min bror och vi sjöng mycket på engelska, fortsätter han och skrattar och frågar om han inte kan få berätta en liten parentes.
– När Paul Simon fick Polarpriset förra hösten var jag där. Han var väldigt svår att få prata med, hans agent höll folk på avstånd. Han såg så ensam ut. Men så såg jag en fotograf som gick runt och tog lite mingelbilder och jag övertalade den där fotografen att gå fram till managern och säga att jag var Sveriges största artist, en riktig världsstjärna, och att det hade varit fantastiskt om han kunde få Paul Simon och mig på ett foto ihop. Agenten tyckte att det var jättekul och släppte in mig direkt. Och vet du vad jag sa till honom när vi stod där tillsammans? "I played your songs on the streets of Paris in 1967" och då han piggnade till direkt och svarade mig: "So did I – in 1965". Sedan hade vi massor att prata om!

Ja, Mikael Wiehe tog en tur som gatumusikant i Paris 1967 men kände ganska snabbt att det fick vara slut på engelska texter och började därför att sjunga på svenska.
– Vi startade Hoola Bandoola Band och till en början sjöng vi på Stockholmsdialekt men sedan lämnade vi det och sjöng på vår egen dialekt i stället. Jag har Hoola Bandoola Band att tacka för att jag har kunnat fortsätta. När bandet upplöstes på våren 1976 gav Mikael Wiehe sig själv ett löfte: lyckades han inte skriva tio bra låtar inom ett år så skulle han byta karriär och bli barnläkare. – Min morbror var läkare och professor i Lund och jag tyckte att läkare var ett hedersvärt yrke. Dessutom gillade jag barn och tänkte att jag kunde åka runt i världen och bota barn. Men så skrev jag "Titanic" …

Låten fick Wiehes karriär att ta fart igen men ganska snart kände Wiehe att han ville testa något nytt och kom genom Greg Fitzpatrick som han inlett ett nytt samarbete med, i kontakt med synthezisern.
– Vi gjorde "Flickan och kråkan" som blev en stor framgång, men det var inte förrän Timbuktu sjöng den som den hamnade på listan, säger Mikael och skrattar.

Under de kommande åren turnerade Mikael Wiehe med sin gode vän Björn Afzelius i olika konstellationer, samtidigt som han gjorde en del egna projekt som sångboken "100 sånger" och ett arbete med att översätta Paul Simons "At the zoo" till en barnbok.
– Jag och Björn höll på så länge han orkade. Två dagar innan han dog 1999, ringde jag honom från min mobiltelefon när jag var på Godahoppsudden. Vi pratade om alla fina och konstiga ställen vi spelat på.

Efter den stora förlusten av en nära vän och kompanjon fortsatte Wiehe själv ett tag.
– Men jag gjorde senare en skiva med Totta Näslund som släpptes 2006, men så dog han också. Sedan gjorde jag en skiva med Ebba Forsberg året efter, men hon dog inte i alla fall. Efter det gjorde jag en skiva med Jacques Werup 2008 och därpå blev det en jättelång turné i Danmark och Norge med Åge Aleksandersen – Norges svar på Ulf Lundell. Sedan kände jag starkt att det var dags att göra något själv igen och så har det varit sedan dess.

Vad är du mest nöjd med från alla dessa år?
– Oj, det är så mycket. Jag är väldigt tacksam för många saker. Men ur politisk synvinkel är det att jag var med och drog igång ANC-galan som vi gjorde i kampen mot apartheidsystemet i Sydafrika. Och så har jag träffat Nelson Mandela. Jag måste också säga min sång om Victor Jara som har gett mig en chilensk fru och som har fört mig till Chile massor av gånger. Gett mig massor av fina vänner.

Och vad lyfter du upp skämskudden för då?
– Jag ångrar ingenting! Jag har gjort så gott jag kunnat både med musiken, familjemässigt och politiskt. Jag är så lycklig och glad över allt jag har fått vara med om och att jag fortfarande är kreativ och kan åka runt och spela. Och det kommer jag att fortsätta med så länge det kommer folk på spelningarna.

Mikael Wiehe gör en av sina fyra jubileumskonserter på Konserthuset i Malmö den 30 november.