Förhållandet mellan huvudstad och provins i ett land är inte lätt. Jag vet: i Danmark är jag från Köpenhamn och skrattar med köpenhamnarna åt provinsen, i Sverige är jag skåning och skrattar med malmöiterna åt huvudstaden. Jag är uppvuxen i Malmö i en tid när man kallade Stockholm för "porten mot Åland" och Dagens Nyheter för "Storstockholms Lokaltidning". Hemma hade vi Högerpartiets Sydsvenska Dagbladet och min närmaste morbror prenumererade på Svenska Dagbladet. Jag var ingen självklar DN-prenumerant.
Lasse var av mina nära vänner i slutet av 1960-talet och en av dem som hungerstrejkade utanför Riksdagshuset i Stockholm för att Sverige skulle höja "u-landshjälpen" till en procent av budgeten. ("Fast om kvällen, när ingen såg det, hände det att några av oss smet runt hörnet och tog oss en biffstek.") När han kom tillbaka till Malmö efter en vecka var han DN-frälst. Han sådde fröet. Ett par år senare, i mitt första fasta förhållande, blev jag regelbunden DN-läsare. Lasse hade rätt, DN var oumbärlig! Under Olof Lagercrantz ledning speglade DN världen, och tidens stora svenska elefanter dansade på kultursidorna: Jan Myrdal, Sven Lindkvist, Sara Lidman, Göran Palm m.fl.
När jag själv så småningom började uttrycka mig i text och musik var det i DN man skulle synas och bedömas för att finnas. Det tog många år av allvarliga samtal med mig själv innan jag kunde försonas med det faktum att DN inte ägnade åtminstone en helsida i månaden åt mig och det jag gör.
Och nu infrias alltså äntligen mina drömmar och jag får verkligen en helsida. Mitt förhållande till min morgontidning framträder plötsligt i ett försonande sken. Jag tycker att det har skrivits både om mig och om det jag gör många gånger, och oftast uppskattande. Jag har också erbjudits tillfälle att uttrycka mig på kultursidorna. Stockholm har återtagit sin plats som centrum i östersjön och Dagens Nyheter får mig bara ibland att tänka på Storstockholms Lokaltidning.