Inför förra albumet insåg han att han hunnit bli en gammal man. Nu är det den tragiska kärlekshistorien om Tristan och Isolde som han insett har följt honom genom livet på olika sätt. I veckan landade albumet "Isolde" som är andra delen i Mikael Wiehes trilogi.

Skivsläppen har minst sagt duggat tätt de senaste åren. Och spelningar har avlöst varandra kors och tvärs över Sverige. Mikael Wiehe är på något sätt ständigt aktuell, inte minst nu med nya plattan "Isolde" och ett 50-årsfirande som artist. Men så har ju också alla barnen flyttat hemifrån nu och ja, då finns det en del tid över.
– Jag har till min egen glada förvåning varit så produktiv att jag hade ett stort överskott av låtar när jag gjorde förra skivan "En gammal man", säger Mikael Wiehe.

Så vad göra? Släppa ett dubbelalbum? Nej, inte bra, tyckte producenten. I stället kom han med idén att göra en trilogi och Mikael Wiehe nappade direkt.
– Om första delen var piggare är "Isolde" mer mörkblå. Lite mer personlig och inåtvänd. Den tragiska kärlekshistorien om Tristan och Isolde har alltid följt mig, berättar Wiehe.

Vilka känslor bubblar upp när du hör "Isolde"?
- Jag läste litteraturhistoria för länge sedan och då läste vi en bok som återberättade en av de många myterna om Tristan och Isolde, säger Mikael.

Han berättar om kungen som skulle gifta sig med Isolde, om Tristan som var förälskad i henne men ändå var lojal mot kungen och skulle föra Isolde till honom. Och om kärleksdrycken, som Isolde fick.

Ja, det var väl mamman som gav henne den? Typ här har du så ska du nog stå ut med den gamle kungen.
– Ja, redan då gifte sig visst gamla män med alldeles för unga kvinnor! Och just det, det var morsan som gav henne den. Men så drack Isolde och Tristan av den magiska kärleksdrycken av misstag och sedan älskade de varandra för evigt trots att många saker skulle skilja dem åt. Det värsta är i slutet när Tristan ligger gammal och sjuk, ensam i sin säng, och skickar ut sin väpnare för att leta rätt på Isolde och ber honom att hissa ett vitt segel om han funnit henne vid liv och ett svart om hon hittats död. Och idioten hissar fel flagga! Så Tristan tar sitt liv.

Usch, ja. Finns det någon speciell karaktär du relaterar till i Tristan och Isolde?
– Jag tror att vi alla kan låna egenskaper, både yttre och inre från olika karaktärer. Jag kan till exempel föreställa mig hur både Tristan och kungen sjunger min låt "Ensamheten". Sånger är alltid en sorts mix av det man har inom sig och något utifrån som aktualiserar det. Plötsligt tänker man – handlar det här egentligen om mig?

Vad handlar tredje delen om i din trilogi?
– Nästa år är valår så då blir det en mer utåtriktad och kommenterande skiva. Jag var kaxig vid förra valet, "Mr Reinfeldt, this town ain't big enough for the two of us", men sedan var det ju jag som fick gå med svansen mellan benen i alla fall, så jag gör ett nytt försök nu. I sista delen har jag därför släppt det privata.

På tal om det. Du fick väldigt mycket uppmärksamhet i samband med att du släppte "Sånger från en inställd skilsmässa" för att du var så privat och utlämnande om hur du blev lämnad av din fru men att ni sedan hittade tillbaka till varandra. Kändes det inte läskigt att öppna upp dig så sent i din karriär?
– Det var lite läskigt. Jag har alltid velat hålla privatliv och familj utanför. Samtidigt har jag alltid sagt att gör man något som man egentligen inte vågar så är det befrämjande för konstnärskapet. Jag föreställer mig själv som en mumie inlindad i sina lindor. Och helt plötsligt så lyfter den där mumien Mikael Wiehe, som bara skriver politik, sin ena hand och skakar loss lindorna och blir känslosam. Sedan lyfter han andra handen, skakar loss och gör politiska påhopp. Så det blev en slags frigörelseprocess för mig. – Och så kom känslorna. Som att jag för sjutton var pensionär, det är inte så lätt att inse det. Så då gjorde jag en skiva om det. Och nu senaste upptäckte jag att vissa saker följt mig genom livet. Som historien om Tristan och Isolde.

Både Joakim Thåström och Eva Dahlgren gästar på albumet. Var de självklara val?
– Eva Dahlgren är en av mina favoritartister och hon är rolig och jättetrevlig. Och bara helt fantastiskt. När jag hade skrivit låten "Du ska komma" kunde jag verkligen höra henne på den. Så jag mejlade Eva och skrev "lyssna på denna låt jag har gjort. Jag har baktankar ...". Vet du vad hon svarade? "Jag gillar baktankar!". På ett liknande sätt gick det till med Thåström. Det viktiga är att gästartisten måste känna att det är en låt som de känner för. När Eva var hemma hos mig lyckades jag dessutom övertala henne att sjunga på inledningslåten "Jag vill möta ...".

Ja, det är Karin Boyes dikt du har tonsatt, är du ett stort fan av henne?
– Jag läser svenska diktare varje kväll innan jag somnar. Det kan vara Verner von Heidenstam, Edith Södergran och Karin Boye. Just nu läser jag Göran Sonnevis "Utan namn" och Dan Andersson. Det finnas alltid något man kan "sno", även om det mest är "oj vilket bra rim, tänk om jag hade kommit på det där".

Vad tror du Boye hade tyckt om din tonsättning då? Hade hon diggat?
– Hon hade tyckt att det var det bästa hon någonsin hade hört! Speciellt med Evas sång på den. Den blev jättebra tycker jag.
 
Fotnot: I lördagens program av SVT:s "Alla tiders hits" tolkar Mikael Wiehe och Ebba Forsberg Lars Lönndahls "Och vinden ger svar".