Ahmed Obaid är död. Mördad!
Alla gråter, jag också! Jag gråter med hans föräldrar, med hans släktingar, med hans vänner och skolkamrater.
Och jag frågar mig: "Hur ska vi hantera denna sorg? Vad ska vi göra med våra tårar?"
Vad är våra tårar värda, vi som såg hur man marscherade fram under fanor broderade med Margaret Thatchers famösa krigsrop: "There is no such thing as a society"? Vi som inte lyckades hindrade dem som hånade solidariteten och såg den fria marknaden som lösningen på alla problem och svar på alla frågor.
Vad är våra tårar värda, vi som lät privatiseringspolitiken på bostadsmarknaden fortgå, den politik som skapade de segregerade förorter dit låginkomsttagare och invandrare, som Ahmed och hans familj, hänvisas. De förorter där tio procent av invånarna lider av posttraumatiska stressymptom på grund av krig och flykt med allt vad det innebär av fasansfulla upplevelser. De förorter där utanförskapet och otryggheten frodas och där många ungdomar ser gängtillhörighet och kriminalitet som enda vägen till skydd och karriärmöjlighet.
Vad är våra tårar värda, vi som såg hur privatiseringen av skolan och vinsterna till aktieägarna gick före en likvärdig undervisning för alla elever? En politik som fick många lärare att flytta till de skolor med minst problem och som följaktligen medförde att ungdomar i förorterna ofta får gå i skolor som är sämre än skolor i rikare områden där deras jämnåriga över- och medelklasskamrater bor.
Vad är våra tårar värda, vi som såg hur jakten på minskade skatter och ökade besparingar tvingade fram nedskärningar i polisen så att den inte längre kan fullgöra sina uppgifter som bland annat består i att skydda Ahmed och alla andra från kriminella mördare. Eller åtminstone ta fast förövrna.
Vad är våra tårar värda, vi som de senaste decennierna inte lyckats överrösta dem som sjungit egoismens och egennyttans lov? Vi som låtit näringslivets toppar berika sig bortom all anständighet och rättfärdiga sig med ord som "lönespridning" och "respektavstånd". Vi som inte stoppat dem som med hjälp av banker, försäkringsbolag och välbetalda brännvinsadvokater har smugglat sina pengar till skatteparadis i Panama, Jersey eller Caymanöarna. De som har pratat om att öppna sina hjärtan men ihärdigt har stängt sina plånböcker. De som vägrat att bidra till det gemensamma samhälle där det också finns en plats för Ahmed och hans familj.
Vad är våra tårar värda, vi som såg anfallet på Afghanistan, invasionen av Irak, bombningarna av Libyen, massakrerna i Gaza och Syriens sammanbrott. Vi som inte lyckades stoppa ett enda av alla dessa krig som USA och Europa, inklusive Sverige, har fört och som lagt länder och städer i aska och ruiner, öppnat dörren för terrorister och religiösa extremister och drivit miljoner människor inklusive Ahmed och hans familj, på flykt.
Vad är våra tårar värda, vi som i decennier har låtit oss utsättas för det nyliberala experiment som lett till kris på bostadsmarknaden och arbetsmarknaden, kris i skolan och kris i polisen, kris i tågtrafiken, kris i pensionssystemet, kris i äldrevården och kris i försvaret och sjukvården!
Ja, vad är våra tårar värda, vi som låtit oss hunsas och dompteras av girigbukar, spekulanter och marknadsfundamentalister? De som nu fått det de önskade sig; ett land där man satsar på sig själv, ett land med vidgade klyftor, ett land med ökad fattigdom och ökad brottslighet. Och där marknadsfanatikerna nu vill använda den gemensamma sorgen för att skyla över sin egen del av ansvaret för Ahmed Obaids död?
Nej, låt oss torka våra tårar och omsätta vår sorg i ett gemensamt arbete; en kamp för ett starkt samhälle där alla är delaktiga och där människan inte är människans varg. Endast så får våra tårar ett värde!
|
