Eurovision Bojkottkraven

"Jag vill att så många som möjligt ska ha det så bra som möjligt"
Text och bilder: Emil Tjärnström, Fotosidan.se

Det är tjugofem år sedan Björn Afzelius dog. Bland sparade fotografier, brev och kassettband hittar jag vårt första samtal. Det börjar med en text i en poesibok.

"Ändå står snart dom vuxna där och pekar ut den riktning dom tycker man skall ta. Alla drömmar dom själva har förvägrats vill dom förverkliga genom sina barn. Är man lydig belönas man och hyllas. Revolterar man mister man allt. Ingen älskar ett barn som inte lyckas. Ingen älskar ett barn som är starkt."

IKAROS, AV BJÖRN AFZELIUS

Jag slår på kassettbandet.
Det är 1989. Berlinmuren har precis fallit. Jag är sexton år och har läst diktsamlingen "Kärlek och uppror", en antologi med texter för unga människor. Där upptäckte jag Björn Afzelius.

Nu sitter jag i en loge bakom scenen. Björn har tänt sin Marlboro och bandet rullar. Jag frågar om "Ikaros", sången som finns med i boken. Det är snöstorm och turnéledaren vill vidare till nästa stad, men Björn sitter lugnt kvar mittemot mig.

– Även om man har en bra uppväxt finns det saker ens föräldrar inte förstår, som att välja bort en akademisk karriär mot att bli popsångare. Men om man låter sina ungar utveckla sig efter sina egna känslor får man lyckligare barn, även om dom inte blir dom fina yrken man själv önskar att dom blir. Olach det är nog bättre att ha en lyckligt unge som spelar gitarr än en olycklig unge som är lärare. Det hade jag blivit om mina föräldrar fått sin vilja igenom.

Vi pratar om hur sångtexten klarar sig utan musiken i en diktbok.

– Drömmen är att skriva sådana sånger, men det kan man inte förvänta sig att göra mer än ett par gånger under sitt liv. Ibland faller allt bara på plats och det är svårt att förklara hur det gått till. Jag tycker att jag får sagt mycket på kort tid och sången är inte heller tidsbunden till mig. Den kan användas generation in och generation ut. Det är en evig problematik. Den är jag nöjd med.

Björn föddes i Småland 1947. Tillsammans med Mikael Wiehe var han med och bildade Hoola bandoola band, ett av dom största svenska banden under sjuttiotalet.

– Jag fick min första gitarr när jag var sjutton och började spelade i olika band. Så småningom träffade jag Mikael Wiehe på en fest.

På kassetten hör jag turnéledaren signalera från bussen utanför, men Björn fortsätter.

– Jag valde egentligen aldrig att bli musiker. Det hände av en slump och jag lät det rulla på. Det har ju gått bra hittills.

Björn skrattar. När intervjun gjordes hade "Tusen bitar" precis kommit ut. Den skulle bli hans största kommersiella framgång.

–Att jag lärde mig skriva sånger var inspirerat av Mikael. Det var inget jag funderat över innan.

Har du någon musikutbildning?

– Nej, det är synd att säga. Jag har däremot ett avgångsbetyg från gymnasiet där man vägrade sätta betyg på mig eftersom jag ansågs vara det mest omusikaliska som gått på den skolan. Det säger kanske mer om min lärarinna än det säger om mig och om vuxnas oförmåga att bedöma unga människors talanger. Jag är rätt stolt över att ha vägrats musikbetyg.

Tillsammans med Mikael Wiehe gjorde Björn otaliga stödkonserter och samlade in pengar till folket i bland annat Latinamerika.

– Jag tror jag har en grundläggande känsla för rätt och fel, en moraluppfattning man ibland kallar solidarisk. Jag tycker till exempel att alla människor har rätt att leva i fred och frihet och att dom själva och deras barn ska få mat för dagen. Jag tycker inte om förtryck och förföljelse. Jag föraktar dumhet, inskränkthet och fördomsfullhet mot det man inte känner till, att man gör klart för sig att Sverige inte är jordens medelpunkt utan att det finns annat att lära. Det är stora frågor, men jag har svårt att sätta en etikett på det. Jag vill att så många som möjligt ska ha det så bra som möjligt. Jag med.

Kassettbandet tar slut.

När Björn avled i lungcancer den 16 februari 1999 var han den svenskspråkiga artist som sålt mest skivor genom tiderna. Idag har han fortfarande drygt 188 tusen lyssnare i månaden på Spotify.

När Mikael Wiehe för ett par år sedan gjorde sin sista stora turné spelade han två sånger till Björn; "Sång till friheten" och den egna "Den, jag kunde va".

– Vissa människor hör ihop. Och det kan döden inte göra någonting åt, säger Mikael.

Han pratar om vänskapen och samarbetet med Björn. För publiken blev dom ett, som Hasse och Tage eller Lennon och McCartney.

Mikael berättar en historia om en man som medans Björn levde kom fram och frågade: "Är det du som är du eller är du den andre?"

– Vi var väldigt förknippade med varandra men såg våra gemensamma konserter som ett hobbyprojekt. Vi tyckte det var kul att umgås och tillsammans kunde vi spela in pengar till sådant vi tyckte var viktigt, men våra egna projekt stod i centrum. Efter Björns död har jag börjat fundera på om inte vårt samarbete egentligen var huvudprojektet.

Vad är vänskap egentligen?

– Vänskap är att kunna tala med varandra om viktiga saker; sådant som är viktiga för den ena, för den andra eller för bägge två. I en vänskap kan saker också bli viktiga eftersom man är kompisar. Om min vän har problem blir jag en del i det. Det finns även en tidsaxel, som handlar om att man känt den andra så pass länge att man accepterat olikheterna och kan förenas i det gemensamma. Då växer vänskapen med tiden. Kanske är det vad vänskap handlar om, att man också delvis står ut med att höra den andra berätta samma sak för hundrade gången?

På vilka sätt kompletterade ni varandra?

– Jag var intellektuell och han var folklig. Om vi kom till Lofoten och en fiskare frågade om vi ville hänga med ut och fiska nästa morron svarade Björn "Ja, för fan!" Björn blev kompis med folk hela tiden, vilket jag beundrar honom för. Sedan var han attraktiv för kvinnor, och det var jag avundsjuk på. Men något jag tyckte illa om var hur Björn blev mobbad av musikjournalister. Jag tycker Björn var tuff som tog emot så mycket skit, men han gav också igen och slog tillbaka.

När saknar du Björn som mest?

– Jag saknar honom inte så mycket, för jag drömmer om honom på nätterna. Jag vaknar ofta med ett leende på läpparna, då har vi bommat en konsert eller gått vilse bakom scenen tillsammans. Jag känner att han är mycket närvarande fortfarande.

Texter och bilder: Emil Tjärnström, Fotosidan.se/blogs/emiltjarnstrom