| | | | | |  
 
 
Så hade det nog inte sett ut på 70-talet
 
 
 På den stora scenen sjunger en man om sin svartsjuka inför hängiven publik.
På den lilla scen en bara fern minuters promenad bort sjunger en annan man om sin svartsjuka, dock med självironisk distans.
På den stora scenen sitter en mycket sakkunnig dam vid sidan. om mig, sakkunnig särskilt om opera. Hon har aldrig förut varit på Malmö Operaoch aldrig heller sett Verdis Othello på scen. Hon är mycket imponerad av Malmöoperans höga kvalitet på musik, dans, design, ja, allting. Det är samma dag som det stod i någon tidning att sådan·opera som Othello får vi nog aldrig mera se i Malmö. Inte med de nya besparingarna.
På den lilla scenen sitter en man vid sidan om mig, en man som inte varit på Victoriateatern sedan han själv satt i Victoriakommitten för att nästan till varje pris bevara denna . vackra biograf och teater, en klenod från 1912.
Där, på Victoriateatern lyssnar vi på Mikael Wiehe som sarkastiskt berättar om sin egen svartsjuka och visar upp den i en av sina senaste sånger. Han har också en hängiven publik, precis som Malmö Opera, och den ser nästan likadan ut som publiken på operan.
Så skulle det nog inte ha sett ut på 1970-talet då mannen vid sidan om mig var med i Victoriakomrnitten, där han var med om att rädda teatern. Då skulle nog publiken på Victoria ha sett mycket annorlunda ut än den som gick på den tidens musikaler (så avhånade av den andra halvan av stan), men nu, då det pågår något slags picknick på Victoria, dricker medelålders folk medhavd mat och dryck, korkar upp vinflaskor så att det hörs upp på scenen.
Wiehe bara skrattar åt sådana störningsljud. Det är bara han, en gitarr, lite noter på scenen. Melankoliska nya visor före paus och gamla älskade låtar efteråt. Den allra första skulle han kunnat ha skrivit efter mordet på Anna Lindh. Men när jag frågar efteråt får jag veta att så inte är fallet. Påfallande många av Mikael Wiehes nya låtar är melankoliska, berättar om olika slags förluster, bara en riktigt upprorisk låt heter, just det, Göteborg.
Wiehe passar på att kommentera den filmaffisch till Terrorister, dokumentärfilmen av Stefan Jarl och Lukas Moodysson, som har en gatsten på bild. Det är missvisande, säger Wiehe, det var bara en person som dömdes för att ha kastat stenen av alla de ungdomar som dömts för vad som hände i Göteborg.
Sedan sjunger han sin upprorssång och folket applåderar vilt, trots att de ser så medelålders städade ut. Det stämmer liksom inte med bilden. Unga invandrare på operan och medelålders på Victoria?
Wiehe tycks vara den artist som kan överbrygga motsättningar. Mellan olika grupper, olika åldrar, olika inriktningar, mellan öst och väst- ja, i Malmö, särskilt. Han inger något slags hopp som behovs, särskilt just nu. Han bara vägrar att vara tidsmässigt defaitistisk.
Själv minns jag ett foto i stora morgontidningen i Malmo på den tid då Victoria-fejden rasade. Wiehe på pinnstol i hetsig debatt med dåvarande Ulla Sandell(s) om hur kulturpolitiken skulle föras. Båda ser rasande ut på tidningsbilden. Utanför huset: dansanta demonstrationer, sång och musik av Musikteatern Oktober, full orkester och Eva Remaeus i aftonklänning från Sven Klangs kvintett som spelades just på - Victoriateatern.
Men nu tycks det som om det är Mikael Wiehe som i poesi och musik med outslitligt engagemang slåss för 1970-talets socialdemokratiska ideal. Nu när folkhemmet raserats och ordet besparingar är vår tids fula ord? Då skall man vara jävligt glad att Mikael Wiehe finns på scenen.
Ingela Brovik, Skånska Dagbladet, den 6 december 2003