I dag spelar den amerikanska folkmusikern och aktivisten Joan Baez på Malmö Live. Mikael Wiehe minns dagen för fyra decenier sedan när han nästan träffade henne i Köpenhamn.
Joan Baez är en av de artister jag inte har träffat. Fast det var nära en gång. Det var när vi spelade med Kabaréorkestern, så det måste ha varit alldeles i slutat av 1970-talet. Joan Baez skulle sjunga i Köpenhamn och jag ville träffa henne, därför att jag tyckte att hon skulle sjunga min sång om Victor Jara (fast på engelska, förstås). Jag ringde runt till olika hotell i Köpenhamn och frågade om Ms Baez hade kommit och på Hotel Plaza mitt emot Hovedbanegården sa de att hon skulle komma klockan fyra på eftermiddagen. Vi skulle repetera med Kabaréorkestern klockan sju på kvällen så det passade fint. Jag kunde ta flygbåten till Köpenhamn klockan tre - detta var innan bron byggdes - vara på hotellet klockan fyra, prata med Joan Baez, ta båten tillbaka klockan fem och komma i god tid till repetitionen.
På flygbåten till Köpenhamn träffade jag Olle Westholm, som tillsammans med Francesco Ippolito var en av administratörerna bakom det stora Tältprojektet 1978. När jag berättade vad jag skulle göra i Köpenhamn visade det sig att han kände Joan Baez sekreterare. Han hade bott hos henne i Kalifornien några månader ett par år tidigare. (Ja, världen är alltid mindre än man kan föreställa sig.) Han gick med till Plaza för att säga hej till henne. Vi kom till hotellet vid fyra, frågade efter Ms Baez som var försenad och inte hade kommit. Vi satte oss i foajén och väntade. Klockan blev halv fem, fem, halv sex. Ingen Joan Baez. Nu hade jag bommat fembåten till Malmö. Skulle jag hinna till repetitionen klockan sju var jag tvungen att ta sexbåten. Olle Westholm ville stanna och vänta på sekreteraren. Jag reste mig, gav Olle singeln med "Victor Jara" och en engelsk prosaöversättning, bad honom ge det till Joan Baez och gick.
När jag hade gått tvåhundra meter hör jag springande steg bakom mig. Det är sekreteraren som säger "ms Baez would very much like to meet you". "Jag är ledsen", säger jag, "men jag har en repetition jag måste passa så jag har dessvärre inte tid." Sedan hastar jag vidare till flygbåten som jag precis hinner med.
Jag menar, hur dum får man vara? Jag var visserligen kapellmästare, men när går pliktuppfyllelse över i ren idioti?
Jag fick senare en vänlig hälsning från Joan Baez där hon sa att hon på grund av sin pacifistiska övertygelse tyvärr inte kunde sjunga "Victor Jara", eftersom jag sa att sångerna skulle "marschera med oss när dagen är här" och hon (alldeles riktigt) uppfattade det som ett stöd till väpnat uppror mot Pinochet-diktaturen.
Pinochet röstades fredligt bort från makten 1990 och dog 2006. Och Joan Baez och jag sjunger fortfarande - om än på sista versen.
|
