| | | | | |  
 

Musik och samhälle
 Mikael Wiehe, som tidigare var medlem i en av den begynnande svenska musikrörelsens mest betydelsefulla grupper, Hoola Bandoola Band, och som numera spelar med Kabareorkestern från Kabare öppen Kanal, en av de mest intressanta grupperna inom musikrörelsen idag, gör här en kritisk analys av Olle Berggrens (red) Musik och samhälle.
 
  Olle Berggren har ställt samman en antologi, som han har kallat Musik och samhälle. Boken kom ut i fjor, det är när musikrörelsen ägnade sin årliga kongress åt att diskutera hur man i samarbete med vänstern ska kunna sätta in musiken i ett politiskt sammanhang.
 
  Det året när debatten blommade om vilken musik, som har störst politisk slagkraft: musik med rötter i svensk folkmusik eller elektrisk, amerikanskpåverkad rockmusik. Boken kom ut ungefär samtidigt som Lars Åbergs och Erik Rynells antologi Spela för livet, ABF:s bok Vem bestämmer din musik och SKPs pamflett Folket har aldrig segrat till fiendens musik.
1977 la den borgerliga regeringen fram ett förslag om uppdelning och amputering av det alltför "vänstervridna" Sveriges radio, socialdemokraterna startade A-disc for att bryta de fristående, progressiva skivbolagens "monopol" på arbetarmusik och ABBAs senaste skiva förhandsbeställdes i 600 000 ex. Ett ur musikpolitisk synpunkt händelserikt år alltså.
 
  Musik och samhälle börjar med tre artiklar av Hanns Eisler. I den första artikeln behandlar Eisler Schönbergs och Stravinskys betydelse för den moderna musiken. Han karaktäriserar den moderna musiken som en musik för musikens skull i ett samhälle, där musikens ursprungliga kultisktreligiösa funktion har gått förlorad, och avslutar med en förhoppning om att musiken i ett framtida samhälle kan bli en allas angelägenhet.
 
  I den andra artikeln visar Eisler hur musiken är beroende av det samhälle i vilket den skapas. Han ger en kort beskrivning av musikens funktion i det feodala samhället: njutning för överklassen, disciplinering av underklassen. Han tar Beethoven som exempel på hur musiken, som en följd av den borgerliga revolutionen, dels blir en vara (konserter, biljetter, notförlag) och dels kommer att ge uttryck för individuella känslor ("konstnärsrollen"). Han visar hur musiken i det kapitalistiska samhället blir underhållning för borgarklassen. Därefter beskriver han i musikaliskt-politiska termer de olika musikaliska riktningarna och skolorna i Tyskland i början av 1930-talet. Eisler slår igen fast, att en ny musik bara kan skapas i ett kommunistiskt samhälle. Sista delen av artikeln behandlar arbetar- rörelsens musik fran 1870 till 1930. Den revolutionära musik som Eisler ser spira i arbetarrörelsen "har inte längre till mål att tillfredsställa lyssnarens skönhetsbehov, utan den utnyttjar skönheten för att lära den enskilde att göra arbetarklassens ideer, klasskampens aktuella problem, fattbara och gripbara."
 
  I sin tredje artikel visar Hanns Eisler hur musiken i 30-talets Tyskland utnyttjas för att stödja den nazistiska ideologin: underhållningsmusiken passiviserar, militärmusik och kampsånger entusiasmerar, folksånger väljs ut för att måla upp ett tidigare klasslöst och konfliktfritt samhälle, och den klassiska musiken görs till underhållning eller används i sammanhang där den kommer att förhärliga nazismen.
 
  Bokens fjärde artikel är skriven av Alfred Willener och efterlyser en musiksociologi, som mera intresserar sig för musikens förhållande till och funktion i samhället än för musikskapande, musikernas och lyssnarnas emotionella mottagande av musiken. Willener menar, att det finns en ömsesidig påverkan mellan kompositören och det samhälle han arbetar i och tror att också jazz och annan "lätt" musik har vissa möjligheter att påverka den samhälleliga utvecklingen: "det som är intressant i 'konsten' idag är de utomkonstnärliga frågorna."
 
  Artikel nummer fem är en musikalisk analys av elva framgångsrika schlagers i Västtyskland 1953-63. Författarna Sønstervold och Blaukopf visar hur schlagermusiken inte bara genom sina texter, som dom bortser ifrån, utan också genom sin form, rytm, harmonik, mekanik och instrumentering och genom det sätt dom spelas in och sjungs på försöker pracka på lyssnaren en falsk känsla av samhörighet och gemenskap. Schlagern "förser de människor som är insnärjda mellan produktion och reproduktion av arbetskraften med surrogat för känslor som deras reviderade jagideal säger att de måste ha."
 
  De två sista artiklarna i Musik och samhälle behandlar mera direkt musikens ekonomiska villkor.
 
  Hans G Helms utgår från det faktum, att det stora flertalet kompositörer av modern musik inte kan försörja sej på sitt komponerande. Antingen måste dom ha bredvidarbete som lärare, föreläsare eller musikskribenter eller också gör dom sej beroende av det borgerliga samhällets subventionssystem. Lönsam kan tonsättarverksamheten endast bli om den producerar massartiklar typ schlager. Av detta drar Helms slutsatsen att kompositörerna är en sorts lönearbetare och endast om dom förstår detta och accepterar sin klasstillhörighet kan de producera en musik som blir väsentlig i förändringen av samhället.
 
  I bokens sista kapitel hävdar Willy Hochkeppel, att jazzens konstnärliga utveckling varit beroende av att den tvingats fungera på en "fri" marknad bland managers, restaurangägare och skivbolagsdirektörer. Sprången i jazzens utveckling har ofta varit följden av ett medvetet avståndstagande från jazzmusikemas sida gentemot köparnas krav på kommersialisering. Hochkeppel menar att jazzen alltid varit en "smal" musik i motsats till t ex popen med dess "extrema musikaliska torftighet". Jazzens utvecklingsmöjligheter ligger varken i att försöka bli en "mass"-musik eller i att anpassa sej .till den moderna seriösa musiken utan i att ta fasta på ett "kvalitetstänkande " för att undgå kommersialisering.
 
  Den första frågan som dök upp i mitt huvud, när jag hade läst den här boken var:
 
  Vem är det egentligen som ska läsa den, dvs vem vänder sej Olle Berggren till med en sån här antologi? Det är framför allt tre saker som gör att jag tycker att frågan är svår att besvara:
 
  1. Boken känns inte aktuell. Eislers artiklar är skrivna på 30- och 40- talet. Dom innehåller analyser av musikens roll i tidigare samhällen mm. Tyngdpunkten ligger på en beskrivning av musiken i 30-talets Tyskland. Artikeln om schlagermusik behandlar melodier från 50-talet. Helms artikel om kompositörernas ekonomiska beroende använder främst 1800-talstonsättaren Berlioz som exempel. Och Hochkeppels artikel om jazzen är så allmänt hållen, att man inte vet, om han talar om King Oliver, Charlie Parker eller Roland Kirk. Visst finns det många synpunkter i de olika inläggen som är tillämpbara på musik idag men vad jag saknar är just den sammanfattning eller det övergripande resonemang som knyter samman bokens artiklar med den musikaliska situationen i Sverige idag.
 
  När jag fick boken i min hand, tyckte jag mej på omslaget se en gitarr mot ett höghusområde. När jag hade läst den, såg jag att omslaget föreställer en fiol mot något som skulle kunna vara en fabrik.
 
  2. Boken känns splittrad. Artiklarna är var för sej skrivna i en speciell tid, för en speciell publik. En om Schönbergs och Stravinskys tolvtonsmusik respektive neoklassicism. En om de olika musikaliska lagren i Tyskland på 30-talet. En om musiker under nazismen. En artikel handlar om musiksociologi, en om schlager, en om moderna tonsättares ekonomiska problem och en om nödvändigheten av kvalitetskrav inom jazzmusiken.
 
  Jag tror mej förstå vad dom olika artikelförfattarna ville säga sina läsare, när artiklarna skrevs. Men vad jag inte förstår är, varför Olle Berggren har ställt samman just dom har artiklarna till en bok idag.
 
  Den enda grunden för urvalet tycks vara att artiklarna har en - åtminstone på ytan - allmänt progressiv tendens. Som helhet har boken ingen slagkraft. Om man kan jämföra en bok med en grammofonskiva, så gör den har boken samma intryck på mej, som om man hade fört samman en tidig dokumentär inspelning av svensk folkmusik, en Pete Seeger-låt, en vietnamesisk kampsång och en häftig rockare med Nationalteatern på samma platta.
 
  3. Boken är språkligt svårtillgänglig. Eftersom artiklarna är skrivna för speciella målgrupper, har författarna känt sig fria att använda ett språk, som dom har förväntat sej, att deras läsare ska förstå. Men om man ska kunna tillgodogöra sej den här boken, ska man dels förstå innebörden av olika musikaliska begrepp, dels ska man behärska en marxistisk terminologi och dels ska man helst ha 40 poäng i sociologi.
 
  Allt detta: bokens tillbakablickande karaktär, dess inriktning på specialområden och dess - med vissa undantag - komplicerade språk gör att jag undrar om den kommer att få någon som helst betydelse, där den bäst behovs: i studiecirklar, bland musikaktivister på musikforumen eller bland musikerna i dom band, som idag räknar sej till musikrörelsen.
 
  Den andra frågan jag ställde mej när jag hade läst igenom hela boken var: vad är det egentligen författarna talar om? När jag hade bläddrat igenom boken ett par gånger och kollat mina förstrykningar och jämfört, stod det plötsligt klart för mej, vad som är författarnas gemensamma problem. Och den konflikt som går igen i alla artiklarna - möjligen med undantag för Willeners inlägg om musiksociologi - är konflikten mellan författarnas försvar för en modern, experimentell, exklusiv musik och deras ambition att förankra denna musik i arbetarklassen och att göra den till ett vapen i klasskampen.
 
  Det talas mycket om musik i boken. Texter och musikens roll som bärare av en text behandlas bara i förbigående. Det talas också mycket om Schönberg, Stravinsky och annan relativt "smal" musik. Willy Hochkeppel påpekar t o m särskilt att jazzen i procent av lyssnarsiffror alltid har varit en minoritetsmusik. Men när författarna söker lösningen på problemet, hur denna musik ska kunna spela en roll i förändringen av samhället, b1ir svaren ytterst diffusa. Eisler säger, att musikens uppgift är "att återföra 'rnusiken till en högre samhällsform .... och denna högre form är ett samhälle av fria människor, där människornas utsugande av människorna har avskaffats."
 
  I en annan av artiklarna säjer han: "Det finns här inget recept, utan det måste vara en uppgift för arbetarmusikrörelsen och dess närstående specialister och fackman att undersöka vilka materialförändringar dessa den revolutionära konstens nya funktioner nödvändigtvis kommer att medföra. " Helms talar om "kammarmusikaliska allround-ensembler typ Stockhausens tolkningsgruppen" och menar att "med dess hjälp kan även den progressiva arbetarklassens individuella kommunikationstendenser i kamp mot den härskande bourgeoisien ta sig musikaliska uttryck". Och Hochkeppel säger att "kvalitet och formstränghet .... är den form för protest som återstår för konsten".
 
Jag menar definitivt att en exklusiv, experimenterande musik har sitt berättigande. Men det som hindrar bokens författare från att se lösningen på sin konflikt i det samhälle vi har idag är deras totala förakt för all slags "mass"-musik: schlager, underhållningsmusik och pop- eller rockmusik.
 
  Sønstervold och Blaukopf visar ju i sin artikel hur schlagerns enkla harmonik, form och melodik syftar till att manipulera lyssnaren. Men felet dom gör - tillsammans med dom övriga författarna - är att sätta likhetstecken mellan användningen av dessa olika element och användningen av den kommersiella schlagermusiken. Jag kan inte låta bli att tänka på hur t ex Mikis Theodorakis har använt sej av den tidigare föraktade folkmusiken, som ju just har en enkel form, harmonik och melodik, för att sätta vapen i händerna på det grekiska folket i dess kamp mot fascismen. Eller Victor Jara. Eller Woody Guthrie. Eller Eisler själv, som ju i stor utsträckning använder sej av element från schlagern i sina sånger. Men det säger han inte i sina artiklar i den här boken.
 
  Jag undrar varför Olle Berggren, som ju skriver recensioner av just pop- och underhållningsmusik, har ställt samman den här antologin. Det är klart, att en manipulerande, kommersiell musik strävar efter att bli en "mass"-musik. Men den massförankrade, politiskt medvetna musik och text som vi behöver idag, behöver varken vara manipulerande eller kommersiell!
Mikael Wiehe, Lunds bokcafés månadsbulletin, mars 1978.
(Gavs ut av Bokcafeet i Lund med 10 nummer/år)