Mikael Wiehe om välgörenhet

- Jag är ett barn av min tid. Jag började som jazzmusiker, jag kom från en borgerlig bakgrund och på 70-talet startade vi Hoola Bandoola Band. Det började som ett popband, men blev sen politiskt. Vi började se alla de här problemställningarna, och vi ville berätta för andra om det vi såg. Under den tiden var vi med på massor av spelningar för alla möjliga olika saker. Men min absolut största framgång var ANC-galan 1985. Vi spelade för två fulla Scandinavium, det vill säga 25.000 personer, och vi samlade in 12 miljoner till ANC. Men det föregicks av långa diskussioner. Vi var motståndare till borgerlig välgörenhet, den typ som Strindberg krossar i Röda Rummet, de fina damerna som går med sina korgar för att hjälpa de fattiga, den där typen av uppifrån-och-ner-mentalitet. Det här var precis efter att Geldoff gjort sin insamling för svältoffren i Etiopien, och vi ville hellre stödja några som själva ville förändra sitt land. Det visade sig att vi fick rätt.
När vi spelade till förmån för Frente Democratico Revolucianario i El Salvador uttalade jag mig i TV och sa "Jag hoppas att de köper handgranater för pengarna" och det blev ett väldigt liv. Våra spelning, ANC-galan, var den enda där pengarna gick direkt till ANC, medan de flesta andra arbetade för till exempel frigivandet av Nelson Mandela. Vi gav pengarna till ANC, de fick göra det de själva tyckte var bäst med dem. Vi ville stödja andra revolutionär rörelser i världen.

Mitt problem med många av de här galorna och skivorna som görs just nu är att de i själva verket inte tar någon politisk ställning. Det finns ju inte en människa i världen som inte är "för fred" till exempel.
- Jag får massor av såna här förfrågningar. Kanske 100-200 om året. Jag väljer utifrån samma kriterier nu som jag alltid gjort. Jag gör inga barncancergalor eller bröstcancergalor. Det är fint och bra, men det finns så många andra som kan göra det.
På 80-talet gjorde vi en stödkonsert för upprustningen av Ruben Dario-teatern i Nicaragua. Vi samlade ihop pengar till ny luftkonditionering. Teatern fanns där för allmänheten, men ingen kunde vara där längre än 15 minuter åt gången för att det blev smällvarmt. Så vi samlade ihop pengarna och de fick en ny luftkonditionering. När man jobbat på det sättet, och sen ser hur Sverige drar in sitt bistånd… Man får en känslomässig koppling till landet. Jag har varit i Sydafrika, jag har träffat Nelson Mandela och blivit imponerad, precis som alla andra. Och det förändrar en. Då kommer man att vilja spela för gatubarn ändå, även om det inte är de som kommer att vara de som förändrar landet.

Ert arbete med Nicaragua, det var både ett kulturutbyte och en insamling?
- Exakt. Först kom det ekonomiska stödet, sen utbytet. Vi arbetade likadant med ANC.
Svenska artister åkte till Sydafrika och spelade, de besökte ANCs träningsläger, och orkestrar kom hit och spelade.
Vi åkte till Nicaragua, Kuba, Chile. Först var jag skeptisk. Jag sjöng ju på svenska, ingen skulle fatta ett smack av vad jag sa. Jag borde sitta på mitt rum och skriva låtar för att förändra världen istället.
Men när jag kom till Nica märkte jag att det hände väldigt mycket med mig, och när jag kom hem igen hade jag med mig mycket känslor, mycket ilska. Det ger väldigt mycket tillbaka.

Är det något du skulle rekommendera till andra musiker?
- Att se världen, att komma ut se, inte vad den andra halvan, utan vad de andra 85%, gör är omskakande och väldigt nyttigt för oss alla tror jag.

Hur tror du att det kom sig att just ANC-galan blev så lyckad?
- Den var positiv. Det var inte bara nej till något: nej till kärnkraft, eller nej till uranbrytning, som jag spelat för flera gånger. Den var positiv och till stöd för människor som försökte göra samma sak som vi.
Men det var också gränsöverskridande i Sverige. Tomas Ledin, som medverkade, var till exempel inte en del av proggrörelsen, och på den tiden var vallgraven mellan de två lägren djup. Antingen så var man med eller så var man mot, vi var the good guys och de the bad guys.
Efter galan blev vi lite mindre dogmatiska, det var inte bara en process utåt mot publiken, som ju också var väldigt medveten, utan det var även en process inåt. Våra liv förändrades också. Efteråt vet jag att Ledin engagerat sig i Tibet, han finansierar lokala skolbyggen och så vidare.

Det visste jag inte. - Det är för att han inte berättar om det. Han gör massor av bra saker bakom ryggen på folk. Så succén med ANC-galan låg dels i att vi samlade ihop pengar, dels att vi själva lärde oss något. Om man jämför med när vi gjorde en stödkonsert för de som satt i buren efter Göteborgs-kravallerna, vi samlade ihop pengar för att till exempel anhöriga skulle ha möjlighet att hälsa på, då visste vi, alla som var involverade, redan innan var vi stod. På samma sätt tycker jag att det är med många av de här galorna, folk dyker upp där och spelar sin senaste låt, och får dessutom betalt.

Varför räcker det inte att förbättra världen med musik?
- Med åren har jag skapat mig en förklaring som jag inte är säker på är sann. Men min morfar är född 1880, han tillhör den generation som Lundell sjunger om, de som byggde landet. De var frireligiösa eller nykterister, de var socialister. Och de visade att man kan göra något. Min far kämpade mot nazisterna i Danmark. Man kan göra något. I min ryggmärg sitter det att när jag ser en stor kille slå en liten kille, då ställer man sig på den lilla killens sida. Jag blev också vuxen under en period när engagemang var det hippaste som fanns. Det var många som kanaliserade sin energi dit just då, och som Zappa sa, "Vänstern har alltid de snyggaste tjejerna." Det var en av de saker han faktiskt hade rätt i.
Sen dess har jag liksom aldrig kunnat ändra kurs. Med risk för att låta högtravande så tycker jag att det är ett mänskligt ansvar. Kanske kommer det från min mamma också, som tog hand om sin familj istället för att bli keramiker som hon drömde om. Det är också en plikt. Och ens plikt, ens ansvar, det är viktiga saker.

Mikael Wiehe, 8 augusti 2013