|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
|
|||||||||
| Mellan 2003 och 2010 cyklade Peter Mangs runt i Malmö och sköt människor med invandrarbakgrund. En av de som tros ha beskjutits var av Mangs var Kamal Masri. Han överlevde och hans syster, Manal Masri, har gjort en guldbaggenominerad dokumentärfilm, Brev till en massmördare, om sina försök att komma till tals med Peter Mangs. På kvällen den 8 mars 2014 var MFF-supportern Showan Shattak på väg från firandet av kvinnodagen på Möllevångstorget till Folkets park i Malmö. På vägen överfölls han av nazister och misshandlades så svårt att han var nära att dö. Han lider fortfarande av sviterna. Manal Masri och Showan Shattak har tillsammans med konstnären Runo Lagomarsino, historikern Robert Nilsson Mohammadi och Daniel Diaz, kursledare på Hassela Movement, genom medborgarinitiativ föreslagit Malmö stad att resa ett antirasistiskt monument. Den 1 maj 2019 presenterade initiativtagarna sitt förslag i en artikel i Sydsvenskan. När förslaget debatterades på Malmö stadsbibliotek kort därpå var jag en av ett hundratal närvarande. Mötet var inspirerande. Ett antirasistiskt monument är ett sätt att synliggöra den rasism som i smått och stort hemsöker Malmö. Men det finns också problem. Det är svårt att bygga ett monument som handlar om något så negativt som rasism och det har inte presenterats något konkret förslag om hur minnesmärket ska se ut. Sedan dess har jag funderat på hur monumentet skulle kunna utformas. Det första jag kom att tänka på var Alexandra Pascalidous Mammorna, en bok där hon intervjuar mödrar i olika städer i Sverige vars söner har mördat eller mördats. I hennes bok ses rasism, diskriminering, våld och mord helt ur ett kvinnoperspektiv. Det är så genialt, enkelt och självklart att man inte kan låta bli att fråga sig varför ingen har lyft fram detta perspektiv tidigare. Alexandra Pascalidous bok sätter den sörjande modern i centrum; kvinnorna som får bära konsekvenserna av männens våld. En av de främsta symbolerna för en moders sorg är Maria med den döde Jesus i sin famn och den kändaste skulpturen är Michelangelos Pietá i Peterskyrkan i Rom. Men ett antirasistiskt monument kan inte bara visa fram sorgen. Det måste också visa fram vreden över ett samhälle, en politik, en miljö, en tankevärld som gör rasismen möjlig. Den resta, knutna näven är en sådan vredens och hoppets symbol! Monumentet La Mano i Stockholm är ett bra exempel. Den 4 juni 2020 hamnade jag av en tillfällighet mitt i demonstrationen i Malmö där åtminstone ett par tusen deltagare marscherade under parollen Black Lives Matter. Jag drabbades av en stark lyckokänsla. Dels för att de allra flesta demonstranterna var ungdomar mellan femton och tjugofem år som kanske deltog i sin första demonstration. Dels för att de allra flesta hade en hudfärg i olika nyanser av brunt och såg det som sin självklara rätt att som grupp ta del i det demokratiska samtalet om Malmös framtid. Men också - och jag skäms för att säga det - för att det för första gången fick mig, 74 år gammal, att förstå att Malmö är en färgad stad Det tog sin tid. Nu har jag fattat. Jag är tacksam. Skulpturen bör alltså vara i svart eller brun sten eller sotad brons, i solidaritet med detta icke-vita Malmö. Vi lever i en tid där monument ifrågasätts, där statyer av despoter som Spaniens Francisco Franco, slaverianhängare som Sydstatsgeneralen Robert E. Lee, kolonisatörer som Belgiens Leopold II och slavhandlare som Edward Colston rivs ner, välts över ända eller kastas i havet. Men där dessa monument hyllar övermakten, tänker jag mig att Malmö reser ett monument över en drabbad, sörjande moder med sin döde son i famnen och en knuten näve i luften. Ett monument som hyllar alla dem som direkt eller indirekt drabbas av rasismen. Ett monument över dem som förvandlar sin sorg och vrede till motstånd! Jag tänker mig skulpturen stående på en sockel där människor kan mötas, sitta och prata med varandra, sola sig. Jag tänker mig den stående på en plats där mänskor kan samlas, meditera, agitera, demonstrera. En sorts pendang till Axel Ebbes skulptur Arbetets ära på Möllevångstorget. En sådan plats vore till exempel "Jesusparken" i hörnet av Ystadgatan och Nobelvägen där den inte bara står i mitten av det geografiska Malmö utan också vid det stråk som är själva förbindelselänken mellan "orten" och Malmös innerstad. Monumentet ska heta "Din mamma". Jag tänker mig att kontakten med intresserade malmöbor kan skötas via en hemsida eller en sida på Facebook. och jag tänker att om de tolvtusen malmöbor som demonstrerade till stöd för Showan Shattak när han kämpade för sitt liv på Skånes Universitetssjukhus skänkte hundra kronor var och Malmös Förskönings- och Planteringsförening kan fås att stödja projektet ekonomiskt så skulle monumentet vara finansierat . Vem ska då utföra detta antirasistiska monument? Jag har svårt för att tänka mig någon mera meriterad än Susanna Arwin som i många år ägnat sig åt att skulptera "den svenska tanten". Mest känd är nog "tanten med handväskan", Susanna Arwins staty baserad på den ikoniska bilden från Växjö 1985, där en kvinna med sin handväska jagar en nazistisk skinnskalle på flykten. Bilden blev snabbt en symbol för mod och civilkurage. Sett ur Malmö stads perspektiv vore ju ett antirasistiskt monument ett bra ställningstagande både när det gäller diskussionerna om var ett svenskt Förintelsemuseum borde ligga och när det gäller ambitionen att få Malmö nominerad till Europeisk kulturhuvudstad 2029. |
|||||||||
| Mikael Wiehe, Sydsvenskan, 16 januari 2021 | |||||||||
|
|
|||||||||
