| | | | | |  
 
 
Han var 60-talets hjälte
 
Vad var det för speciellt med John Lennon? Hur kan det komma sig att det blir sådan våldsam uppståndelse när han dör? Mord är ruskiga och meningslösa. Men det begås många mord på kända personer. Nej, det var något särskilt med Lennon. På många håll i världen, i västvärlden, samlades människor för att sörja. I en park i New York etthundrafemtio tusen personer. Etthundrafemtio tusen. Sådana folksamlingar är nästan ofattbara.
 
Mikael Wiehe, som är musiker från Malmö som ni vet, var sexton år då Beatles slog igenom 1962. Sorgen över Lennon har med generationer och frigörelse att skaffa, säger han. Varje generation har sina hjältar. Och då räknar han i ganska korta tidsperioder, sju, tio år, så där. Beatles var 60-talets hjältar. Och så räknar han upp några andra som kommit före och efter. Bing Crosby, Frank Sinatra, Bill Haley, Elvis Presley, Bob Dylan (som på sätt och vis var av samma generation som Beatles) och David Bowie, som kom efter.
Ett enkelt skäl till att det nu hörs så mycket om Lennon är att de som hade honom som "hjälte" nu har blivit så gamla, att de har möjlighet att göra sig hörda.
Men de lärde sig att höras reda då, på 60-talet. I alla tider har unga tyckt att äldre generationer blivit hopplöst förstenade. Men på 60-talet gjorde man någonting nytt, man bröt sig ut med dunder och brak.
 
Orättvist
 
Det var då unga människor som aldrig tidigare demonstrerat gick ut på gatorna och protesterade. Och det var då det vuxna samhället svarade med rått våld. Studenter sköts till döds på ett universitet i USA av kravallpolis. I Paris byggde arbetare och studenter barrikader på gatorna, i Tyskland, Holland, Danmark och Sverige slogs studenter och poliser. Det låg revolt i luften. Stridsropet var "Krossa kapitalismen!" Längst gick det i Frankrike, där t o m regeringen blev rädd.
Det finns många skäl till att det blev så. Det särskilda med 60-talet var att unga människor började upptäcka och genomskåda det ekonomiska system som kallades kapitalismen och som hela västvärlden var uppbyggt efter. Man började förstå hur orättvist ens eget hemland behandlade länderna i tredje världen, u-länderna. Hur faktiskt hela den västliga kulturen inte kunde klara sig utan att suga ut u-länderna. Och böjde inte de fattiga länderna sig för de rika, tog de rika till kriget, som i Vietnam.
De unga började ta parti för befrielserörelserna, som försökte göra u-länderna fria. Och i USA upptäckte amerikanska ungdomar att de skulle tas ut till ett krig mot just en sådan befrielserörelse i Vietnam.
I Sverige demonstrerade man för att svenskarna skulle avstå lite av sina pengar till u-länderna. I många länder protesterade man mot industrisamhällets avarter: mot att miljön smutsades ner. Det ledde så småningom fram till kampen mot kärnkraften.
Det gick upp för många, hur samhället fungerade, även om det var långt ifrån alla, inte ens de flesta. En fransk student sa:
- Vi upptäckte att det var rena rama avsikten att bara låta två av tio studenter klara sin examen på våra universitet. Resten skulle sparkas ut. När vi insåg det, kände vi oss inte längre misslyckade för att vi inte klarade studierna. I stället blev vi starka tillsammans. Samtidigt kom signaler från det stora landet Kina om något som kallades
kulturrevolutionen. Under kulturrevolutionen gjorde de unga uppror mot auktoriteterna, de som alltid hade bestämt. Det är rätt att göra uppror, hette det och den tanken spred sig. - Det var en väldig optimism då, säger Mikael Wiehe. Vi skapar vår egen framtid, allt är möjligt, vi litar till våra egna krafter. Så resonerade man.
 
Oborstade
 
Beatles var höjden av 60-talets popmusik, ja för många var de toppen på hela 60-talet. De gjorde vad många drömde om: de blev rika som Krösus och kända som Jesus. Och John Lennon, han var höjden av Beatles.
De fyra Beatlarna hade var och en olika roller. Ringo var rolig, Harrison inåtvänd, McCartney snäll och Lennon upprorsmannen. Lennon blev symbolen för vår generation, säger Wiehe.
Det märktes på musiken. Den var annorlunda än den som hade gjorts tidigare, så annorlunda att vuxna musikkritiker kom att acceptera den och kalla den kultur. Beatles var också snutiga, uppkäftiga och oborstade på ett sätt som varit väldigt sällsynt.
Den här historien om John Lennon dyker upp massvis med gånger, när vuxna berättar om honom: Vid en konsert inför [den engelska M.W. 2010] kungafamiljen säger jobbargrabben John Lennon spydigt att de förnäma gästerna slipper applådera. Det räcker om de rasslar med juvelerna.
Det är ingen tillfällighet att den historien berättas så ofta av vuxna. Den sänder nämligen kårar av vällust utefter ryggraden på fler än en. Det är sådant de själva skulle vilja säga, men inte vågar. Vem skulle våga vara spydig mot Silvia, eller för den delen mot Marcus Wallenberg (den mäktigaste direktören i Sverige)!
 
Gav inte upp
 
Hur gick det då med 60-talets ungdomsrevolt? I putten kan man säga. Kapitalismen råkade in i en av sina värsta kriser på länge, med stor arbetslöshet särskilt för de unga. Men de som hade makten, kapitalet, stärkte sitt grepp. Utsugningen av tredje världen fortgår. Kampen mot kärnkraften verkar hopplös. Risken för ett stort kärnvapenkrig verkar öka.
På något sätt slutade de som var unga på 60-talet aldrig att hoppas på att 60-talet skulle komma tillbaka. I varje intervju med Beatlarna (gruppen upplöstes när 60-talet blev 70-talet) bad man alltid: Ska ni inte börja spela tillsammans igen? På så sätt tog 60-talet definitivt slut först 1980, när Lennon dog.
- Det har vi ju egentligen vetat hela tiden, säger Mikael Wiehe. Kanske behövde vi det här slaget i plytet för att inse vad det gäller. Att vi måste ta itu med 80-talet här och nu. Min egen reaktion förvånade mig själv. Jag grät.
Men sedan, fast det tog tid, blev jag förbannad. Jag tänkte så här: Dom jävlarna ska inte få knäcka oss! (Vem nu än "dom" är). Jag tror nämligen att det är fel att 60-talsgeneration gav upp. De övergav inte sina gamla ideal. De är spridda överallt i samhället. Miljörörelsen lever vidare, kampen mot kärnkraften, fredsrörelsen börjar komma, den progressiva musikrörelsen finns, det politiska arbetet också. Det behövs mer nu, när alla inte längre har det så bra.
- Men det kommer förstås alltid att komma nya generationer. De som började lira punk 1977 är en sådan ny generation, som tycker att vi i den progressiva musikrörelsen är ena träbockar. Sånt får vi lite äldre lära oss förstå.
PER, Sydsvenskan, 28 december 1980