| | | | | |  
 
 
En rapport från ett tillstånd
Mikael Wiehe i samtal med Kerstin Norén
 
 
Mikael Wiehe, textförfattare, sångare och musiker, grundaren av i nämnd ordning Hoola Bandoola Band, Kabaréorkestern, Nyberg, Franck & Fjellis, är en av de betydelsefulla pionjärerna inom den svenska musikrörelsen.
 
Hans första skiva utkom i början av sjuttiotalet och bar titeln Garanterat Individuell. Inom nyvänstern blev den snabbt till en slags klenod, en av de första egenhändigt producerade skivorna på ett av musikrörelsens bolag, MNW. Därtill en skiva med sång och musik som slog an en egen ton, ett lite försiktigt, ibland nästan barnsligt tonläge, men där sånger som "Måndåren" eller "Är det verkligen fred vi vill ha" redan från början också visade på djup och eftertanke.
Man kunde säga att Hoola Bandoolas musik var inspirerad av engelsk pop och rock, och att Mikael Wiehe senare hämtade inspiration från de mest skilda musikaliska stilarter. Men han fann samtidigt redan från början sitt eget originella anslag, en uppmuntrande och ganska melodiös musik, som snabbt blev populär och spred sig som ringarna i vattnet i kretsar långt utanför de snäva politiska avantgarden.
Mikael Wiehe själv stod vid den här tiden utanför den organiserade vänstern och kände samtidigt en viss distans till den. Han var intresserad av vänstern men inte involverad. Men hans skivor utkom regelbundet i tät följd. Hoola Bandoola Band blev med tiden oerhört populärt, och Mikael Wiehe visade med sånger som "Keops pyramid", "Jakten på Dalai lama" och senare "Titanic" sitt särpräglade symbolspråk och sin förmåga att skapa laddade och spänningsfyllda bilder.
Hans sånger är en viktig del av den svenska vänsterns kulturella arv, och till skillnad från så många andra har Mikael Wiehe hållit fast vid sin politiska övertygelse och ständigt arbetat med att utveckla det text- och musikaliska uttryck han har valt att använda sig av. Garanterat individuell var lätt i det musikaliska anslaget, men musiken blir bastantare på Vem kan man lita på?, På väg, Fri information. De karakteristiska ordspråksaktiga meddelandena blir mer politisk exakta och går i dialog med vänstern om vad som är rätt och fel. Man kunde säga att många av sångerna går längre och längre in i den politiska vänsterns språk – kom du någonsin att uppleva vänstern som tvingande för dig, så att du kände dig ofri?
 
MW: Blev musiken stabilare berodde det på att vi blev mer samspelta. Låtarna skrevs nu direkt för Hoola.
 
Jag tänkte inte på Hoola som ett "vänsterband" i början, det var snarare så att det var vänstern som gjorde oss till sitt band. Men all kritik vi fick, diskussionerna efter spelningarna, jag upplevde allt detta som fantastiskt befruktande. Det var alltid folk som kom fram och snackade.
Men sedan, när den andra och tredje plattan sålde så bra, och vänstern som snackade om att man skulle nå arbetarklassen, vilket var precis vad vi gjorde med våra plattor, kritiserade oss för att vi blivit kommersiell, då blev jag lite sårad över det, jag tyckte det var snett, för vi tjänade aldrig särskilt mycket, även om vi låg etta på Kvällstoppen. Men jag ingick aldrig några kompromisser med vänstern, även om omgivningen naturligtvis färgade bedömningen av vilka låtar som skulle spelas in och inte. Å andra sidan: "Sakta lägger båten ut från land" översatte jag från Dylan 1975, då ville jag inte ha den med på någon platta, men när Sjömansvisor skulle göras 1978 var den plötsligt aktuell, det var efter Hoola, den målade upp något som gått itu och på det politiska planet fanns motsvarande upplevelser. Ingenting var lika säkert längre.
Jag har alltid försökt väva ihop det personliga och det politiska, jag har gjort det ganska medvetet, t.o.m. spekulativt.
 
KN: Scenen är en smula förändrad idag, eller hur? Det finns på nytt ett större avstånd mellan scen och salong?
 
MW: Ja, men jag har samtidigt flera gånger varit med om att publiken sjungit med på ´Titanic och den är ju till skillnad från många av mina gamla la-la-la-sånger inte alls skriven för det, det har varit ett aktivt steg som publiken tagit dessa gånger och det har helt enkel känts för djävla bra.
 
KN: Vad tycker du musikrörelsen betytt, rent musikaliskt?
 
MW: Det har ju varit så många olika slags musik, folkmusik, spelmansmusik, rock, trubadurer, kvinnogrupper. Från början fanns en medveten anti-imperialistisk hållning. Min egen utgångspunkt har varit den elektriska orkestern, där jag velat blanda in andra slags tongångar, skapa synteser, liksom Blå Tåget arbetade med märkliga musikaliska stilblandningar. Så kom ju diskussionen om man kunde spela rockmusik som Motvind gjorde, Göteborgsrocken, utan experiment, på samma sätt som de kommersiella banden. Men jag tycker inte det har skapats något man skulle kunna kalla för en ny svensk musik. Det skulle i så fall vara Kebnekajse och Contact, deras elektriska folkmusik. När Kebnekajse kom tänkte jag genast: men det här är ju en strålande exportvara, varför kan inte Silence sälja dem i hundratusentals, utomlands?
Det är synd. Det hade varit roligt om man kunnat hitta något som haft den elektriska musikens kraft och samtidigt tongångar som var lite svenska.
 
KN: Något man kan fånga som ett svensk drag hos dig tycker jag är din sentimentalitet. Jag tror att det har något med den lutheranska, protestantiska innerligheten att göra. Man återfinner det draget i dina sånger. Man förnimmer ett samtal, som mellan en man och en kvinna, i ett kärleksförhållande. Varför är du så sentimental?
 
MW: Jag vill ha ett stråk av mänsklig känslosamhet i alla mina låtar. Något som smyger sig under det intellektuella. Jag är livrädd för att vara banal eller skriva pekoral, men samtidigt vill jag att det ska vara känslosamt. Det måste man bli om man vill något starkt och jag vill kommunicera med dem som hör på låtarna, det engagerar mig. Jag står inte kall i det förhållandet, i orden, musiken eller i sättet att sjunga, då kan inte heller musiken bli kall. Det finns ett jag och ett du, ett vi och ett dom – dom som inte är som vi!
KN: Var har du ditt rättsmedvetande ifrån?
 
MW: Jag är inte kristen om det är det du menar! Jag hade en morfar som var frireligiös och det påverkade väl morsan. Men jag tänker inte i termer av evig rättvisa, jag har en känsla för rättfärdighet, det är det.
 
KN: Men titt som tätt dyker bibliska teman upp i dina sånger, utan att för den skull få en traditionell religiös innebörd. Titanic uppfattar jag i hög grad som en domedagsprofetia, i profana ordalag. Den har nerverna på helspänn, både uppåt och nedåt, den verkar vara skriven i en stark upplevelse av, och medvetenhet om, tiden.
 
MW: Jag har sagt det förr: jag skriver inte sånger. Det kommer en man in genom den låsta dörren och levererar manuskriptet. Inspiration följaktligen. Den första raden i Titanic var "Nu lämnar råttorna skeppet" och det var Turid (Turid är en framgångsrik svensk sångerska, som ursprungligen spelade in sina skivor på Silence, men som vid denna tidpunkt gick över till ett mer kommersiellt bolag. Metronome) jag tänkte på när hon lämnade musikrörelsen. Sedan skrev jag låten färdig på två dagar och när den var färdig hade jag inte en aning om vad den handlade om. Först efter fjorton dagar visste jag det. Det var en undergångsstämning som hade med musikrörelsen att göra, men jag kunde förtydliga det, jag gav låten undertiteln "Andraklasspassagerarens sista sång", den handlar om medelklassaren, han som inte är uppfostrad till att uppleva katastrofer. På sin höjd har bensinen tagit slut i bilen eller grädden i kylen, eller är hustrun sjuk men blir säkert bättre. Det är han som håller på sina regler och normer, han sviker inte dem, men det betyder också att han går till botten.
 
KN: Är det inte samtidigt en alldeles utmärkt karakteristik av medelklassvänstern i samma period?
 
MW: Jo, det har du naturligtvis rätt i.
 
KN: I vilken passagerarklass reser du själv på Titanic?
 
MW: Det är klart att jag på många sätt är en andraklasspassagerare. Det är väl därför jag har kunnat skriva sången. Men samtidigt hoppas jag att jag lyckats frigöra mig så pass från min bakgrund att jag ska våga tränga mig i kön om den stora omvälvningen skulle komma.
 
KN: Så du är inte förstaklasspassageraren som sitter och kikar ned på andraklassarna, och råttorna…?
 
MW: Jag ser aldrig ned på någon.
 
KN: Sjömansvisor är enligt min uppfattning din mest intellektuella skiva. Där du griper in och ligger före på ett annat sätt en förr.
 
MW: Den är tillkommen i samma slags situation som Garanterat individuell. När jag var otrygg. Jag skrev tolv låtar på ett år när Hoola var upp upplöst. Femton efter Kabaréorkestern. Jag hade aldrig förstått hur bigga (slang för stora) Hoola var och jag blev tvungen att fråga mig: är jag en one-time-hero eller kan jag göra om det? Det var en slags kris.
 
KN: Musiken på plattan upplever jag däremot som lite akademisk, välgjord men akademisk. Något av livligheten från Hoola är borta.
 
MW: Det är lustigt att du säger det, för när plattan kom var reaktionerna att vi hade förnyat oss, men det handlade ju bara om att vi gjorde något med Kabaréorkestern vi inte kunnat göra med Hoola, eftersom vi inte hade instrumenten till det!
Det är kanske riktigt att den inte är lika omedelbar, delvis hade det nog att göra med att vi inte spelat in oss med varandra. Det var jag som frågade de andra om de ville vara med på mitt material. Eftersom vi inte hade någon gemensamt musikalisk grund blev jag tvungen att gå in och styra hårt, vi var tvungna att arrangera noggrant för att alla instrumenten skulle få plats i blandningen av det elektriska och det akustiska.
När det sedan blev dags för Elden är lös blev det svårare. Då skulle vi utgöra ett kollektiv och de olika musikaliska inriktningarna spelade en stor roll. Vi försökte utnyttja det i en svit. Men som jag ser det idag blev resultatet en kompromiss som föll ihop på mitten. Istället för att lyfta fram var och en försvann vi allihop. Jag eller någon annan i bandet, borde gått in och styrt efter sitt huvud, rytmiserat.
Men försöket att skapa en svit i denna mening uppskattades i Danmark, det noterades däremot knappast alls i Sverige.
 
KN: Men det är också något som inte stämmer i textunderlaget. I motsättning till det problematiserande draget i Sjömansvisor verkar det som om du här krampaktigt hankar dig fast vid något som inte längre existerar, parollsanningar. Hur kommer det sig att du skrev texter av den typen helt plötsligt?
 
MW: Texterna låg färdiga samtidigt med Sjömansvisors låtar. Jag skulle vilja säga att de är sanna till priset av en djävligt hårt beskuren verklighet. Tio meter upp i luften ser du inte Andersson och Petersson och Lundström och deras problem, det kan bli som om man skulle påstå att Rembrandts "Nattvakten" föreställer en lampa och ingenting annat. Det blir lite blodfattigt.
Men jag skulle vilja se Elden är lös och Kråksånger som två sidor av samma mynt. På den förra hade jag behov av att manifestera en uppnådd politisk medvetenhet, men ju högre medvetenhet, ju svårare att uttrycka den i en sångtext.
 
KN: Det verkar som om du var ute efter ett harmoniskt tillstånd, som alltid måste vara falskt, eftersom det aldrig existerar någon absolut harmoni. Det resonemanget kunde också överföras på mer personliga teman. I "Magdalena-sången" på Sjömansvisor skildrar du en olycklig kärlekshistoria i kraftfulla och rikt talande bilder. I sången om "Katarina" på Kråksånger är det ett lyckligt tillstånd som är skildrat och språket blir med en gång försiktigare, mindre precist. Vad beror det på? Vad har du för bild av lyckan? Har du något lyckobegrepp?
 
MW: Det var en stor fråga! Jag pratar mycket om lycka med Christina, som jag lever tillsammans med. Vi försöker göra det på ett sakligt sätt. Lycka har med arbete och kärlek att göra. Och hemhörighet. Hemhörighet har jag alltid känt i Malmö, det är där jag vet vad saker och ting ligger, det är där jag alltid har kompisar jag kan ringa till om det blir svårt. Arbetat har jag alltid gjort med samma sak, låtskrivandet.
Lyckan i ett kärleksförhållande skulle jag vilja beskriva så, att man kan vara fullständigt koncentrerad i sig själv trots att den andra är där och att ibland kan man få kontakt med den andra. Det som ligger där emellan är olyckan.
 
KN: Frågan skulle ju också kunna ställas på ett samhälleligt plan. De flesta av dina sånger handlar om kamp, nederlag och seger. Men vad betyder seger? När har man segrat?
 
MW: Mitt impulsiva svar är att seger betyder allt. Jag har ju inget behov av… fast det vet jag inte… För jag kommer ihåg när jag var tjugo år och dängde näven i handflatan och sa: "Jag ska bli berömd! Jag ska visa dom djävlarna!"
Men egentligen har jag inget behov av att besegra någon. Det kan bli nödvändigt ibland. När man sitter i en orkester och vet att man ska spela in om fjorton dagar och man säger att nu kan vi inte sitta här och tjabba (pladdra) längre och så här ska det vara och så håller ni truten. Men det har alltid känts väldigt obehagligt, det har aldrig givit någon tillfredställelse.
Seger för mig är att se drömmarna materialiserade, i en kulturorganisation som fungerar, i ett arrangemang, i ett personligt förhållande…
… livet är ju en djävla kamp hela tiden! Och när man verkligen vågar ta risken, att nu går allt åt helvete – då kommer man vidare. Eller också får man börja om med något annat!
 
KN: Låtarna på din senaste skiva har en beskare ton. Och om vi bortser för ett ögonblick från diskussionen om rockmusiken, där jag personligen tycker att det lurar en ny slutenhet, så har musiken fått tillbaka något av det liv som kännetecknade Hoola. Sångerna har också ett stänk av humor som det inte varit så mycket av tidigare. Man skrattar till då och då.
 
MW: Vi har ett gemensamt musikaliskt idiom i bandet. Och när det gäller arbetsformerna har jag kommit fram till en ståndpunkt som går ut på att "det här är mina låtar och jag ger inte ut en låt som jag inte tycker låter bra". Det kunde jag inte säga förr, men det säger jag nu.
Jag kommer aldrig mer att göra något där jag känner att jag begränsar mig. Jag godtar inte den typen av argument längre.
Nu heter vi Mikael Wiehe, Nyberg, Franck & Fjellis, det är ett öppnare band med andra ord. Jag tror att killarna uppfattar sig själva mer som individuella musiker, de har ju spelat i en massa olika band före detta, och vill ha utrymme i sin egenskap av just musiker. Kråksånger är en rapport. En rapport från ett tillstånd. Ett personligt och i viss mån ett politisk tillstånd.
 
Och jag tror man kan förstå det även om man inte är mer än tjugo år. Visst vänder sig flera av låtarna framför allt till den gamla vänstern, "Som om ingenting har hänt", t.ex. men de som är yngre förstår kanske en sådan låt på ett annat sätt, på sitt eget sätt.
Jag tror att den här plattan kan komma att bli en öppning mot en ny publik och det är precis vad som behövs.
Kerstin Norén, Samtiden nr 2, 1982